Att vidga och undersöka fiktionen

[060920] Författaren förklarade sig i en tidningsartikel nyligen om varför han skrev en roman av detta slag.

Först fick han berömmande ord från Ingmar Bergman via ett telefonsamtal. Sedan sablade vår svenske demonregissör ned boken å det grövsta i kulturprogrammet Babel i TV.

Men det finns väl få kända kulturpersonligheter som har blottat sig som Ingmar Bergman i sina egna filmer, och även i den egna biografin ”Laterna Magica”. Här får han tåla att bli objekt för en dramatisering om sig själv.
”Regissören” utspelar sig i det tidiga 60-talets Sverige. Bergman ska till att göra filmen ”Nattvardsgästerna” med Ingrid Thulin och Gunnar Björnstrand i huvudrollerna. Filmen är en nödvändighet för Bergman; dels vill han spegla sin egen far som präst, dels vill han göra upp med sig själv och sin tvivlande gudstro.
Inte många på svensk Filmindustri tror på filmen. De tycker den verkar tung och tråkig. Mer än vanligt vad gäller Bergman. Inspelningarna drar också ut på tiden och budgeten ser inte ut att kunna hållas.

Prästen i filmen – som spelades av Gunnar Björnstrand – har förlorat sin tro och tycker att hans ämbete saknar mening. Som läsare dras man med ens in i ett språk med poetiskt målande bilder. Symbolik som jag kanske inte alltid tycker korrelerar. Mitt i ett hårt prosaiskt beskrivet regissörsarbete under de besvärliga tagningarna till filmen förs man nästan omärkt över i regissörens dagdrömmar och tankar. Och då mest ifrån barndomen; ett minne tränger hela tiden fram: om faderns brutala behandling.

Bergmans tidigare fruar finns även med. Som i replikerna mellan honom och hans dåvarande fru Käbi Laretei, klassisk stjärnpianist. Ena gången är det Gun (Grut, hans tredje fru) som har ringt och låtit berusad, säger Käbi. Gun har också sagt att Ingmar aldrig talar sanning.
Andra gången är det Ingmar själv som säger till Käbi att han trodde det var Ellen (Bergman) han vaknade upp bredvid. Han berättar om sitt svek mot Ellen, hans andra fru. Om hur det tynger honom. Om hur han slutade åka hem efter att tvillingarna fötts, och om hur ont han måste ha gjort Ellen när han kom hem tidigare än planerat med tåget och hur glad hon blev strax innan han berättade att han blivit förälskad i Gun och skulle resa till Paris med henne.

Men allt detta har vi ju fått veta av Bergman själv i både hans verk ”Scener ur ett äktenskap” samt i tidiga 50-talsfilmer han gjorde. Och han har berättat rakt på sak om det i sina memoarer.

Just detta att han inte talar sanning försöker ett stycke i boken gestalta. Genom att visa på skillnaderna i Ingmars ord till skådespelarna om faderns grymma bestraffning (”tre örfilar”) och hans tankar, de sanna, där han minner sig själv om att det ”bara var en örfil.”
Fabuleringsmästaren, alltså.

Några kritiker, och även Bergman själv, har skjutit in sig på att det finns sliskiga, erotiska scener i romanen. Jag kan inte hitta det någonstans. Visst, Käbi ligger naken i en hängmatta. Men i övrigt rör sig interaktionen mellan Bergman och hans fru på det själsliga planet. Svartsjukan finns där hos båda. Käbi har levt i ett fritt förhållande tidigare och hon är medveten om Ingmars alla kvinnoaffärer förut.
Men de försöker att få barn ihop. Och i slutkapitlet, där de båda befinner sig i Schweiz, är Käbi gravid. Ingmar har följt henne dit för att undvika premiären av ”Nattvardsgästerna” i Stockholm.
Har far varit där? Är den stora frågan. Han ringer sina föräldrar och får ett svar. Längtan efter bekräftelse från pappan löper som en röd tråd genom hela romanen.

Alexander Ahndoril har haft tillgång till biografiska material från Ingmar Bergman själv, men också från hans mor Karins dagböcker och brev, hans far Eriks levnadsteckning liksom från Käbi Lareteies självbiografiska verk och andra familjemedlemmars alster. Även Vilgot Sjömans dagbok från inspelningen av filmen har spelat en stor roll.

Ahndoril har försökt tänja gränserna mellan verklighet och fantasi och det har han lyckats med. Det poetiskt målande språket mellan talpartierna – som är helt fiktiva – kanske kan göra läsaren förvirrad. Men som helhet betraktat är det en vacker, om än smått bisarr, roman.
Men hade det varit någon annan än den store ikonen som spelat huvudrollen här, så hade nog en bok av detta slag inte rönt så stor uppmärksamhet.
Det gäller att skriva om rätt saker, brukar det heta bland stjärnjournalister. Huruvida den kalkyleringen finns med även här, vet jag inte. Men redan har visst filmrättigheterna sålts.

▪ Leif Wilehag

Alexander Ahndoril
Regissören
Albert Bonniers Förlag 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: