Är du rädd för ditt eget barn?

[060921] Det går ett spöke genom Sverige. I Gatans parlament: Om politiska våldsverkare i Sverige heter detta spöke omväxlande ”anarkismen”, omväxlande ”vänsterextremismen”. Anna-Lena Lodenius, mest känd för sina böcker om högerextremism, vill i sin senaste bok ta ett samlat grepp på det politiska våldet i Sverige. Ett angeläget projekt, kan tyckas. Så mycket värre att resultatet är så bedrövligt. Redan i titeln antyds en särskild uppmärksamhet på vänstern. Lodenius menar att såväl den etablerade vänstern som medierna varit alltför snälla mot vänsteraktivister, tenderat att se mellan fingrarna eftersom dessa ändå ”ställt sig på den goda sidan”.

I Gatans parlament talas kategoriskt om ”vänsterextremismen”. Denna figur liknar dock mest en märklig rödsvart barbapappavarelse vars konturer kan ändras lite som det passar. Genom bokens gång tycks snart sagt varje person som ägnat sig åt civil olydnad bli en vänsterextremist, möjligtvis med undantag för Greenpeace-aktivister och ploggbillare. Termen ”anarkism” används flitigt som utbytbar med ”vänsterextremism”, trots att anarkister knappast varit eller är de enda att utföra det slags aktioner Lodenius i en salig röra anger som exempel – ockupationer, blockader, sabotage, gatufester och performancekonst. Det utförligaste porträttet av en anarkist utgörs dessutom av ”OS-bombaren” Mats Hinze, han får dock epitetet ”högeranarkist”.

I övrigt får vi veta att ”Sanningen är att en anarkistisk stat ännu inte upprättats”, ett påstående som vittnar om en i sammanhanget förbluffande okunnighet. Jo, ”anarkistisk stat” är en självmotsägelse, men genom hela boken löper också känslan av slarv, okunnighet och brist på såväl struktur som reflektion. Exempelvis får inte de rika referenserna till aktionsgruppen Globalisering underifrån Lodenius att fundera över om de kategoriska etiketterna ”antiglobaliseringsrörelsen” och ”globaliseringsmotståndare” är adekvata. En av bokens huvudsakliga teser är att högerextremism och vänsterextremism möts i sina ytterligheter, något som dock tvingar Lodenius till en argumentatorisk kullerbytta i vilken vår rödsvarte barbabappa antar en ny form: en RKU-avdelning som 2001 kom på kant med sitt parti då de samarbetade med nazister om en Stalinhyllande hemsida. När det passar argumentationen får alltså den vänsterextremist som tidigare burit anarkistens klädnad raskt svida om till den auktoritära statssocialismens dräkt.

Det görs heller liten eller ingen skillnad på våld mot människor och våld mot egendom, vilket är en ytterligare förutsättning för att Lodenius skall kunna föra samman höger och vänster som hon gör. Det hävdas att både höger- och vänsterextremister föraktar rättstaten, ägnar sig åt ”lågskalig terrorism” och är totalt okänsliga gentemot sina offer. Är det alltså bara gradskillnader, för att hämta exempel ur boken, mellan att sprida instruktioner för grävskopesabotage och att kallblodigt skjuta ihjäl människor? Är bägge i grunden exempel på samma ”lågskaliga terrorism”?

På det hela taget är boken full av fel, konstigheter och rena bisarrerier. Lodenius tycks ha skrivit direkt ur minnet utan att bry sig om att kolla sakuppgifter (som när hon två gånger förväxlar Elfenbenskusten med Somalia när hon refererar till Klippanmordet, vilket är ungefär lika ursäktligt som att blanda ihop Norge och Turkiet). Hennes kommentarer till Göteborgskravallerna 2001 ger intryck av att hon sov sig igenom hela den granskning som genomfördes i TV, magasins- och dagspress månaderna efter EU-toppmötet, och texten är rik på upprepningar och svårmotiverade utvikningar. Varför får till exempel Oklaholma-bombaren sådan stor plats, vad säger hans fall om politiskt våld i Sverige? Bristerna i Gatans parlament har smått förbluffande proportioner, och det är ett mysterium att ingen redaktör på det väletablerade förlaget Ordfront reagerat. En hel del av detta skulle dock kunna rättas till inför en andra upplaga, så den intressanta frågan är egentligen vad vi har kvar om bristerna åtgärdas. Vad är det för syn på samhället och dess institutioner Gatans parlament uttrycker?

Vad Lodenius framför allt ger oss är en berättelse där våldet ständigt externaliseras i relation till ”demokratin”. Trots att boken handlar om politiskt våld, är detta våld snarast avpolitiserat; det individualiseras och knyts samman med utövarnas personliga defekter. Lodenius nazister framstår som störda, socialt missanpassade grabbar. Hennes vänsterextremister är bortskämda medelklassungar vars föräldrar pjoskar med dem. De borde växa upp någon gång. Sluta fjäska för medelklassungarna, är en av slutsatserna. Hårdare tag.

Avpolitiseringen av våldet hänger intimt samman med synen på den parlamentariska demokratin. Våldet har ingen hemmahörighet i samhället, utan blir i praktiken något som kommer utifrån för att hota detta samhälle. Här finns ingen ansats till analys av våldet som en dynamik inom samhället. Den karta Lodenius tecknar kommer därmed att på ett spöklikt vis strukturellt sammanfalla med den xenofobiska fantasin: vi här inne måste skydda oss mot deras intrång. Förmodligen är det också därför det blir så viktigt för henne att som en myt avfärda möjligheten av polisiära provokationer i Göteborg 2001. Hon talar om vänsteraktivister som ”säger sig ha blivit misshandlade av polisen” och som rapporterat om ”batongprygling”, som om polismisshandel bara fanns i vänsterns självbild. Men det var sannerligen inte bara aktivister som rapporterade. Bilderna av kravallpoliser som slängde gatstenar in i folkmassor, eller som med batonger stod och pryglade ihopkrupna demonstranter kablades ut i tidningar och TV i månader efter kravallerna. Man behöver inte ha varit där för att sett det. Som sagt, sov Lodenius?

Eller, handlar det om något helt annat? Polisen är förvaltare av den parlamentariska statens våldsmonopol, och det Gatans parlament med näbbar och klor tycks försvara sig mot är insikten om att det parlamentariska, demokratiska Sverige kanske rymmer våldet som mer än en anomali. Skjutglada bankrånande nazister, stenkastande vänsteraktivister, sjungande fredsaktivister, dansande reclaimare, batongglada poliser, socialdemokrater som delar rosor till personer som avfyrat skarpladdade vapen i en folksamling – alla dessa är lika mycket barn av det svenska samhället som Lodenius och jag själv är. Men i Gatans parlament är demokratin god, anarkisten lika stygg som nazisten (eller vem som helst annars som inte självklart leker enligt på förhand givna regler) och samhällskritiken begränsar sig till de (bristande) åtgärder som tillgrips när våldet väl är ett faktum.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad Nationalteatern sjöng i slutet på 1970-talet: Vi är barn av vår tid/Är du rädd för ditt eget barn, lilla mamma? I tider av främlingsfientliga partiers allt mer bekväma plats på den europeiska politiska arenan, av rop på hårdare tag mot den som faller utanför, och av allt större inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter i ”terrorpreventivt” syfte, behöver vi sannerligen reflektera över våld och auktoritarianism. Inte bygga betryggande pappersspöken som talar om för oss att hotet mot demokratin alltid är den andre, och att svaret alltid är hårdare tag.

▪ Patricia Lorenzoni

omslag
Gatans parlament
Anna Lena Lodenius
Ordfront 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: