Evigheten/Oskuldens tid

[061015] Någonstans långt, långt borta finns ett högt, högt berg som når ända upp till stjärnorna.
En gång vart tusende år kommer en liten fågel till berget och slipar sin näbb mot det. Evigheten finns där hela berget slitits ner.
Detta var min fars förklaring till mig när jag var ett barn – han satte in en klocka i evigheten för att själv förstå den eftersom han glömt att barn fortfarande lever i evigheten (”så vitt jag vet har jag alltid funnits” säger Momo i Michael Endes bok Momo och kampen om tiden).
Och jag tror att det är viktigt att barn tillåts leva sin barndom i evigheten för att växa upp till hela vuxna människor utan oreparerbara skador.

strong>Evigheten/Oskuldens tid, när nuet är nu och allting är evigt.
I evighetens tid/oskuldens tid föds det som skall bli den goda människan.
Gudastadiet, som det kanske också kan kallas, är, tror jag, det tidiga barnstadiet och ett förstadium till den goda människan. Under gudastadiet/oskuldens tid – den tid då barnen tryggt lever i sitt eviga Nirvana, sitt muromgärdade Edens Lustgård – skall kärleken till det egna jaget utvecklas.
Därför är små barn och gudar själviska.
Med hjälp av tiden lär sig den vuxna människan att kontrollerar sin verklighet. Utan tiden skulle hennes liv vara ett kaos där hon enbart skulle orienterar sig med hjälp av instinkten – guds ande – och likt ett barn behöva ledas av någon annan..
Att leva i nuet är att leva i evigheten och människan som åt av kunskapens träd lever i forntiden, i nuet, i framtiden och därmed inte i evigheten. Hon förlorade evigheten, det eviga livet, när hon enligt sägnen trotsade gudarna och åt av kunskapens träd.
Adam och Eva lämnade Paradiset/evigheten och tvingades leva i tiden, den utmätta tiden.

Asaguden Oden hade två korpar Hugin och Munin. Hugin betyder tanke och Munin minne.
Både den medvetna tanken och orienteringen i tiden krävs för att bearbeta kunskap.
Men tiden – förnuftet, ordet, ordningen, planen – kan också ta över alltför mycket.
Enligt de gamla sagorna behövdes både gudarna Apollo (ordning) och Dionysos (kaos); både Ordet/den medvetna tanken och gudens ande/instinkten, för att bli människa.

Katten lever i evigheten – hon känner inte tiden, igår, idag, imorgon – eftersom hon, i sin värld, alltid funnits och alltid kommer att finnas. Djur har instinkter och många styrs av instinkten att inte skada sina egna ungar eller artfränder. Enligt mytologin ingöt Gud sin ande i dem och gav dem därmed instinkten men medkänslan, som betyder förmågan att sätta sig in i en annan individs tankar och känslor, fattas dem.
För medkänsla, som inte direkt gynnar en själv krävs fantasi, inlevelseförmåga och en medveten tanke om hur ett händelseförlopp rör sig i tiden, då måste man antagligen ha knaprat på Kunskapens träd; då måste man nog vara ett slags människa.
I den grekiska mytologin förlorar Kentauren Cheiron sin odödlighet när han befriade titanen Prometheus från lidandet. Cheiron såg Prometheus lidande, bistod honom p.g.av sin inlevelseförmåga och den medkänsla som följer av att känna och förstå.
Cheiron blev sedan berömd för sin visdom och sin stora skicklighet i läkekonst.

Evigheten är tidlös; den kan vara tråkig och enformig men den är aldrig uppdelad i klockslag. När vi rutar in barnens tid; klockan ringer dags att stiga upp – dagis, fritids – fotboll på kvällen – balett på onsdag – ishockey på torsdag etc. – tror jag vi stjäl en bit av evigheten från dem. Hos det alltför tidsanpassade, alltför aktiverade, barnet är det kanske mest den egocentriska egenviljan som utvecklas. Den egoistiska egenviljan som Alexander Blok kallar för gör vad du vill viljan utvecklas medan kärleken till det egna jaget, den som hänger ihop med den skapande viljan och med tidlösheten, minskar.
Jag tror att dem vi kallar värstingar ofta helt har berövats den trygga evigheten – oskuldens tid – tiden då kärleken till det egna jaget på olika sett utvecklas, och de har därför varken medkänsla inför sitt eget lidande eller andras. Likt Medea*), i den grekiska mytologin, straffar de sig själva och hatar alla. Att Medea i sagan dödar sina barn skall troligtvis uppfattas som en metafor. Barn symboliserar ofta skapandet, drömmarna och livsmålen i sagor och myter.
Medea straffade sig själv på samma sätt som värstingen, hon förstörde sitt eget liv i brist på
kärlek till sig själv och hon hatade världen för att den heller inte älskade henne och straffade därför alla. Medea dödade sin egen möjlighet att växa.
Låt inget barn bli en värsting, låt inget barn bli en Medea genom att beröva henne Evigheten/Oskuldens tid!

*) Medea var en kungadotter från Kolchos som hjälpte den grekiska sagohjälten Jason att erövra Det gyllene skinnet (från Medeas far). Medea flydde från sitt hem med Jason och fick två barn med honom men dödade, enligt myten, dem när Jason övergav henne och gifte sig med en prinsessa från Korint.

▪ Pia Olenborg
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: