[061104] Av Martin Theorin
Premiär på Teater Pugilist, Blå Huset, Konstepidemin den 3/11 2006
Regi: Martin Theorin
Musik: Loretta Lynn: Have a little talk with Jesus
Ljus: Befintligt
Kostym: Skådespelarnas egna kläder
Koreografi: Vad som föll sig naturligt
Scenografi: É du go eller?
I rollerna: Conny Hoberg, Christin Maroun, Mikael Lundgren, Anders Sanzén
Återigen har det varit premiär för en nyskriven pjäs av den oförtröttlige Martin Theorin på Teater Pugilist.
Rovdjurskvinnan och kycklingmannen handlar om en dysfunktionell familj. Conny Hoberg spelar pappa Rune – en ”görgo” göteborgsk förtidspensionär från Mölndal. En hemmaman i säckiga vita långkalsonger och svart skinnväst. Christin Maroun är hans undersköna men olyckliga och rullstolsbundna dotter. Anders Sanzén spelar sonen Louis, som provjobbar i hemvården, eftersom han är placerad där såsom arbetsmarknadsåtgärd. En vek gosse som hatar de illaluktande pensionärerna på jobbet och ägnar fritiden åt att hårdsupa och slåss. Tillslut har vi hans arbetskamrat Bengt Ola, spelad av Mikael Lundgren, en smörig och empatisk kille som tidigare varit hockeyspelare och knarkare, men nu är rehabiliterad och siktar på att bli ”teraput”.
Det är julafton, och på scenen finns några kartonger, en fåtölj, ett piano, några julklappar och ölburkar och julljusstakar.
Som alltid hos Martin Theorin får vi möta ett gäng lite vridna, nästan hotfulla typer – som man ändå på ett obehagligt eller lustigt sätt kan känna igen sig i. Jag är mycket svag för Conny Hoberg och hans sätt att spela sin roll: som en listig djävul – slug, ömklig, sentimental och skoningslös. Texten som störtar ut ur hans mun är en blandning av Kurt Olsson och Samuel Beckett. Publikfriande och litterär på en och samma gång. Tillslut blir man ganska trött på honom. Är detta en drift med goa göteborgsalkisar på samhället botten – eller vad är det egentligen för historia??? Anders Sanzén som sonen Louis är en blek figur som blir alltmer intressant. Efter farsens tragiska slutminut blir han berättaren som talar om vad som hände sen.
Mikael Lundgrens Bengt Ola blir den stryktäcka och fega normalitet som får den knäppa familjen att framstå som storslagen och intressant. För storslagna överdrifter är imponerande. Men också tröttsamma. Texten är så sprudlande vitsig att man tillslut nästan kräks av utmattning. Och ändå skrattar man. Eller ler, åtminstone. Den monomana samhällssatiren är också liksom gammal och unken – och framstår som en satir på sig själv. Och det är väl just det som är meningen. Utopiernas tid är förbi. Och den politiska teaterns. Men det är alltid lika spännande att se vad Martin Theorin kokat ihop.
/Kajsa Öberg Lindsten
Man brukar säja att en advokat som försvarar sig själv har en idiot som klient. Vad ska man då säja om en författare som regisserar sin egen pjäs? Martin Theorin gör detta, och han verkar nöjd och belåten med arrangemanget. Vem vet bättre hur en pjäs ska gestaltas än den som har skrivit den? Är det verkligen så?
Borde man inte istället tycka om när någon med kallt sinne och uppfattning om vad som gör sig på scenen bidrar med sina kunskaper och sin konstnärliga känslighet? Trots vad Martin Theorin försäkrade, senast på ett samtal i Stadsbibliotekets Poesihörna, skulle jag råda honom att krypa till korset och snacka med Sonja Gube. Den här nya föreställningen ropar efter en avkylande regissör.
Men sånt vill väl inte en pugilist höra talas om? Hellre gå på med vilda svingar och dödsföraktande tjurrusningar. En pugilist är en man som ägnar sig åt att sköta sin kropp på ett självbespeglande sätt som endast kan konkurrera med skönhetsmissarnas och mannekängernas. Då kan han lätt drabbas av den bögnoja och det kvinnoförakt som den här pjäsen ger uttryck för. (Se pjäsens titel!)
Theorin brukar inte tveka att gå några ronder med klassikerna och jag tycker mig finna vissa överensstämmelser mellan Rovdjurskvinnan och kycklingmannen och Tennessee Williams Glasmenageriet, om brodern, övertygande spelad av Anders Sanzen, som tar hem en kompis, Mikael Lundgren, i ett försök att sammanföra honom med sin vanföra syster. Modern som har en stor roll hos Williams är utbytt mot fadern, Conny Hoberg. Han bjuder på ännu en av sina groteska snedseglare, iförd långkalsonger med ett gällivarehäng som lämnar halva rumpan bar. Han är arbetslös från Papyrus.
Handlingen är förlagd till den lägenhet i Mölndal där han bor med sina barn, sonen Louis, och sin dotter Viveka, fint gestaltad av Christin Maroun. Hon har blivit påkörd av en truck utanför Coop och sitter därför i rullstol.
(Apropå regi: Jag fattade inte vad som hade hänt flickan innan jag läste om det på Teater Pugilists hemsida. Ordet ”truck” nämndes säkert ett antal gånger, men jag uppfattade det inte. Var femte svensk lär ha hörselproblem, däribland tydligen jag. En regissör värd saltet i sin välling hade insett det och ersatt ordet ”truck” med ”gaffeltruck”, ”lastbil” eller något annat ord som är lättare att uppfatta. Författaren märker det inte. Han kan sin pjäs utantill.)
Drastiska formuleringar som framkallar mycket skratt liksom många vänsterpolitiska utfall, så mycket roligare att få kasta ur sig nu, när politiken har bytt fot och man slipper kacka i eget bo, kan inte dölja att pjäsen till slut är en tragedi. Precis som i Glasmenageriet misslyckas det välvilliga försöket att sammanföra de två.
/Åke S Pettersson
