Språkförsvar i strid mot väderkvarnar?

[061207] Svenska språket hotas av förintelse och motståndskampen har inletts! Detta låter i tur och ordning oroväckande och betryggande men efter att ha studerat den gerillakamp som bedrivs på hemsidan www.sprakforsvaret.se inser jag att hotet inte är särskilt allvarligt. Och tur är det ty jag betvivlar att försvaret skulle kunna bjuda mycket motsånd om nu en lingvistisk invasion verkligen stode för dörren.

Debatten om svenskans nedgång och fall är gammal men har tagit förnyad fart de senaste åren och letade sig förra året ända in i riksdagen, där ett förslag om att lagstadga svenskan som officiellt språk i Sverige röstades ned. Det påstådda hotet kommer förstås från engelskan som sedan länge såväl berikat som utarmat svenskan inom populärkulturen och nu till stora delar blivit etablerad som det gängse språket inom näringsliv och utbildning, en utveckling som naturligtvis påskyndats av uppkomsten av det engelskdominerade Internet.

En av aktörerna i språkdebatten är nätverket Språkförsvaret, en ideell och partipolitiskt obunden organisation som driver den ovan nämnda hemsidan vilken bjuder på ett mycket välskött och informativt forum för debatt samt ett omfattande arkiv av språkrelaterade artiklar och avhandlingar.

Debatten har handlat mycket om lagstiftning om svenska som officiellt språk i Sverige. I skrivande stund finns som sagt ingen sådan lag och man undrar vad denna avsaknad skulle kunna leda till. Av våra grannländer har Norge och Finland språklagar; Danmark har det inte.

Enligt språkförsvararna kommer vi alltså inom en snar framtid se ett Skandinavien där norrmännen glatt sjunger ”Ja vi elsker…” medan svenskarna förläget mumlar ”You old, you free…” och danskarna dränker sorgen över sitt förlorade språk med ”a little one”. Fan trot. Språkförsvararnas ständiga hänvisningar till walesiskan i Storbritannien och katalanskan i Spanien imponerar inte heller; dessa språk är ju i klar minoritet i länder där det nationella språket är ett annat och visar inga som helst likheter med svenskans ställning i Sverige.

Mycket av språkförsvararnas oro handlar om de svenska universiteten där engelskan sedan länge dominerat kurslitteratur, avhandlingar och konferenser och på sistone kommit att bli allt vanligare som föreläsningsspråk, delvis motiverat av det europeiska utbildningssamarbete som drivs genom den så kallade Bolognaprocessen.

Ett argument mot engelskan som ofta hörs är att studenters förståelse försämras när de läser texter på engelska i stället för på svenska. Detta är naturligtvis en självklarhet och mig veterligen har ingen rekommenderat engelskspråkig kurslitteratur med argumentet att den skulle öka förståelsen. För säkerhets skulle åberopas dock emellanåt en D-uppsats i nordiska språk vid Uppsala universitet av Hedda Söderlundh vars syfte var att påvisa skillnaden i läsförståelse i en vetenskaplig studie. I en artikel i Svenska Dagbladet beskrev Språkrådets chef Olle Josephsson studien som ”fiffig” och hävdade att dess resultat var ”entydigt”. Efter att ha läst uppsatsen är jag böjd att hålla med om det första adjektivet men inte det andra. Låt mig förklara närmare.

Söderlundh lät ett antal studenter läsa en samhällsvetenskaplig text, hälften av studenterna på svenska, den andra hälften på engelska. Hon ställde sedan fyra frågor (på svenska) och graderade svaren för att kunna mäta graden av förståelse. För var och en av dessa frågor genomfördes ett statistiskt test för att se om skillnaden mellan grupperna var statistiskt signifikant (vilket i princip betyder att det är osannolikt att den observerade skillnaden är en tillfällighet).

Resultatet var att endast en av dessa frågor gav den signifikanta skillnad till svenskans fördel som man kunde förvänta sig. Två frågor visade skillnader till svenskans fördel som var för små för att anses signifikanta och på den fjärde frågan klarade sig till och med den engelska gruppen något bättre. Söderlundh vidtog nu raskt två åtgärder. Den fråga där den engelska gruppen svarat bättre slopades med argumentet att den varit ”felkonstruerad” och de övriga tre slogs ihop för att i slutänden ge en signifikant skillnad till svenskans fördel, en slutsats som kunde dras tack vare att en enda fråga gav ett resultat som var tillräckligt signifikant för att uppväga de två som inte var det. Fiffigt? I sanning. Entydigt? Långt ifrån.

På ett djupare plan är Söderlundhs undersökning ett typiskt exempel på hur man tyvärr kan använda statistik för att ge självklara svar på ointressanta frågor. För visst är det självklart att den svenska gruppen skall klara sig bättre och allt ett statistiskt test kan åstadkomma är att bekräfta detta faktum. Den intressanta frågan är inte ifall de klarar sig bättre utan hur mycket bättre. Att en skillnad är statistiskt signifikant betyder inte att den nödvändigtvis är stor; den kan i själva verket vara så liten att den saknar praktisk betydelse. Och om man skärskådar Söderlundhs studie så är det markant hur liten skillnad det är mellan hennes två grupper.

Om någon skulle hävda att denna studie motiverar att resurser spenderas på ökad översättning av samhällsvetenskaplig kurslitteratur så vore det en grov feltolkning. Söderlundhs resultat pekar, ironiskt nog, snarare i motsatt riktning. Nu vill jag inte hävda att Söderlundh är medvetet vilseledande; såväl överanvändande som felanvändande av statistiska metoder är olyckligtvis alltför vanliga fenomen inom många vetenskaper och jag skulle tro att Söderlundh är lyckligt ovetande om bristerna i sin analys.

Det synes mig tydligt att många av språkförsvarna motiveras av ett allmänt ogillande av engelskan, i synnerhet den amerikanska varianten. Detta tar sig uttryck i diverse irrelevanta kommentarer om att engelska ju inte alls är så ordrikt eller så utspritt som det brukar hävdas men också i direkt politisk retorik. I artiklar publicerade i tidskrifterna Internationalen (självutnämnd ”rödast på webben”) och Proletären (torde ha invändningar) hävdar Språkförsvarets Per-Åke Lindblom sålunda att engelskan fungerar som ”vägröjare för USA-imperialismen”.

Andra gamla imperier tycks det inte finnas några problem med; på Språkförsvartes hemsida uppmuntras
Man att använda franska i Västafrika och ryska i det forna Sovjetunionen samt i Östeuropa. Litet hembränd svensk lokalimperialism går också bra och ett färskt färöiskt förslag att införa svenska som andra språk i de nordiska länderna hyllas av samme Lindblom som ”vidsynt.” Själv anser jag i all min trångsynthet att det nog är bättre om danska och norska skolbarn får lära sig användbar engelska innan de tvingas sitta och recitera ”Sverige, Sverige, fosterland.” Det tycker uppenbarligen inte de språkförsvarare som hävdar det är ”sorgligt” att svenskar väljer att prata engelska i stället för svenska när de besöker Finland. Har vi verkligen rätt att kräva att finnarna skall prata svenska med oss bara för att vi råkade äga dem en gång i tiden?

En del av språkförsvararnas förmenta gravallvar slår lätt över i det komiska. På deras hemsida kan man till exempel läsa: ”Tänk om svenskan aldrig hade fått det korta, praktiska ordet ”dator” i stället för det mer otympliga ”computer” som många andra språk lånat direkt från engelskan.”
Att gränsen mellan praktiskt och otympligt går mellan två och tre stavelser var ju en nyttig upplysning för oss svenskar vars språk är nedsölat av otympliga ord som till exempel ”otymplig”.

När man läser språkförsvararnas skrifter kommer man oundvikligen att tänka på gamle Esaias Tegnér. Den store värmlandspoeten satte väl något slags rekord i ofrivillig komedi när han i sin dikt ”Språken” uppmanade att ”tvätta det främmande smink” från svenskan vilken han (med tre tyska låneord) utnämnde till ”ärans och hjältarnas språk”. Dikten skrevs år 1817 och avslutas med frasen ”kanske det snart är för sent”. Nästan tvåhundra år senare kan vi konstatera att hans oro var obefogad och om tvåhundra år kan våra ättlingar konstatera att dagens språkförsvarares oro var likaledes obefogad, alldeles säkert i debatt med 2200-talets språkförsvarare som förfasar sig över spanskans ohejdade framfart.

▪ Peter Olofsson

Peter Olofsson är matematisk statistiker verksam i New Olreans och bedriver forskning i tillämpad sannolikhetsteori, mer precist stokastiska modeller för populationsdynamik. Peter har författat två böcker; en lärobok och en populärvetenskaplig bok. Båda kan beskådas på peterolofsson.com.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: