MÄSTER OLOF, eller Berättelsen om Olof Pederson

[061108] MÄSTER OLOF, eller Berättelsen om Olof Pederson
fritt efter August Strindberg
spelas på Teater Uno och ute i skolorna i Göteborg (åk 8, 9 och gymnasiet)
Bearbetning: Teater Uno
Medverkande: Åsa Eek-Enquist, Björn Holmudd, Staffan Nattsén

Tre skådespelare i huvtröjor spelar alla personerna i Teater Unos nedbantade version av August Strindbergs Mäster Olof ute i klassrummen i göteborgska skolor.

Det blir en livfull och mycket pedagogisk föreställning. Efteråt vet alla vem Mäster Olof var, att Strindberg var en stridbar författare och varför katolicismen fick stryka på foten i Sverige.

Föreställningen börjar med något som verkar vara början på en vanlig småtråkig lektion. En kille i blå huvtröja och jeans börjar föreläsa om Strindberg och Mäster Olof. Men snart blir han avbruten av sin hetlevrade kollega i den svarta huvtröjan. Hon börjar diskutera moralfrågor med publiken. Killen med gitarr och röd huvtröja försöker tysta ner henne. Och plötsligt är vi mitt inne i föreställningen:

Den hetlevrade är Mäster Olof, han med gitarren blir Olofs gnälliga mamma och föreläsaren blir Gustav Vasa. Olof håller stånd mot morsan, uppviglar oss mot påven och vacklar mellan att gå i döden med den oförsonlige Gert Bokpräntare eller låta sig köpas av kungen. Allt är tydligt, raskt och underhållande.

Teater Uno har en sällsynt förmåga att blanda direkt tilltal, moraldiskussioner och humoristiska krumsprång i sina föreställningar. Niondeklassarna är med på noterna. De svarar villigt på Åsa Eek-Enquists frågor. Björn Holmudds gnälliga mamma möts av igenkännande leenden och Staffan Nattséns komiska och anakronistiska gubbimprovisationer väcker förtjusning.

Och lika plötsligt som föreställningen började tar den slut, eller övergår i samtal och övningar med publiken. Med skådespelarnas hjälp skapar eleverna en tablå som gestaltar
maktrelationerna mellan figurerna i pjäsen.

Föreställningens stora förtjänst är väl att den inte skapar avsmak för klassikern Strindberg. För han hinner aldrig bli svårsmält och tråkig eller föråldrad. Nackdelen är kanske att man bara får stifta bekantskap med skelettet av ett saftigt drama. Det blir ungefär som att läsa en illustrerad klassiker, eller Det Bästas förkortade utgåvor av världslitteraturen. Men det kan man faktiskt också ha nytta och glädje av.

/Kajsa Öberg Lindsten

Vad är en pjäs egentligen? Ett litterärt verk? En författares omsorgsfullt valda ord? En koreografisk redogörelse för en handling? En skildring av en historisk händelse med krav på trovärdighet (inte nödvändigtvis sanning)? Ett partitur?

Alla möjliga frågor snurrar runt i skallen sedan jag varit på Casa Montesori och sett Teater Unos skolteaterversion av Strindbergs Mäster Olof, fem akter och tjugoåtta roller, frystorkade till en timme och tre uppträdande. Stommen, dramats budskap om upproret mot makten, finns kvar som soppans solida spik.

Kanske räcker det så? Ingenting är heligt, inte heller Mäster Olof. Är det inte Strindberg som skriver: Här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt? Allt det övriga som denne Sveriges störste författare bemödade sig om att få med i sitt ungdomsdrama är försumbart, inklusive ångesten hos en människa som ställs inför tvånget att offra livet för sin övertygelse.

Sedan kan man fundera vidare på vad är skådespeleri är? Är det att redogöra för ett drama snarare än att framställa det? De tre skådespelarna hoppar ur och i sina roller utan möjlighet att skapa karaktärer, att förmedla det som är konst i skådespeleri, att snudda vid poesin i pjäsen. Det är roligt ibland, det är effektivt, en strömlinjeformad version utan hårda kanter. Jag hoppas för elevernas egen skull att de, som jag själv en gång i forntiden, får läsa pjäsen i skolan.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: