Detaljrikt men nyhetsfattigt

[061109] Många nya och okända uppgifter framkommer om polisens jakt och vanliga människors skakande möten med Hagamannen.
Står att läsa på baksidan av denna bok.
Men det tycker jag nog inte.

För det mesta har jag kunnat läsa i tidningarna redan. Om den 34-årige småbarnspappan som satte skräck i Umeå under sju år och gäckade polisen under lika lång tid.
Journalisterna och umeborna Camilla Andersson och Anders Boström vill klarlägga den långa och tålmodiga utredning som polisen i Umeå tvingades till. Dramaturgin blir därför likt en thrillers, där våldtäkterna och händelserna runt ikring rapporteras i kronologisk ordning.
Alltifrån det första våldtäktsförsöket i Hagaparken i augusti 1998 till den fullbordade våldtäkten och mordförsöket vid Tegsbron i december ifjol.
Det var efter detta som tipsare (uppenbarligen fler än en, enligt boken) – vilka ville vara anonyma – ringde till polisen. En av utredarna tog emot samtalet och fick veta av tipsarna att de i december varit på fest med ett kundföretag, Motorcentralen, ute på gokarthallen i Röbäck. Bland personerna i kundföretaget fanns en kille som var väldigt lik fantombilden och han heter Niklas Lindgren, berättade tipsarna.

Uppgiften kom till polisens kännedom den 29 januari i år. Då fanns redan över 3000 tips i Hagautredningen. Dock var det först i slutet av mars som utredarna nådde fram till detta tips och Lindgren kunde tas in för förhör. Veckorna dessförinnan hade man jobbat med ett tips man betraktade som hetast dittills; en man med ett dubiöst förflutet som befunnit sig i Umeå vid tiden för senaste våldtäkten lokaliserades och togs in för topsning i munhålan för att få fram DNA-spår som matchade det som hittats på brottsplatserna, men han visade sig vara oskyldig när beskedet kom från SKL i Linköping.

Redan innan överfallet på Teg var umepolisen uppe i 450 topsningar. I januari topsades 130 nya män. En ny lag trädde i kraft från årsskiftet som bland annat gav polisen rätt att topsa personer som inte är skäligen misstänkta för brott, för att göra en jämförelse med ett DNA-spår.

Niklas Lindgren blev topsad vid sitt tredje förhör hos polisen den 23 mars. Han var då den 777:e mannen som kontrollerades på detta sätt. Sex dagar senare greps han utanför sin arbetsplats när han var på väg till lunch. Efter tre veckor erkände han.

Som sagt, rätt mycket av det som avhandlas i denna bok visste jag redan genom vanlig kriminaljournalistik i tidningarna. Det som har tillkommit här är litterära fantasi-rörelser hos de inblandade; vad poliserna tänkte vid det och det tillfället, vad de åt till lunch och vad som försiggick i våldsoffrens huvud efter de hemska överfallen, vilket jag förmodar är en blandning av förhörsläsning och extrapolerande gestaltning.

Bilden av Niklas Lindgren mejslas ut med citat från polisförhör och från förhandlingen i tingsrätten. Boken skrevs innan hovrättsförhandlingarna, som ju fastslog domen på 14 års fängelse.

Flygbilder av Umeå, till och med i färg, finns som komplettering. Åtta överfall och våldtäkter är inprickade på en bild. Om än Hagamannen inte dömdes för alla – så har han förknippats med dem. Gemensamt för de flesta är att de utfördes i stadsdelen Haga, där Lindgren arbetade på Motorcentralen. På en karta fattas dock en siffra och i boktexten har man skrivit felaktig dag på ett ställe. Slarvigt korrekturläst, med andra ord.

Vittnet Maj Sparrman får lite av en upprättelse i boken då hennes tips om att polisen skulle söka gärningsmannen på Motorcentralen inte finns i polisens register. Maj ringde efter ett våldtäktsförsök i juni 2000 och sa att hon hört ljud från Motorcentralen strax innan – fast det var helgdagsnatt och allt. Hon ringde även efter att Lindgren gripits för att påminna om sitt tips, men även den gången gjordes inga anteckningar.
Författarna har kollat upp att Maj verkligen ringde en andra gång, via Telia. I nästan tjugo minuter pratade hon med en utredare.
Dessutom kan man läsa om misstag som gjorts vid dörrknackningar, bevis som slängts från ett av överfallen, en dörr som inte kändes på (där bakom stod Lindgren) samt missade frågor som aldrig ställdes. Saker som kanske hade inneburit ett gripande av gärningsmannen långt tidigare.

Att han är en gåta kvarstår även efter läsningen av denna bok, som alltså inte är ett försök att komma Hagamannen in på livet utan en ganska saklig beskrivning av polisens tålmodiga jakt på honom.

Ur tingsrättsförhandlingen:
”Din advokat har frågat dig bland annat om ditt sexliv och varför du har överfallit trots att ditt sexliv fungerar. Då har du svarat; för att du har upplevt en spänning att göra dessa överfall, alltså att det funnits ett spänningsmoment i det här.
”Ja.”
”Det är så?”
”Ja.”
”Om det är kopplat till ett spänningsmoment, Niklas, är det inte också som så att det här är något som du faktiskt funderar över innan det inträffar?”
”Nä.”
”Nähä. Var menar du att det här spänningsmomentet finns då som får dig att begå överfallen?”
”Det var ju att klara av att utföra, få henne till sexuell handling.”
”Är det det som är spänningen?”

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Camilla Andersson & Anders Boström
Den 777:e mannen –
polisens jakt på Hagamannen
Big Bok 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: