[061117] Bultar mitt hjärta i Bodil Malmsten så bultar det för henne; trots vissa komplikationer kan jag inte annat än kära ner mig i hennes Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.
Kärlekshistorien tar sin början redan innan jag slagit upp boken, det är bokens omslag – mörkt guldtonat. Hörnen är rundade och det finns ett gummiband att hålla boken stäng med, så att man kan ha den i väskan utan att cigarettpaketet eller plånboken nödvändigtvis kilar fast sig in emellan pärmarna och skrynklar till sidorna. När man slår upp boken finner man att pappret är av en annan kvalité den böcker vanligtvis har, dessa är tjockare, styvare och strukturen är en aning ojämn. På pärmens insida finns pappersfickor, som i de traditionsfyllda – åtminstone om man ska tro på marknadsföringen – anteckningsböckerna från Moleskine, i vilka man spara sina egna små lappar. Och så ett silkesband till bokmärke.
Ett så påkostat och tilltalande yttre skulle – vad det gäller böcker – i vanliga fall göra mig en aning skeptisk på förhand. Vad är det för taskigt innehåll som kräver denna luxuösa paketering för att locka läsare? När Regina Lund senast kom ut med en diktsamling var den ambitiöst uppdelad enligt ett slags flikregister, som i en adressbok – förmodligen skulle formen och layouten signalera nyskapande. Det var bara det att stora delar av bokens väsentliga innehåll – det vill säga dikterna, orden – inte riktigt höll måttet och då hjälps det inte hur fräck den än är.
Det hade kunnat bli platt fall även för Malmsten. En risk som ter sig ännu större när det dessutom förhåller sig så att boken innehåller blogganteckningar. Blogg! Flera av morgontidningarnas kulturredaktioner förfasar sig emellanåt över bloggandet, denna smitta som spridit sig över landet. Visst, med den lätthet man idag kan pumpa ut dagboksliknande texter, tyckande och tänkande om allt mellan himmel och jord, smaskiga detaljer från privatlivet och därtill foton och andra bilder, har knappast ens en bråkdel något egentligt allmänintresse och än mindre ett kulturellt eller litterärt värde. Å andra sidan beror det på vem eller vilka som är smakdomarna. För någonting är det ju som attraherar, både bloggare och bloggläsare. Bodil Malmstens blogg, Finistère, är en av de populäraste bloggarna, alla kategorier. Men håller det i bokform?
Bodil Malmsten har gjort ett urval, klippt och klistrat från Finistére-bloggen. I Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig är texterna inte daterade, som på en blogg, men det gör inget, kanske är det till och med en fördel, texterna blir mer sammanhängande. Men att detta skulle vara en ”bildningsroman” – vilket det är, enligt omslaget – känns tveksamt. Det här är inte en roman, men loggbok, visst – här är vi Kapten Nemo, här är vi!
Bildningen som åsyftas måste vara Malmstens bok- och filmslukande. Hon citerar friskt både Michel Montaigne och Wislawa Szymborka – titeln är hämtad ur en dikt av just Szymborska – och för en slags DVD-dagbok över filmer och TV-serier.
Emellanåt blir det en aning trist, lite smågnälligt när Malmsten drar jämförelser mellan Finistère och Stockholm, Frankrike vs Sverige, och bitvis hackigt, fragmentariskt. Men så kommer höjdpunkterna – poeten Malmsten kommer fram, författaren Malmsten som behärskar orden på ett mästerligt sätt. Orden kommer tätt, tätt inpå; det är hennes hjärta som bultar i mig och inte tvärtom. ”Damen sänder ut sin fruktansvärda längtan, längtan” skriver Malmsten i Damen det brinner (1984). Denna fruktansvärda längtan skymtas in emellan, men den är mer vacker än fruktansvärd, inbjudande snarare än motbjudande. Det känns som att man kommer henne nära inpå livet. Samtidigt är Malmsten noga med att påpeka att det inte är sig själv hon lämnar ut, utan sina ord. Men det räcker – det är hennes ord som bultar i mig, i mitt hjärta, som bultar i henne, ja, jag hör hur det bultar.
