[061120] Det finns väl inget mer avslöjande när det gäller en människas karaktär än vad hon säger när hon utan eftertanke meddelar vad hon plötsligt kom att tänka på. Den snabba associationen berör något skikt eller flak i minnet och beroende på vad det består av kommer någonting att sägas som visar vad denna människa bevarat i sitt inre.
Men har man något särskilt ansvar för att sådana associationer och glimtar inte ska illa beröra den som till äventyrs kommer i vägen för dem? Låt oss säga att man har det. Då förstår man varför Claes Hylingers böcker är så njutbara. Man kan lita på att han inte med några snabba blottlägganden förfördelar oss, men framför allt, han förfördelar inte heller sig själv, vilket som bekant är oerhört plågsamt för en deltagande omgivning.
För att försäkra oss om att det behagliga och omisstänksamma lästillstånd som så småningom uppstår när man kommit ett stycke eller så in i boken består gör dock Hylinger på ett annat sätt än det som beskrivits här ovan: han låter det förflutnas i skrift bevarade källor reflektera den samtid i vilken han nu tänker och skriver. Då kan en titel som Hotell Erfarenheten få sin rätta belysning, det handlar om en byggnad utan väggar, tak och golv, men ändå är den fullt beboelig, ja, rentav trivsam, där den svävar mellan det som varit och det som är.
Claes Hylinger tycks ha en outsinlig mängd dagboksanteckningar, och vad han – för det mesta – gör i den här boken är att – som det verkar åtminstone – lite planlöst söka bland dessa för att hitta något som väcker en anklang just denna dag och som kan ge upphov till skrivande. Också människor, platser, hus väcker berättelser, och vad boken mer än något annat visar är hur berättelsens form styr dess mening; det som utspelas, det faktiska skeendet, syns alldeles klart och tydligt bakom berättelsen, som med all sin saklighet (Hylinger är alltid saklig och konkret) upprättar en om känslor mycket insiktsfull förbindelse mellan berättelsen och den som tar del av den, och det är alltså både den fiktive berättaren, författaren/jag, och den som läser.
Ingen tillfällighet förstås, här vilar inga tillfälligheter, trots att allt är gjort så att det ska se så ut, att ett citat av Proust inleder ett av bokens kapitel: ”Ty människan är en varelse av obestämd ålder, en varelse som äger förmågan att på några sekunder bli många år yngre och som flyter innanför väggarna av den tidrymd då hon har levat, liksom i en bassäng vars nivå ständigt förändras och försätter henne inom räckhåll för än den ena epoken, än den andra.”
Men det är ju vad jag håller på med, skriver Hylinger att han tänker när han hittar det här citatet, vilket skedde därför att han gått till bokhyllan för att leta efter några andra rader av Proust som han tänkt citera i ett annat sammanhang. Då frågar man sig: vilket är det ena sammanhang som förhåller sig till detta andra sammanhang som Hylinger nämner. Ja, det är förstås det sammanhang som utgörs av den berättelse där han skrivit in sig själv – samtidigt som han också berättar den.
Låt mig bara för tydlighetens skull nämna rubrikerna till de övriga inslagen i det kapitel som inleds med att Hylinger går till bokhyllan: Söndag i augusti, I fiskaffären, Någon gäspar, Framför tv:n i julhelgen, 17 januari, torsdag, 30 januari. Kapitlet i fråga börjar på sidan 68 och slutar på sidan 72. För att ta ett exempel på vad detta innehållsrika kapitel bjuder läsaren så uttalar fiskhandlaren som sin bestämda övertygelse att persiljesås inte passar till rödtunga. För att ta ett till. Den 30 januari går berättaren till skomakaren. Denne är en gammal man, och berättar hur han lärt av många mästare och av detta skapat något eget. Han och berättaren verkar vara helt överens om att detta är en bra väg att gå.
När Frank Sinatra sjunger på Scandinavium i Göteborg 1989 är Claes Hylinger där, han hade som tonåring lyssnat så mycket på sin brors platta med Sinatra, ”Songs for Swingin’ Lovers”, att han kunde låtarna på den utantill. Publiken var entusiastisk, och Sinatra, som var 73, lovade att komma tillbaka. Märkligt nog gjorde han det, fyra år senare. Men då börjar åren märkas, även om det går hyfsat med sången förstår man att nu kanske han hållit på lite för länge. Och det bör man ju undvika, så jag slutar här med en uppmaning till den som så önskar att unna sig en stunds vistelse i gott sällskap på Hotell Erfarenheten.
