Motsatsen till fragmentarisering

[061207] Det är en stor ynnest att få följa med Sven-Eric Liedman på ytterligare en resa. Som reseledare och guide är han i svensk humaniora oöverträffad. Jag håller fullständigt med Sara Danius när hon i sin kritik av boken i DN påpekar att det är världsklass.

När man idag pratar så glatt och käckt om att öka den svenska kulturexporten är det sådant som Liedman som ska prioriteras. När hans böcker finns tillgängliga på engelska bör man också till det engelska språket tillföra ordet folkbildning. Då i ordets allra mest vackra betydelse med betoning på bildning och utan blodskonnotationer till begreppet folk. Men hur bra är det? I en internationell jämförelse kan jag bara tänka på ett namn: Eric Hobsbawm. Hans böcker om världshistorien från 1789 tills idag har varit samma försök till tolkning, nyläsning och kritik av historieämnet som Liedman har lyckats göra med idéhistorien. I min bok är det snudd på det bästa betyg man kan få.

Men ”Stenarna i själen” är inte invändningsfri. Det tog mig mycket lång tid att förstå varför men jag vill i denna recension ge två svar, visserligen bara preliminära, men dock ett försök. Jag tänker använda två citat från Liedman (här tagna ur sitt sammanhang) för att illustrera vad jag menar.

”Det är intagande efter mer än 200 år, medan avhandlingen måste läsas med historisk blick”. (s 245)

”Dess vardaglighet känner vi väl till men också deras plats i det filosofiska finrummet.” (s 270)

Det första handlar om att berättelsen är berättad kronologiskt. Det dröjer fram till sidan 245 innan jag får den läsanvisning som får det hela att lossna och jag inser vad det är jag läser och vad det handlar om. Jag stökar och bökar med Platon, Aristoteles, Plotinos och ibn Rushd. Jag stiger ner i texten och försöker orientera mig i deras problem och begreppsvärd. Utan Liedmans läsanvisning går jag många gånger snett och inser att jag är för dålig på idéhistoria. Boken är utan tvekan idéhistoria där det gäller för mig, sentida läsare, att helt och hållet tänka mig in i en dåtida begreppsvärld. Jag kan inte fokusera på vad som är problemet utan blir bortdribblad av texten och ibland tappar jag tom intresset.

Det andra handlar om att berättelsen denna gång rör sig i det filosofiska finrummet. Form, materia och innehåll är begrepp som tarvar sin abstraktionsförmåga. Problemen rör tänkandets minsta byggstenar och ligger på många sätt utanför det man till daglidags tänker eller funderar om. Sällan har jag heller haft en filosofisk diskussion om detta när sådant tillåts. Frågeställningen handlar mer om sådana tankar som dyker upp när man en vacker natt i fjällen tittar ut över en stjärnhimmel och börjar funder på hur allting hänger ihop. Självklart och absolut en av filosofins mest centrala och grundläggande frågor. Men ändå.

Men när jag har stökat och bökat med Aristoteliker och nyplatonister i två hundra sidor får jag min belöning. Möjligtvis kan det bero på att det är då vi når den moderna tiden och jag via Spinozas slipade linser börjar förstå problemet utan att tänka på mjölken och mjölkpaketet. Liedman börjar få upp farten under Kant, accelererar under Goethe, uppnår högsta marschfart under Hegel och lämnar jordytan i och med kapitlet om Marx och Engels. Här bidrar Liedman med läsningar, infall och nyläsningar som alla hjälper mig att förstå min samtid, vidga mitt tänkande och inspirera mitt skrivande. Precis på det sättet som ett antal av Liedmans senaste böcker har gjort .

Men det har dröjt 200 sidor tills jag hittat dit. Vid många tillfällen har jag till och med funderat på att överge projektet med att ens läsa Stenarna i själen och än mindre skriva om den i offentligheten. Självklart är det kronologin vi har att göra med. Frågan är om vi står inför ett olöst eller olösligt problem. Olöst innebär i detta fall att Liedman kunde ha gjort annorlunda, bara han hade tänkt lite till på saken eller skaffat en annan redaktör. Olösligt innebär i detta falla att det inte finns någon bra lösning på detta.

Oavsett hur man vänder sig har man rumpan bak. Alla de alternativ man har är dåliga på något sätt och då får man välja det som funkar bäst. Jag skulle vilja hävda att vi här står inför ett av idéhistoriens olösliga problem. För att förklara och förstå måste man börja från början. Det är framförallt tydligt i denna bok som på många sätt handlar om en distinktion eller konflikt i tänkandet mellan Platon och Aristoteles. Men det Liedman gör i denna bok (faktiskt till skillnad från de tidigare refererade böckerna) är att han verkligen är idéhistoriker. Med detta menar jag i detta fall att han påtagligt och ofta refererar till kommenterande verk av andra idéhistoriker.

När vi läser om Aristoteles så diskuteras och uppdateras vi på den senaste forskningen om denne filosof. Vi får också en diskussion och kritik av varför just denna tolkning är den rimligaste. Detta förstår jag att han vill göra som den akademiker han är – men det förtar lite av den folkbildande uppgiften och gör Stenarna i själen lite mer otillgänglig än den kunde vara.

Sedan är det många som säger att kunskap är lätt att bära. I detta fall har faktiskt bokens knappa 1,3 kg orsakat mig en del problem. Lätt ont i ryggen efter en dag på stan och omöjlig att ta med på höstsemestern då lågprisflyg var det alternativ som bjöds. Men min önskan till er: Ge inte upp! Det är värt det. Lite motstånd i början och en lätt ryggåkomma är ett lågt pris att betala för det innehåll som bjuds.

För att fortsätta parallellerna till Eric Hobsbawm så vill jag avsluta med några ord från Peter Englunds kritik av Ytterligheternas tidsålder: Självklart bör Hobsbawm bytas ut mot Liedman och jag skulle nog säga att Stenarna i själen till stor del saknar lyten och fläckar.

”Ändå fylls man av stilla tacksamhet över att någon gett sig i kast med denna omöjliga uppgift. Vi behöver den här boken, trots alla dess lyten och fläckar. Det finns alldeles för mycket behagsjukt joller nu som går ut på att vi nu måste acceptera fragmentiseringen, att vi inte längre kan nå överblick. Hobsbawm visar, igen, att detta faktiskt inte är sant. Tillochmed när han misslyckas är han strålande. Karln borde få Nobelpriset. ”

▪ Olav Unsgaard

Bokomslag
Sven-Eric Liedman
Stenarna i själen
Bonniers 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: