KUNG BAKLÄNGES

[061208] Dansföreställning för barn på GöteborgsOperan,
Lilla scenen, Göteborg 6-10 december 2006 samt 26/2 –16/3 2007
(Premiär på Skövdescenen den 4 november 2006)
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Manus, regi, koreografi: Patrik Sörling
Scenografi: Eric Sörling
Medverkande: Mette Adolfsson, sopran, Erik Drougge, violin, Svetlana Beliakovskaia, piano, samt dansarna Anette Kevin Almse, Anna Maria Brakel, Karin Duell, Owe Jonzon, János Misurák och Juan Carlos Requena.
(för barn från sex år, och vuxna)

Vem har kunnat undgå Mozart? I år är den 250 år sedan han föddes. En uppsättning av hans opera Idomeneo orsakade religionsbråk i Berlin tidigare i år, och i dag, den 7 december, ska han ha begravts i den namnlösa graven i Wien. (Därom tvista dock det lärde; en falang bland dessa anser han begravdes i går.) (Ehuru i båda fallen år 1791.)

Det är därför på sin plats att Operan i Göteborg bidrar till uppvaktningen och det gör man med en baklängesberättelse för barn om Mozarts liv, fast förefaller det, man räknar likt soluret, bara de ljusa stunderna: ett antal rokokodamer och dito herrar, som stigna ur asken med Mozartkugeln, deltar i maskerad i Venedig, går på zoo i London, spelar biljard i Wien roar sig i Rom m.m.

Föreställningen är indränkt i Mozarts förförande musik och den är rolig inte minst tack vare en utmärkt scenografi av Eric Sörling, som bidrar till att gjuta ett magiskt skimmer över tiden då man åkte mellan Europas huvudstäder med häst och vagn. De unga dansarna rör sig spänstigt i en koreografi av Patrik Sörling som inte bjuder på några svårbegripligheter. Mette Adolfsson har fått sången på sin lott, men agerar också utmärkt som showens spelledare. Vid sin sida har hon violinisten Erik Drougge, som spelar den i Mozartsammanhang så viktiga pappan. Lillasyster Mozart, Nannerl, sitter vid pianot i gestalt av Svetlana Beliakovskaja med en lysande håruppsättning.

Mozart liv är en berättelse som utan vidare borde kunna fånga barnen fantasi, men då kanske man får lägga ner större möda på att just berätta, vara tydlig, förklara. Vem håken vet längre vem magnetisören Mesmer var?

/Åke S Pettersson

Operan är ändå en magisk miljö, som alla barn absolut måste få besöka!!! Ett hundratal förväntansfulla lågstadiebarn och deras lärare trängs med oss i foajén utanför GöteborgsOperans Lilla Scen , i väntan på att se den nya dansföreställningen om Mozart. Femtio minuter varar den. Och visst är det magiskt:

Scenen fylls av ett gäng suveräna dansare som i knäbyxor, korsetter och snövita peruker leker, dansar och fäktas nästan på riktigt. Och mitt bland dem är Mozart själv, som ett evigt bortskämt barn – behagsjuk och busig, charmig och odräglig. Och till råga på allt genial. Han spelas av sopranen Mette Adolfsson, som underbart, lätt och glasklart, sjunger en massa små bitar av Mozartmusik, men också faktiskt klarar av att föreställa en androgyn pojke som inte kan stå still. Det är njutbart.
Bredvid finns ständigt pappa Mozart, som fostrar, coachar och turnéleder sin pojke. Det är violinisten Erik Drougge och hans fiol som pratar och spelar den rollen. Vid pianot på scenen sitter Mozarts syster, i krinolin och jättehög gräddpuddingperuk. Det är pianisten Svetlana Beliakovskaia.

Så i själva verket är det inte bara en dansföreställning, utan också en konsert, med en massa små bitar ur olika Mozart-verk.

Det är lekfullt och proffsigt på en och samma gång. Och scenografin är också rolig: från taket hänger en massa instrument och bakre delen av scenen avskärmas av en genomskinlig vägg av stora plastskivor, som mullrar som åskan när påvar, kungar och musikanter banar sig fram mellan dem.

Det enda som är oproffsigt är själva berättelsen och berättandet. Det är otydligt. Var befinner vi oss och vad handlar det om? Inte ens den skojiga idén att låta tiden gå baklänges får någon tydlig gestaltning. (Är Mozart ändå inte barn hela tiden??)

De sista trettio minuterna började publiken vrida sig och skrapa med fötterna. Musiken, scenbilden och de graciösa rörelserna – allt var lika vackert som i början, men det var inte lika roligt längre. Allt bara fortsatte, ända tills ljuset släcktes och föreställningen var slut.

Av aktning för den unga publiken borde man anstränga sig att berätta en historia som går fram. Tycker jag. Dessutom tycker jag att man borde bjuda barnen på bullar och saft efteråt, och låta dem njuta av hela den underbara foajén, istället för att stänga av den med rep!!!

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: