ROMEO OCH JULIA

[061208] Av William Shakespeare
Översättning: Göran O Ericsson
Som ”Instant Commedia – just add people!”
Gästspel av 123 Schtunk på Pusterviksteatern, 6-10 och 13-17 december 2006
Regi och bearbetning: Josefine Andersson, Lasse Beischer och Johan Friberg
Scenografi, ljus och kostym: Studio Oscuro
Mask: Etienne Champion
Näsor: Gunnar Lundgren
Sömmerska: Ulrika Kärrö
Scenteknik: Andreas Nilsson
Konstnärlig ledare: Josefine Andersson
I rollerna: Jenny Nilsson, Lasse Beischer, Johan Friberg

När 123 Schtunk kommer på gästspel till Göteborg för att spela Shakespeares Romeo och Julia som clownteater med lösnäsor och lustiga improvisationer då blir det fullsatt på Pustervik. Och publiken vet vad den förväntar sig och vad den vill ha: Vi vill ha roligt och skratta hela tiden. Och så vill vi ännu en gång få vara med om detdär underverket: Att DOM däruppe på scenen för en gångs skull SER OSS, härnere i salongen. Och dessutom: att de – tvärt emot alla vanliga teaterregler – VISAR att de ser oss, och öppet vänder sig till oss.

Egentligen får man väl bara göra så på barnteater. Men vi vill vara barn igen. Vi vill känna oss inneslutna i en enda stor och varm och rörig gemenskap med de andra i salongen. Och vi vill bli ledda in i den gemenskapen av de snälla och roliga tanterna och farbröderna på scenen!!

– Såhär försöker jag förklara för mig själv varför jag känner mig så glad och förväntansfull när jag går in i salongen på Pusterviksteatern. Jag har ju sett dem många gånger förr. När de spelade Hamlet, MacBeth, I väntan på Godot, Den tappre soldaten Svejk, Norénförvanskningen och till och med Strindbergs Fröken Julie… Och fastän de säger i programmet att nu är det bara 123 Schtunk som gäller, så minns jag inte längre vilka av dessa uppsättningar som spelades av aktiebolaget 123 Schtunk och vilka som spelades av Teater Halland. För samma skådespelare och samma speciella spelstil och respektlösa användning av klassisk dramatik har förekommit hos båda grupperna.

De första minuterna av föreställningen blir något av en överraskning. Ut på scenen träder två figurer med stela gubbmasker. De sätter igång med pjäsens prolog. Deras röster är konstiga och dova. Teatraliska och överdrivna. Men inte sådär jätteroliga.

Publiken tvekar. Men så kommer Romeo och Julia in. Och de har clownnäsor och dedär roliga nasala clownrösterna, som är så entoniga – gnälliga och vädjande och aggressiva. Nu är allt som det ska. Att birollerna har masker och huvudrollerna clownnäsor är endera ett experiment eller också är det för att vi inte skall blanda ihop rollerna. De tre skådespelarna måste ju spela flera var. Och det är också en del av roligheten – alla dessa kissnödigt snabba sortier och burdusa entréer.

Lasse Beischer som spelar Romeo är föreställningens klippa. Han ser till att fånga upp publiken varje sekund. Han trakasserar enskilda personer på ett vänligt sätt, som skapar fniss och gemenskap mellan raderna. Han är skamlöst publikfriande – pratar göteborgska och skapar komik genom att ständigt falla ur rollen och bete sig som en vanlig människa, en privatperson, en av oss…Fast det är ju också en roll. En roll som han spelar fantastiskt bra. Mindre tillgjort och mer övertygande än någon stand up comedien…

Men vad är det då vi är med om på Pustervik? Är det verkligen en teaterföreställning – eller är det bara något slags lättviktsunderhållning – välrepeterade och publikfriande improvisationer i stil med stand up?

Jag bestämmer mig för att det trots allt är teater. För någonstans bakom alla lustigheter finns ändå Shakespeares berättelse. Och när man kommer till den sista scenen, där båda de älskade dör på grund av ett missförstånd – då blir det knäpptyst i salongen. Och Romeo lyfter på huvudet en sista gång och sjunger med darrande röst dendär underbara Allan Edvall-sången: ”Och som en blomma, så ljus och ren, är kärleken, är kärleken…”

/Kajsa Öberg Lindsten

Det är ju som vi alltid har sagt: Shakespeare klarar sig i alla väder. Och det gäller naturligtvis också kärleken mellan Romeo och Julia, eller? Ju mer jag tänker på frågan desto mer tveksam blir jag sedan jag sett 1 2 3 Schtunk spela pjäsen i sin speciella lösnäsvariant. Jag hade lika roligt som alla andra i salongen. Trivseln blandas med en smula ångest för att bli påhoppad. Clownerna står framme vid rampen och falkar efter någon som sticker av mot massan, någon som kommer för sent, som går ut eller nåt sånt och genast hugger de. Och i det ögonblicket kommer man att vara svarslös. Gå gärna till Pustervik men det gäller att vara grå och liten och obetydlig.

Men åter till frågan. Kanske är det så att synderna (girigheten, fåfängan, ärelystnaden, krigiskheten och de andra) väl tål att behandlas i clownernas andliga vridmaskin, men att den skira, vaknande kärleken som växer till dödsbringande passion, inte klarar ekluten? Först mot slutet brände det till, men så dags hade också den röda näsan åkt av.

Lasse Beischer bär som vanligt föreställningen, nu i rollerna som Romeo och Capulet, Julias pappa. Det är förunderligt vilket magiskt verktyg en konstnärlig lösnäsa kan vara, näsan i detta fall gjord av maskskaparen Etienne Champion, som förvandlar den mjuke Romeo till den burduse, svärjande gubbstrutten.

Vid sin sida har Beischer Johan Friberg, som imponerar och överraskar. Han på senare år avlägsnat sig allt längre bort från sin och broderns gamla hemmascen Tamauer. Jag minns med glädje hans målare i Folkteaterns barnteaterföreställning förra året. Han är nu bliven den tänkande clownen Aron i sex Shakespearekaraktärer.

Den kvinnliga clownen Rut är också ny. Josefine Andersson ägnar sig denna gång enbart åt regi (i samarbete med de ovan nämnda herrarna) och i hennes ställe agerar Jenny Nilsson, som alltså spelar såväl Julia som Mercutio och Benvolio. Att Mercutios monolog om drottning Mab hade svårt att hävda sig i miljön ska inte skyllas på henne. Hon vann ändå publikens hjärtan, dock kanske mera som Julia dottern, än som Julia den älskande. Förklaring se ovan! Kärlek är förvisso, som den gärna skildras i clownvärlden (den större delen av världen), mycket ut och in, men då bortfaller en hel del annat som får det romantiska hjärtat att slå de där extra slagen.

(Jag har själv stått nedanför Julias balkong i Verona. Jag har berört brösten på Julias staty därinne på gården; något som man förväntades göra, för att vara säker på att få framgång i kärlek.)

När man ändå funderar, kan man också undra över vad 1 2 3 Schtunk tänker ta upp härnäst? Den väl orienterade Leif Zern skrev häromdagen att Ibsen numera gått om Shakespeare som världens mest spelade dramatiker. Ett dockhem? Nora med röda näsan? Var det inte den på scenen här i Göteborg innerligt saknade Thomas von Brömsen som spelade Peer Gynt med clownnäsa?

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: