Yoko Ono krymper John Lennon

[061212] Förra året var det 25 år sedan den fyrtioårige John Lennon mördades på öppen gata utanför sitt hem i New York. Mördaren var en lätt sinnesförvirrad person utan några relationer till Lennon och utan några begripliga motiv för sin gärning, som alltså var ett av alltför många våldsdåd som möjliggörs av otillräcklig vapenkontroll och ett glest socialmedicinskt och psykiatriskt skyddsnät.

För otaliga människor världen över, som vuxit upp med Beatles musik och upplevt den enorma förskjutning av livsstils- och värderingsmönster som ägde rum i samklang med popmusikvågen i deras efterföljd, innebar John Lennons död en i det närmaste chockartad och starkt symboliskt laddad slutpunkt för en epok som präglades av illusioner om möjligheten av ett framgångsrikt uppror mot globala ekonomiska orättvisor och samhälleliga produktionssystem och sociala ordningar baserade på själsdödande arbetsrutiner och systemunderkastelse.

Den generation som nu, fortfarande klädd i jeans och med lugg eller glesa lockar runt öronen, håller på att pensioneras bort ur produktionen, kunde basera sina uppror på den enorma ekonomiska boom som uppstod genom återuppbyggnaden och den nya bipolära internationella världsordningen efter andra världskriget, där USA med sin ekonomiska styrka och beslutsamhet att avgränsa kommunismen från att sprida sig från de av Sovjet och Kina dominerade delarna av världen pumpade in resurser i det fallfärdiga Europa medan det stärkte inflytandet över strategiska intressesfärer, såväl med avseende på kontroll av strategiska råvaror och marknader som när det gällde politisk och militär dominans över de ickekommunistiska delarna av världen.

Kriget i Vietnam var ett uttryck för denna amerikanska dominanssträvan, och som symboliskt objekt för ett uppror mot internationella orättvisor och militära ”lösningar” på politiska problem stämde detta krig som en supermakt förde mot en fattig bondebefolkning precis in som gestaltning av en orättvis och farlig värld, behärskad av en auktoritär, kärlekslös och atavistiskt grym härskarstrategi, mot vilken det absolut och utan gensägelse för varje rättänkande människa måste vara rätt att göra uppror.

Det var i den här skärningspunkten mellan en humanitärt och solidariskt orienterad gemenskapslängtan och en systemisk, konflikt- och dominansorienterad praktik som John Lennon var verksam under åren mellan Beatles upplösning i slutet på sextiotalet och fram till sin död. Tillsammans med sin hustru, konceptkonstnären Yoko Ono, genomförde han en mängd aktioner för att sprida ett visserligen diffust men ändå i sin kritik för ett cyniskt etablissemang besvärande klarsynt kärleksbudskap.

Ja, alla har hört sångerna som förknippas med den här sidan av Lennon, All you need is love, Give peace a chance osv. Det hör till den konceptuella konstens etos att vara fysisk, föremålslig, kroppslig i sin gestaltning. Till det kom att Lennon var starkt influerad av indisk ickevåldsfilosofi. Det kom att innebära att parets aktioner blev just fysiska, med den avklädda kroppen som verkningsmedel och med intimsfären som miljö. ”Bed ins”, att ligga i sängen en vecka, var en aktionsform. Givetvis förutsatte sådana aktioner ett stort intresse från massmediernas sida, och utan Lennons musikaliska världskändisskap hade dessa aktioner inte uppmärksammats alls. Det var förstås också den musikaliska suggestion och personliga aura, lite åt frälsarhållet, som omgav Lennon, som påverkade den förvirrade Chapman med det tragiska mordet som följd.

Med anledning av tjugofemårsminnet sammanställde Yoko Ono förra året en bok, som är något av det mest bisarra och egendomliga jag läst. Det rör sig om en samling av olika personer avgivna vittnesbörd, för att ta till ett högtidligt ord med religiösa konnotationer, vilket passar bra in här. Det finns nämligen stora likheter mellan programmet för den här bokens utsagor och det religiösa orienteringssystem som styr t ex hur minnesbilder av Jesus eller andra religiösa gestalters liv presenteras. I centrum finns den heliga gestalten, den som berättar är noga med att skapa ett sammanhang som ska göra berättelsen trovärdig, skänka den autenticitet, och ger också uttryck åt sina djupa personliga känslor vid mötet med berättelsens centralgestalt: på något sätt innebär mötet en viktig förändring i berättarens liv. Det här är den vanliga formen, sen finns det bland den mängd utsagor och berättelser som förekommer i boken, betydande variationer.

En utsaga kan jag här återge i sin helhet. Det är Norman Mailer, som ombedd att säga något med anledning av tjugofemårsminnet av John Lennons död, utbrister i följande förmodligen djupt begrundade mening: ”Vi har mist ett andens geni.” Jag tycker ju att har man inte mer att säga än så, så kan man lika gärna hålla klaffen. På motstående sida avslutar sångaren Nils Lofgren ett svamlande stycke med orden: ”John, tack för att du delade med dig av din själ – jag kommer aldrig mer att känna mig sviken.” Rena rappakaljan om ni frågar mig. I synnerhet som Lofgren inleder sitt stycke med att deklarera att ”John Lennon är den bäste vän jag aldrig mött.”

Det finns fler i boken som inte heller träffat Lennon och sannolikt ställt upp på det här projektet därför att de inte velat göra Yoko Ono besviken genom att säga nej. Det är min välvilliga tolkning, man kan ju alltid tänka sig att en del tycker att varje tillfälle till att synas måste tas tillvara, och om det nu är så är det en och annan här som jag blir mycket besviken på, förutom Mailer. Joan Baez har träffat Lennon vid ett tillfälle, medan han fortfarande var en i The Beatles, och skriver till Yoko Ono att hon minns honom som ”both bright and enormously funny.” Jaha.

I rättvisans namn ska det sägas att en och annan historia här i åtminstone någon liten mån ger en intressant inblick i personen John Lennons tankar och värderingar. Elliot Mintz skriver ett längre stycke, och som personlig vän till både Lennon och Ono under lång tid kan han ge en bild av hur paret levde och resonerade kring både vardagen och de uppmärksammade aktionerna.

Det är ett mycket stort antal mycket kända människor som skriver i boken, Elton John är med, liksom Mick Jagger, Chuck Berry (som inte heller träffat Lennon men tycker att det ”var som om en liten del av mig själv dog tillsammans med John”), Ray Charles, Peter Gabriel osv. Antropologen Desmond Morris återger en intervju han en gång gjorde med Lennon, och som han själv uppenbarligen finner mycket intressant. Han gör också ett försök att intellektualisera Lennon genom att göra en textuell djupanalys av Imagine. Fullständigt trivialt, för visst är det en bra låt, men det som sägs i den finns på ytan och är klart utsagt.

Jag förstår uppriktigt sagt inte varför Yoko Ono gjort den här boken. Eller jo, jag kan förstå hennes önskan att befästa och tydliggöra minnet av en god människa som hon älskat, men varför så här, genom en rad ofta beklämmande pladdriga och pliktskyldiga vittnesberättelser? Jag har funderat på om det är en konceptuell provokation, en konstnärlig åtbörd, i syfte att väcka – ja, vadå? Uppmärksamhet? Det finns samlingsskivor med den musik John Lennon skrev och framförde under tiden efter Beatles. Jag tycker det är bättre att köpa en sådan och lyssna i stället för att köpa den här boken och läsa.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Yoko Ono
Minnen av John Lennon
Svenska förlaget 2006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: