En stor liten man

[061228] Sture Lagerwall var skådespelare, kanske mest känd från filmerna.
Men sina största rolltolkningar gjorde han på teatern.
Framgår av denna bok.

Sedan något så när medvetna ungdomsår har jag varit barnsligt förtjust i svenska filmer från 1930- till 50-tal när de visats i televisionen eller på filmfestivaler. Sture Lagerwall medverkade i mängder av dem – ofta spelande en charmör med gentlemannaklass; så där snäppet under förste älskarerollen – och när det nu finns en biografi över hans liv, skriven av en före detta Expressenjournalist, väcktes min nyfikenhet.
Boken kom 2005 men har gått mig helt spårlöst förbi i dagspressens kulturavdelningar. Men det kanske är svårt att få kulturchefer med hästsvans och ring i örat att förstå värdet av en svensk skådespelare, död sedan mer än 40 år.

Men jag är inte kulturellt chic och anmäler därför denna bok, som berättar om svensk film- och teaters stora buspojke under 30 år. Inte bara i rollerna utan även i privatlivet älskade Sture Lagerwall att utsätta sina närmaste för practical jokes. Det hände även att han gick på knäna fram till okända människor vid ett krogbord och frågade om de kunde hjälpa honom betala notan (sic!).
Då hände sig ibland att den utsatte blev arg. Men vanligen tog Sture Lagerwalls charm och glada humör udden av eventuellt obehag. Det var svårt att bli arg på honom på allvar.

Sture Lagerwall föddes i Stockholm den 13 december 1908. (Samma år som min farfar, för övrigt!). Hans far Julius Lagerwall var fabrikör i metallbranschen, hans mor hette Alma, född Lindqvist.
Som barn var Sture fräknig och rödhårig och lite busig i skolan. Han hade lätt att lära läxorna utantill men det blev aldrig någon studentmössa, som hans mor hoppades, utan redan 1927 debuterade han i pjäsen ”Dibbuk” på Oscarsteatern. Gösta Ekman senior mötte honom i logen efteråt och sa till sin 19-årige protegé: ”Jag undrar vad det ska bli av dig min gosse – du är ju lika bra som jag!”

Gösta Ekman den store blev något av en fadersgestalt för Sture Lagerwall eftersom hans egen far avled samma år han debuterade som skådespelare. Modern förtvivlade över sonens yrkesval, men tvingades acceptera det. Han hade provat på sjömanslivet utan större lycka. Genom sin far hade han lärt sig segla och kom att uppskatta det livet ut. I tonåren var han klasskamrat med Lasse Dahlquist, som var född i Göteborg men bodde i Stockholm under uppväxten. Även med Hasse Ekman, Göstas son, utvecklade Sture Lagerwall en tidig vänskap som varade. Gösta Ekman gjorde ett outplånligt intryck på honom – han lärde sig till och med att imitera hans gester och tonfall – och när det var dags för filmdebut som sonen Johan i Victor Sjöströms inspelning av ”Markurells i Wadköping” 1931 inledde han sin långa och intensiva filmkarriär.

Det är en svärm av stora svenska skådespelarnamn som passerar revy och droppas i denna biografi. Ibland blir det lite väl mycket journalistprosa. Inga Tidblad ansågs av Sture vara den främsta kvinnliga aktris han spelat mot. Edvin Adolphson, Thor Modéen, Stig Järrel, Sigurd Wallén, Signe Hasso, Gunn Wållgren med flera, finns omnämnda i olika filmer och teaterstycken som de medverkat i tillsammans med huvudpersonen.
Sickan Carlsson är intervjuad och intygar vilken stor begåvning Sture Lagerwall var på scenen. Och gamängen och bohemen han var privat gör att de flesta har ljusa minnen. Hans spjuveraktiga ögon parat med kortväxtheten, runt 170 centimeter, och hans smärta gestalt fick hans pojkaktighet att bli med honom livet ut. 1936 spelade han Bombi Bitt på film så naturtroget att recensenterna häpnade. Och då var han 28 år gammal!

Sture Lagerwall var bland annat engagerad vid Vasateatern, Oscarsteatern och Dramaten. Men det var nog som egen teaterchef på Alléteatern i Stockholm på 50-talet han fick de största framgångarna.
Han kunde allt, utom att sjunga, men deltog ändå i en musical i slutet av 40-talet där han vann publiken och recensenternas gunst genom komiska poänger i sin talroll.

Under 40-talet turnerades det flitigt med teatersällskap ute i landet. Det känns som en historielektion att läsa om det i dag. Hur den tidens aktriser fick stå ut med påvra förhållanden, bara för att få göra det de älskade mest. Sture Lagerwall var även inkallad under en tid för att göra beredskap, också det en bit av historien.

Han tjänade dock en hel del pengar – jämfört med andra kolleger – tack vare de otaliga filmer han medverkade i. Pengarna användes bland annat till inköp av snabba sportbilar. Så småningom köpte han en villa i Djursholm. Golf blev ett fritidsintresse som nästan ersatte segling med åren.

Tre äktenskap gav honom fyra barn. En son i det första och en son och två döttrar i det andra med Guje, som var dotter till Victor Sjöström. Hon intervjuas i boken och berättar om ljusa minnen men också om hur de ofta grälade och till slut växte ifrån varann.
Med sin tredje fru Anne-Marie fick han sju lyckliga år. Hon fick honom att flytta till Malmö och han tog engagemang på Malmö stadsteater där han var aktiv in i det sista. För sin roll som Blind-Jonas i Pär Lagerkvists ”Midsommardröm i fattighuset” fick han Thaliastatyetten 1960.
Sin sista roll gjorde han i pjäsen ”Körsbärsträdgården” på Malmö stadsteater i maj 1964. En besvärande heshet visade sig vara strupcancer och den 1 november 1964 dog Sture Lagerwall, ännu ej fyllda 56 år.

Att läsa denna bok har kanske inte gett mig en fördjupad bild av en legendarisk svensk skådis. Och det beror förstås i hög grad på att de flesta av den tidens människor inte finns med oss längre. Men en fin liten bok är det ändå, illustrerad med bilder från en tid som är svensk kulturhistoria.

▪ Leif Wilehag


Ulf Kjellström
Sture Lagerwall teatergeni – och busfrö
Norlén & Slottner 2005

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: