[070114] FolkTeatern, Lilla Scenen
unga folkteatern
Premiär 4/1 2007
Manus Line Knutzon
Regi & Översättning Kim Lantz
Sånger John Hansen
Musik: Jens Helleman
Scenografi: Robert W Ljung
I rollerna: Jimmy Tingstedt, Louise Böregård, Elisabeth Göransson, Per Sahlin
Det var ett rent nöje att får återuppleva bekantskapen med Line Knutzon den unga danska dramatikern vars pjäs på den sorgligt nedlagda Bhopa ”Luften som andra inandas”, jag har i gott minne liksom ”Snart kommer tiden” som gavs på en uppvisning härom året på Scenskolan.
Den här gången hade hon skrivit en ”intimmusikal”. En liten historia för fyra unga gitarrister som träffas för att göra en avskedskonsert för sin döde kompis, som var en produktiv kompositör med låtar som Var är min lighter?, Det rika svinet ska dö I och Det rika svinet ska dö II, Har fått känslor och Var är min kropp?
Uppslaget är roligt med de fyra olika musikerna som strider om vem som är bäst skickad att tolka sin läromästares intentioner. Jag är imponerad av de fyras gitarrspel, men också av deras teaterspel, inte minst Per Sahlin och Jimmy Tingstedt, tungviktarna i ensemblen. Elisabeth Göransson är rolig som den androgyna Kim Larsen med skitproblem (knarkare?), som ger författarinnan möjlighet att visa den solidaritet som, trots allt, finns inom gruppen.
Enligt programmet var Gitarristerna en braksuccé i Köpenhamn, där den hade premiär 2005 och fortfarande spelas för utsålda hus. Det här mera opretentiösa sättet att presentera den för svensk publik på FolkTeaterns lilla scen bäddar kanske inte för en braksuccé, men är åter ett bevis för vilket betydelsefullt teaterarbete som bedrivs nere vid Järntorget under Kim Lantz’ ledning. Han hade regisserat Gitarristerna och den ruffiga bakgård som de uppträdde på hade fått en tilltalande dekor av Robert W Ljung.
/Åke S Pettersson
Det är roligt att ha roligt på teatern. Det har man ibland på Folkteaterns Lilla scen. För där sker ofta oväntade saker. Senast nu med den danska “intimmusikalen” Gitarristerna av Line Knutzon.
Fyra udda typer med varsin gitarr träffas utanför den ruckliga stuga där deras idol och läromästare, viskonstnären och tolvtonskonstnären John Hansen bodde. Nu är han död, och under smått absurda former repeterar de en minneskonsert till hans ära.
De bråkar med varandra. Först handlar det om hierarkier och tolkningsföreträden, sedan om fyra ytterst känsliga människor på mariginalen som försöker reparera sina kantstötta självkänslor med varandras hjälp.
Det är roligt och rörande. Fast ibland tror jag att det skall utveckla sig till något ännu mer spännande:: en oförutsägbar happening, absurd och skrämmande. Till exempel när Elisbeth Göranssons Kim drar ner strumpbyxorna och sätter sig att skita i ett hörn av scenen, Eller när den aggressive Hesselhud slår sin gitarr i huvudet på den överkänslige och tillknäppte Gregres…Eller när det visar sig att alla på scenen har missuppfattat varandras namn… Eller när de alla riktar sig mot publiken med en hatsång. Eller när de kikar in genom köksfönstret till Johns hus och får syn på brödrosten – den brödrost som blev Johns död…
Det är nästan lite snopet att allting slutar så milt och försonligt. Men det bidrar förstås till trivseln och det goda humöret i salongen.
Tillslut får jag ändå en känsla av att pjäsen bygger på en rad mycket danska skämt och associationer som vi svenskar inte riktigt får tillgång till, trots den roliga översättningen. Och att det kanske finns något mycket svart på bottnen, som bara glimmar till men inte låter sig fångas.
/ Kajsa Öberg Lindsten
