UTVANDRARNA

[070124] av Vilhelm Moberg
Regionteatern Blekinge-Kronoberg, i samarbete med Riksteatern,
Gästspel på Pusterviksteatern 20 t o m 22/1 2007
Dramatisering, bearbetning och regi: Farnaz Arbabi
Dramaturg: Lena Fridell
Scenografi och kostym: Jenny Kronberg
Musik: Lars-Eric Brossner
Ljusdesign: Mattias Jonsson
Ljud och projektioner: Tobias Stål
Mask: Erika Nicklasson
Animationer och grafik: David Giese/Alphaville
I rollerna: Elmira Arikan, Mina Azarian, Olof Bergström, Ali-Reza Modjallal, Peter Perski, Iso Porovic´ , Suzanna Santrac, Helena Thornqvist, Johannes Wanselow och Catherine Westling

Att göra om Mobergs utvandrarepos i fyra delar till en teaterföreställning med två entimmasakter är djärvt och heroiskt. Om man dessutom har som mål att på en och samma gång behålla dess språk och innehåll och modernisera den till en historia som samtidigt berättar om dagens invandrare som kommer till Europa – då är det ett rent äventyr.

Och det lyckas! Den unga kvinnliga regissören Farnaz Arbabis tolkning Utvandrarna är något av det mest spännande jag sett på en svensk teaterscen. Och jag är nästan säker på att den kompromisslöse gamle Moberg applåderar i sin himmel och spelar en trudelutt på munspelet till hennes ära.

Det börjar med att Oskar möter sin Kristina på en bänk utanför den kloka gummans stuga i hembyn. Och de blir blixtförälskade – på bosniska! Sedan drabbas de av torka och barnet dör, och de bestämmer sig för att fly sina olyckor och ta sig till en plats där de kan börja om och få ett bättre liv.

Och här är en scen med Robert, som får dendär örfilen som förstörde hans öra – av den elaka lärarinnan på ett ryskt barnhem! Och han flyr därifrån. Tillsammans med sin lille svagsinte och utnyttjade kamrat, Arvid. Arvid och Robert talar ryska med varandra. Fast Arvid bryter på ukrainska, tror jag. Och de får ha en riktigt lång scen som är alldeles fantastisk. På väggen projiceras en ungefärlig översättning. Och resten förstår åskådarna på egen hand. Utsattheten, ömheten, hoppfullheten…

Och så har vi horan Ulrika. Hon som blir frälst. Och som jämte predikanten Danjel trakasseras – av hembyns mullor!

De och alla andra fattiga men hoppfulla flyr tillsammans i en lastbil – eller är det en båt? och de kommer fram – Men inte till Amerika, utan till Sverige, ett ganska njuggt och obegripligt land där alla talar skånska eller rövarspråk.

Ja, så fortsätter berättelsen i två timmar att väva samman nu och då till en märklig och gripande berättelse om mänsklig styrka och svaghet. Och om modet att överleva och längtan till hembygden.

Så berättar man de mest gripande bitarna ur Mobergs epos, och samtidigt berättar man också historien om hur människor som är i samma situation som de svenska utvandrarna en gång i tiden kommer till Europa och Sverige i vår tid. Med samma slags förhoppningar och samma längtan. Och vad som kan tänkas hända dem.

Det är klokt ,och tänkvärt. Ömsint och politiskt. För dethär är något så ovanligt som en nutida svensk teaterföreställning som vågar vara känslosam på allvar, och som dessutom vågar stå för något, påstå något och hålla fast vid det utan att vara övertydlig eller pedagogisk.

Dessutom är föreställningen välspelad, vacker och spännande. Med intressanta projektioner på bakre väggen. Inte bara utdrag ur Mobergs text, och översättningar: I sista scenen återskapas till exempel tapeten från hembygdens stuga runt Karl-Oskar som just förlorat sin älskade hustru och livskamrat.

Men föreställningen får mig inte att snyfta, bara att bli tankfull. Och så har den humor. För den berättar en historia som den som kan sin Moberg redan känner till, men förvånar hela tiden med att ändra lite på detaljerna. Som när den gudfruktiga Kristina avvisar sina fanatiskt religiösa grannar som kommer in och varnar henne för att umgås med Ulrika. Då säger hon: ”Jag är muslim, det har jag alltid varit! Och det kommer jag att fortsätta att vara. Men Ulrika är min bästa vän, så henne överger jag aldrig.”

Och detta är inte att förvanska eller skriva om Moberg, utan bara att göra honom tydligare!

Föreställningen fortsätter nu sin turné genom Sverige, så den som missade det utsålda gästspelet på Pustervik har chans att göra en spännande resa. Till exempel till Falköping, Trollhättan eller Jönköping.

/Kajsa Öberg Lindsten

Jag är full av beundran för det sätt på vilket Farnaz Arababi och hennes lilla ensemble löser sin svåra uppgift: en aktuell skildring av Utvandringen. Kristina från Dufvemåla, musikalen med alla sina resurser, som tog sina modiga fyra timmar att framföra, kunde inte beröra mig på samma sätt som denna version, som förresten hade fått en stiltrogen musikalisk dräkt av Lars-Eric Brossner.

Men samtidigt som jag blev berörd, hörde jag också det missljudande skrapet av haltande jämförelser och ohistoriska paralleller, när man liksom tvingat in det mobergska skeendet i en vrång modern kostym. Att likställa lasermannen med indianerna är att ge våra inhemska rashatare alldeles för stor betydelse. Inga guldletare offrade sina liv på de svenska hjortonmyrarna, i vilket fall var det inga som kom tillbaka med förmögenheter, inte ens i falska sedlar.

Karl Oskar blev en välbärgad bonde i sitt nya hemland. Han hade nyttiga kunskaper och energi och arbetslust. Den moderne invandraren har berikat oss och fortsätter med det. Den som vill se exempel på det kan tugga sig igenom roll listan till den här pjäsen, utomordentliga skådespelarprestationer av: Elmira Arikan, Mina Azarian, Olof Bergström, Ali-Reza Modjallal, Peter Perski, Iso Porovic´ , Suzanna Santrac, Helena Thornqvist, Johannes Wanselow och Catherine Westling

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: