Meningen i det meningslösa, och omvänt

[070208] Johan Jönsons författarskap är produktivt – från sin bunker har han just kommit ut med sin elfte diktsamling, Restaktivitet.

925. Jag anländer till min bunker. Det finns ingen återkomst.
Jönson har aldrig lämnat bunkern. Sömn. Arbete. Månne har han anammat Baudelaires inställning till arbetet, till livet, arbetet, livet – ”För att bli botad från allt, från elände, sjukdom och melankoli, behövs ingenting annat än arbetslust”. Arbetet med orden och siffrorna, med organiserandet; systematiserade försök till mening i meningslösheten, i västvärldens misslyckanden, förintanden och förintelse, i den här världens sönderfall.

Poesin är numeriskt ordnad i Johan Jönsons nyutkomna diktsamling Restaktivitet – en organiserad desorganisation, ett diktsystem från 1 till 1031. Dikten byter typsnitt, rader av versaler spränger in bland gemenerna och på ett trettital sidor i mitten är texten satt mot en grå bakgrundsruta – grafiska experiment, siffror, ord ord; upprepningar.

En möjlig ingång till Jönsons poesi finns i Monomtrl (Bonniers, 2005), hans näst senaste diktsamling, vilken nyutkomna Restaktivitet kan ses som en uppföljning av, ett fortsatt upprepande. På en av de kvadratiska sidorna i Monomtrl hittar jag en möjlig ingång:
Mening uppstår genom upprepad upprepning.

Kroppar, skeenden, platser, ord; saker och ting – i bokstavlig bemärkelse – som återkommer. Kärnkraftverk, förintelseläger, avföring, kroppsvätskor. Stenar i Monomtrl:

0. Stenar av uran. Är mina.
1. Argonauter. Jag. Kontaminerad.
0. Sten. Erövrar. Koloniserar. Betecknar.
1. Stenar strålar. Jag.

– och stenar i Collobert Orbital (Oei Editör, 2006):

Varje bokstavskombination är en död. Du minns att kabbalistiska stenar är döda. Du överlever av namnlösa stenar.

Och samma kabbalistiska stenar i Restaktivitet:

Döden som tror att den samtalar och gör mening. Platta konstellationer. Av uppspydda kabbalistiska stenar. Det går inte att prata prata prata.

För att ta ett exempel – det finns många fler. Vad betyder något? frågar Jönson i Monomtrl. Varför lever du fortfarande? fortsätter han att fråga i Restaktivitet. Fortsätter att fråga, att upprepa, att konstruera för att rasera – ord, meningar, tankefigurer. Jag tänker på en av Gunnar Ekelöfs efterlämnade dikter, En röst:

Intet
av vad jag sagt dig med ord har någonsin varit
mer än ord, världenes fyllnad och dess tomrum
allt skall förbannas utan att din förbannelse
råkar ordmakaren.

Orden är bara ord, ändå envisas Jönson med dem, skapar en slags mening i och av det meningslösa, en mening som uppstår genom upprepad upprepning. I mitt tycke blir det inte tröttsamt; det är bitvis plågsamt, men inte tröttsamt. Snarare pockande. Med Ekelöfs ord: du vågar tillägga meningslösheten mening och av ord göra ord.
Jönson vågar, men han kräver också något i utbyte, av mig som läsare – även jag måste våga. Därav diktens ständiga pockande. Upprepningarnas nästan hypnotiserande effekt; någonstans bland de första hundratalen får dikten en slags meditativ verkan, där orden går rätt in; meditativ men inte sövande. Därav omöjligheten att värja sig; avsky, möjligtvis äckel – all denna avföring, gödning, förintelse –
avsky, men aldrig avstånd. Meditativ men inte sövande, aldrig avtrubbande, snarare tvingades till brutala uppvaknanden, upprepade brutala uppvaknanden. Kärnkraftverk, förintelseläger, avföring, kroppsvätskor.

Civilisationskritik, samhällskritik; kritik av det europeiska samhället, det västerländska samhället. Dikten som påminnelser. Om västvärldens misslyckanden. Om koloniseringen. Om människans dödsdrift. Människans utplånande av kroppar, sina egna och andras; människans självutplåning:

198. Mänskligheten översvämmar planeten. Med sig själv och med sin avföring.

Kvällstidningslöpen använder ord som Klimathot. Fetade bokstäver om miljökatastrofer och förstörelse. Men håller ändå hotet på behörigt avstånd – på något sätt måste undergången gå att förhindra. Den mänskliga fåfängan, med vilken hoppet sägs vara det sista som lämnar människan.
Med en dos Restaktivitet blir det hoppet inget annat än smålöjligt, naivt. I bunkern finns inga förskonanden, inget medlidande. Men i detta ligger en slags paradoxal befrielse; en möjlig befrielse från det här samhällets många gånger desperata tillkämpade småmuntra tillrop – kvällstidningsjournalistikens ”tio steg till…”-lösningar, där problemen alltid förklaras ha sitt ursprung hos individen. Alltså: det finns något hoppingivande i det hopplösa.

261. Människan var en löjlig parentes.

Ja, det finns något hoppingivande i att Jönson inte värjer för äcklet, inte värjer för vare sig det tomma och platta – ord som bara är ord, som aldrig ”någonsin varit mer än ord” – eller det fasansfulla, det vi helst av allt inte vill veta av. Vämjelsen över den egna existensen. Själväcklet. Döden, dödandet, döden.
Ja, något hoppingivande i att poesin i Restaktivitet vågar tillägga meningslösheten mening och av ord göra ord.
Ekelöf igen:
Ord, ord, ord, –
hör hur de faller, som mörk atomsnö i rymd utan botten.

▪ Rebecca Liedman


Johan Jönson
Restaktivitet
Bonniers 2007

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: