Det är nyare tider än någonsin

[070208] Nobelpristagaren i ekonomi Edmund Phelps vill ge de rika lägre skatter för att de fattiga ska få det bättre, stod att läsa i en kvällstidning före jul. Om än han inte tror att det någonsin blir så, lägger han till för att göra sitt uttalande mera rumsrent.

Vi har hört det förr, i lite olika skepnader de senaste femton åren. 1997 intervjuade Janne Josefsson i TV:s Uppdrag granskning Marian Radetzki, professor i nationalekonomi, som menade att man måste sänka lönerna för de lågutbildade för att få bukt med arbetslösheten.

”5000 kronor i månaden borde räcka för dem” sa han. Och syftade främst på yrkeskategorier med hög arbetslöshet. Som industriarbetare, men även ”manschettyrken” (som han sa), där maskiner tagit över och där produktionen lagts utomlands. Och där efterfrågan på den typen av arbetskraft blivit allt mindre.

Professor Radetzki förespråkade flexibilitet på arbetsmarknaden. Känns det igen? Det är vad som står i alliansens budgetproposition nu och som närmast kan översättas med det mer lättfattliga svenska ordet otrygghet.

Janne Josefsson frågade Radetzki hur mycket en människa som tjänade 5000 i månaden skulle få om hon blev arbetslös. ”Ännu mindre” svarade han. (Intervjun ses på SVT:s hemsida.)

Nu är vi på väg mot professorns samhälle, befarar jag.
Försämrad a-kassa för alla – framför allt för långtidsarbetslösa som heller inte får del av någon skattesänkning – och sextiotusen människor av kött, blod och känslor står plötsligt, genom ett penndrag, utan arbetsmarknadsåtgärder. Bara ett fåtal steg från det så förnedrande socialbidraget och, med all säkerhet som klient hos kronofogden, och med kanske bara några meter till ifrån uppsagt hyreskontrakt då endast en möjlighet återstår i så fall: att börja sälja de hemlösas tidning om man bor i storstäderna, eller bli soppköksgäst eller, på landet, bli bonddräng- eller piga med mat och husrum som huvudsaklig inkomst.

Svenskt Näringslivs (gamla Arbetsgivarföreningen) ordförande Michael Treschow säger vad han och hans direktörskompisar tänker: toppchefer betalas för dåligt och svenska bolagsstyrelsearvoden är för låga.

”De andra får tvätta skjortor åt varandra” sa förre Electroluxchefen, numera salige, Hans Werthén i början av 90-talet på frågan vad han tyckte man skulle göra åt arbetslösheten.
”De andra” syftade på att han och hans vänner skulle ha sitt på det torra i ett framtida samhälle.
”Jag är moderat” sa han också vid tillfället, så han identifierade sina vänner på så sätt.

Jag brukar tänka på detta ibland. Och i synnerhet nu, när baddarna har tagit bladet från munnen och vi har fått en regering som är fullt ut högerstyrd eftersom övriga partier i allt väsentligt är med på vad moderaterna vill genomföra.
Ty det är nya tider nu. Nyare än de någonsin har varit.

Allt sedan kredit- och valutaavregleringen i slutet av 80-talet har vårt land styrts stilla och metodiskt mot ett fullt ut kapitaliskt mål i fjärran. Socialdemokraterna hade en kanslihushöger i finansdepartementet nära finansminister Kjell Olof Feldt som såg möjligheterna. Mycket riktigt blev dessa gossar också med tiden toppbetalda inom bankvärlden – t ex Klas Eklund, chefsekonom inom SE Banken, Ulf Dahlsten VD för Posten som han avreglerade och i förlängningen avvecklade – och när Ingvar Carlsson administrerade EU-medlemskapet i en bisats inför kongressen 1990 så var det dukat för den borgerliga Bildtregeringen att fortsätta slakten av den svenska välfärdsmodellen de sorgliga åren mellan 1991 och 94.

Åren då bankerna höll på att gå i konkurs och räddades av skattebetalarnas pengar, samtidigt som vi fick en arbetslöshet uppåt 15 procent och konkurser och en depression liknande 30-talets Sverige. Sossarna tog makten igen 1994 och fick sanera de stora budgetunderskotten – som de själva varit med och bidragit till genom skattereformen i 90-talets början – och människor som råkat ut för arbetslöshet räddades med äran och lägenheterna i behåll av i huvudsak en sak: a-kassan. Som nu den nya borgerliga regeringen kommer att försämra.

Och avgifterna till a-kassan ska höjas, (för egen del får jag 344 procents höjning av a-kasseavgiften eftersom jag har jobb för tillfället) och med mindre pengar till att betala den kommer många att gå ur facket. 500 kronors skattesänkning i månaden för en lågavlönad som jobbar äts snabbt upp. Och så har då den svenska högern med Timbro och alla ”tänk-tanks” i ryggen slutligen lyckats få till ett samhälle likt de anglosaxiska: låg organisationsgrad och låglönejobb.

Alla som vill undersöka ska märka att det i USA fungerar så att låglönejobben inom städ, hotell, hamburgerbarer etcetera håller lönenivåerna nere. De flesta som jobbar med sånt – varav ensamstående mödrar är i majoritet – får ha två, ofta tre jobb för att kunna betala hyran och äta sig mätta.

Även inom EU-länderna på kontinenten har en liknande utveckling kunnat skönjas på senare år. Låglönejobb inom tjänstesektorn har ökat.

Ja, det är nya tider nu. Nyare än de någonsin har varit.

Nu ska även sjukskrivningstiderna begränsas. 28 dagar blir normen efter en akut hjärtinfarkt. Trodde det var ett humorprogram jag tittade på när jag hörde det. Men, nej – mycket riktigt så berättade representanten från socialstyrelsen att de kommit fram till detta.
Läkarförbundets ordförande motsatte sig, och skam hade varit annars.

Nu ska det bli norm på sjukdomar också. Vi som var med minns när socialstyrelsen rekommenderade sex till åtta brödskivor om dagen. Nu rekommenderas 28 dagars sjukskrivning!

Som sagt: det är nya tider nu. Nyare än de nånsin har varit.
Och det är för sent att ångra vad man röstade på.

Men sossarna då, säger många. Vad gjorde de? Varför fick vi en sådan stor arbetslöshet?

Ja, det är en befogad fråga förstås. Och svaret ligger väldigt mycket i EU-medlemskapet med kravet på noll inflation och fristående riksbank och allt därtill. Kjell Olof Feldt har ju tillstått att målet för socialdemokratin i alla tider hade varit att bekämpa arbetslösheten, men att den försvann i och med inriktningen på och – ansökningen av EU-medlemskap.

Många av socialdemokratins väljare har också börjat se EU som en i huvudsak odemokratisk och nyliberal konstruktion som strävar efter överstatlighet som gör att en handfull byråkrater i Bryssel kan köra över en hel folkmajoritet. EU:s fördrag driver den ekonomiska politiken högerut.

Om detta vill jag att en ny partiledare för socialdemokratin börjar tala högt! Vem det nu än blir.
Apropå det, så kan man i Realtid.se läsa i en artikel av Marika Ehrenkrona från 29/3 2005:
”Vad Odd Engström visste om Göran Persson.
– Män som han ska inte ha makt. Det får bara inte bli han, allt inriktas nu på att förhindra att han ska ta över.”
Ehrenkrona hade suttit en kväll med förra statsrådet, som var vice statsminister i Ingvar Carlssons regering, och samtalat med honom inför det förestående valet av ny partiledare för socialdemokratin 1996. När hon frågade: Nå, vem blir det? – fick hon detta svar av Odd Engström som också hade tillfogat:
– Män som Persson får inte förenas med maktens verktyg.”

Sedan vet vi ju hur det gick. Göran Persson blev partiledare och Odd Engström slutade och gick till Stenbecksfären och blev direktör där men avled på våren 1998 i en hjärtattack.

Jag skulle önska att nästa ordförande för socialdemokraterna ställde sig upp i sitt jungfrutal och förklarade att det nu är dags för demokratisk socialism igen. Att det är slut med nyliberala försök och att en återgång till solidaritet och rättvisa står överst på agendan.
Tycker någon att jag är naiv? Ja, men drömmar kostar inget…!

▪ Leif Wilehag
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: