En murvels memoarer

[070212] En murvel – alltså en kvällstidningsreporter som inte väjer för nånting – har skrivit sina memoarer. Och ingenting är heligt.
Nej, han försvarar allt han gjort under sina 32 år som reporter på Expressen. Och det är väl ädelt i sig. Men ibland kan man ju undra lite…

Ingvar Hedlund beskriver – i korta stycken med ”utgångar” (som det heter på kvällstidningsspråk; alltså stycken med två-tre meningar för att underlätta läsningen) – alla sina eskapader som utsänd av Expressen i lite lätt raljerande ton, ofta med galghumor, fast ibland lite väl krystad sådan.

Då jag själv har ett förflutet inom kvällspressen (kort period på Expressen men längre tid på konkurrenten) så känner jag snacket och jargongen. Vet också hur man blir en gunstling – exempelvis genom att jobba övertid utan att få betalt, eller genom att ställa upp på förnedrande uppdrag – och jag silar en del av ”bedrifterna” utifrån egna erfarenheter.
Ingvar Hedlund kom den långa vägen till Expressen genom Hudiksvalls Tidning (mitt hemortsblad) och Östersunds Posten och Svenska Dagbladet. Värme finns mellan raderna när han skriver om det oskuldsfulla 60-talet och det framstegsförväntande 70-talet – och något av det mest intressanta i denna bok är när han berättar om den månadslön han fick i januari 1975 när han började på Expressen: 5400 kronor i månaden!

Tvåtusen mer än han hade haft som redigerare och reporter på Svenskan.

Och detta var en topplön vid tillfället.
Själv tjänade jag tretton och femtio i timmen vid samma tid som pickupchaufför åt ett åkeri som körde ut gods för ett halvstatligt företag.
Tänka sig, att vi överlevde!

”Är det till att vara kunnig i att skriva maskin?” frågade chefredaktören på Hudiksvalls Tidning Ingvar Hedlund när han knackade på för att söka jobb, ännu ej 18 fyllda, sommaren 1965.
Hedlund ljög och svarade ja!
Efter ett tag var han nöjesreporter och skrev om det lokala popbandet han var manager för på tidningens tonårssida. Fejkade beundrarpost till gruppen som han publicerade i tidningen. Möjligen fanns en halvgangstrande murvel i honom redan då.

Efter Östersunds-Posten – mörkblå konservativ tidning där han aldrig trivdes – och lumpen blev han försöksperson på journalisthögskolan i Stockholm 1969. Den fjärde och sista terminen erbjöds en redan yrkesverksam journalist att få studera där, men Ingvar Hedlund skriver att det inte förekom några studier alls under den terminen utan fester och stormöten är det enda han minns.
Högskoleverket lade också ner denna typ av försök ”i samma sekund jag lämnade denna högskola” skriver han. Och han är ytterst tveksam till om det behövs journalistutbildningar, han tror att mycket sitter i personligheten för att lyckas i yrket.
Sedan blev det Svenska Dagbladet. Och där fick han komma utomlands på reportageresor och detta är nog bokens mest allvarliga passager, där han bland annat berättar om hur det kändes att bli beskjuten på Golanhöjderna 1974 och hur han för första gången i sitt liv såg riktig fattigdom i Gazaremsan.
Under två veckor i Israel insåg han hur litet landet är geografiskt och hur nära dess fiender är och sedan dess har han känt starkt för detta land. Hans serie reportage därifrån uppmärksammades och nu var vägen till Expressen utstakad och där har han gjort i stort sett allt som en reporter tänkas kan få jobba med.

”Boxats” mot Ingemar Johansson, sålt korv utanför slottet och haffats av polisen, varit rockmusiker för en kväll, rest från Smygehuk till Treriksröset på drygt 14 timmar, retat norrmän på deras nationaldag utklädd i karolineruniform med svensk flagga, intervjuat Lill Babs på toaletten med mera, med mera.
Han verkar vara stolt över denna pajasroll han fått ikläda sig. Visst roar det säkert många läsare, men hur mår man som reporter innerst inne egentligen? Kan jag inte låta bli att undra.

För det är mest på senare år han har utfört dessa ”uppdrag” som tidningsledningen gett honom. Att man ställer upp på snart sagt det mesta i början av en journalistkarriär är mer förståeligt, men på ålderns höst?
Det finns seriösa sidor av Ingvar Hedlund också. 1981 fick han Stora journalistpriset när han avslöjade att Sveriges hemligaste försvarsindustri Telub slutit ett avtal med Libyens diktator Khadaffi om att 100 man från Khadaffis krigsmakt skulle komma till Växjö för att utbildas i radarsystem. Allt började med att Ingvar Hedlund läste en tvåspaltare i Smålands Posten. Ett klassiskt, och nyttigt, journalistiskt tillvägagångssätt för att hitta uppslag

Hans största scoop var dock när han lyckades komma fram på telefon till amerikanska ambassaden i Teheran där 600 militanta studenter höll 50 amerikanska diplomater som gisslan. Detta var i december 1979 och en studentledare svarade och Ingvar Hedlund fick en lång intervju som publicerades på mittuppslaget i Expressen dagen före julafton.
Men inte en rad om det på ettan! Miss av redaktionen.
Han intervjuades av en amerikansk radiostation sedan och läste i princip upp sin egen intervju.

Journalistförbundets ordförande fick han på fall. Ingvar Hedlund avslöjade hur Östen Johansson fifflat åt sig en lägenhet via ledamotskapet i Pressens pensionskassa (jag var närvarande, och skrev i konkurrenten, vid presskonferensen Östen höll efter avgången i direktsänd TV från Göteborg 1987) och Mona Sahlins sa alldeles för otaktiska saker vid Tobleroneaffären, samt kronprinsessan Victorias första erkännande om att hon hade pojkvän – är också scoop som finns på Ingvar Hedlunds meritlista.

Den perfekta sleven i grytan på Expressen, har han sannolikt varit. 38 PO-anmälningar har han på sitt samvete – men bara fem har fällts – och han ser det som en konsekvens av jobbets karaktär, om än han inte strävar efter det, som han skriver.
Detsamma gäller att han fått ovänner bland vanliga läsare, som när han utnämnde Gävle till Sveriges tråkigaste stad, liksom bland politikerna.
Att Thorbjörn Fälldin led av hemorrojder skulle han aldrig ha berättat för Expressens nyhetschef. Ingvar Hedlund skrev det aldrig i texten, vilket han lovat Fälldin, men det kom i en fotnot på slutet.
Och Fälldin, långsint som han är, har aldrig förlåtit honom.

Underhållande läsning till kaffet i korta kvällstidningskapitel är detta. Lite här och var finns även klokhet och perspektiv inlindat. Galghumorn tycker jag, som sagt, är onödig på många ställen. Synd bara att det finns lite språkslarv. Felstavningar och dubbel negation på ett ställe. Och en sak förbryllar: klockan kan inte vara två på natten amerikansk östkusttid och 20.00 i Sverige!?

Nej, den är åtta på morgonen här hemma.
En tankelapsus som borde ha rättats till.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Ingvar Hedlund
Tabloism
Kvarngatans förlag 2007

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: