LA TRAVIATA

[070212] opera i tre akter av Giuseppe Verdi
libretto av Francesco Maria Piave
efter pjäsen Kameliadamen av Alexandre Dumas d y
Premiär på Göteborgsoperan 10/2 2007

Regi: David Radok
Dirigent: Pietro Rizzo
Scenografi: Lars-Åke Thessman
Kostym: Ann-Mari Anttila
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Koreograf: Håkan Mayer
Medverkande: Charlotta Larsson, Tomas Lind, Robert Hyman, Helena Holmberg, Pia Svorono, Mattias Ermedahl, Åke Zetterström, Markus Schwartz, Markus Kroon, Erik Enqvist, Ulf Glemme
samt Göteborgsoperans Kör, GöteborgsOperans Orkester och statister

GöteborgsOperans nya uppsättning av Verdis 154 år gamla opera La Traviata (”den vilsegångna”), i regi av David Radok, är förlagd till något slags nutid – precis som Verdi ville . Men den är ändå inte så utstuderat dagsaktuell att publiken behöver drabbas av moraliska betänkligheter — trots att huvudpersonen, den lyxprostituerade Violetta, är något så urbota jobbigt som hora och helgon i en och samma person.

Premiärpubliken kan lugnt ösa sina bravorop över nakna kvinnorumpor som kikar fram ur glipande balklänningar, och en manlig huvudperson i bara kallingar. För detta handlar varken om trafficking eller porrindustri, utan bara om ett festande innegäng i Paris vid en obestämd tid, som varken är nu eller då.

Det är naturligtvis den smäktande, välbekanta musiken och sångarnas prestationer vi klappar åt. För i musikalisk dräkt blir den skön och vacker och underhållande — denna sentimentala historia om en vacker kvinna med vacklande hälsa som lever av sitt kön i glada överklassgrabbars lag. Och plötsligt drabbas av den äkta kärleken till en barnslig goddagspilt i ljus kostym, som blir sanslöst förälskad i henne. Men så kommer hans pappa och hälsar på den fallna kvinnan, och vädjar till hennes goda hjärta, och ber att hon skall lämna hans fläckfria familj i fred. Och hon bryter med sin stora kärlek, för att hon är så ädel. Men han missförstår allt, och straffar henne på det skymfligaste vis. Och hon tiger och lider och gör sig beredd att dö. Men den trångsynte pappan har hon redan lindat runt sitt finger, och tids nog – fast då är det ju redan försent! – kommer han tillbaka för att ställa allt tillrätta. Jag lever! ropar hon, och dör.

Alltihopa utspelar sig i samma höga sal med pelare. Det är bara landskapet utanför fönstren som förändras: först är det Paris by night från ovan, sen blir det ett hav med ödesdigra, erotiska böljor, och tillslut en tegelvägg med stumma fönster, som hindrar solen från att flöda in. Då har balsalen förvandlats till ett tomt kafé, med stolarna på borden och den unga hjältinnan har förvandlats till ett gammalt vrak med rufsigt hår som hasar fram i yllesocker. Fast hennes röst är lika hög och stark som förut, bara en aning mera dämpad i sin klagan.

För så är det på operan – den enda teaterform som inte helt låter sig erövras av realismen.

/Kajsa Öberg Lindsten

La Traviata, det är Kamliadamen, den undersköna förtrollerskan som Alexandre Dumas d.y. gjorde sitt livs lyckokast med att skriva romanen om. Den lyxprostituerade inför vars öde den fördömande omgivningen, särskilt män, sedan dess njutit av att beklaga. Så sent som häromåret virvlade hon runt i Nicole Kidmans gestalt i filmen Moulin Rouge. För mina föräldrar inkarnerades hon av den oöverträffade Greta Garbo.

När operan ger sig i kast med denna klassiker är det helt enligt sin uppgift att göra de stora operaverken tillgängliga för dagens publik och att ge sin ensemble möjlighet att presentera sin version av den tragiska kärleksdrömmen.

Till det yttre har man försökt göra den samtida, även om det svär mot det föråldrade innehållet. Men så är det med Romeo och Julia också. Den stora kärleken blir oss allt mer främmande i p-pillren och knulla-runt-möjligheternas tidsålder.

Giuseppe Verdi trampade emellertid gasen i botten och gav oss den underbara kärleken i all sin prakt, musikaliskt och vokalt. På operan föreföll man lite generad över att bjuda på något så antedaterat som stora känslor. Hellre då slitna gardiner och bara stjärtar. Det var först när den elaka pappa Germont, Robert Hayman, gjorde entré i andra akten som brasan började ta sig. Så småningom nådde också Charlotta Larsson, damen själv, uppe i hans höjder och de otidsenliga tårarna tillrade i åskådarögonen.

Medge att det är härligt med kärlek? Och att det är härligt när någon kan berätta om den som Verdi!

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: