EN NAGEL I ÖGAT

[070219] av Mirjana Rakuljic Feldt
Urpremiär på Folkteatern, Lilla Scenen 9 februari 2007
turnerar med Folkteatern Besöker i Västra Götaland under våren
Regi: Louise Böregård
Mask&kostym: Linda Bill
I rollerna: Viktoria Folkesson och Archana Khanna

Två unga kvinnor i vitt, ett antal papperskassar, ett kylskåp, ett reseapotek, en ryggsäck och ett mycket stort porträttfoto av en liten snorig afrikansk flicka med oavvänd, uppmärksam och uppmanande blick – det är vad som finns på scenen när Folkteatern Besöker spelar En nagel i ögat av Mirjana Rakuljic Feldt.

Den korta pjäsen – (50 minuter) – handlar om två kvinnliga läkare. Den ena har just kommit hem från ett uppskakande volontärarbete i Sudan. Den andra är hennes kollega och bästa väninna som skulle följt med, men i sista stund hoppade av.

De unga skådespelarna Archanna Khanna och Viktoria Folkesson spelar skickligt och intensivt med publiken nära inpå sig och utan skydd av någon omfattande scenografi. De gestaltar två vänner som upptäcker att de håller på att välja skilda vägar. – Den ena vill minska orättvisorna i världen genom att förbättra sjukvården i fattiga och krigshärjade länder. Den andra stannar i Sverige och vill med respekt och kärlek försöka upprätthålla en mänsklig vård i nedskärningstider. – Vad är klokast? Vad är realistiskt? Och: Skall de kunna acceptera varandras val?

Dethär är en engagerande pjäs som handlar om att bli vuxen. Och jag tror att alla åldrar kan känna igen sig i den. För den handlar om ansvar och samvete, om livsbagage och val, om osäkerhet och omgivningens krav. Och om ungdomlig vänskap.

Det som ibland blir lite tröttsamt är när de båda flickorna på scenen storgrälar eller skuttar omkring och man inte riktigt förstår om de är fjorton eller tjugofem. Då blir dialogen så hyperrealistiskt fladdrig att den tappar stinget. Och klippen mellan olika scener kan ibland gå så snabbt att de blir otydliga: plötsligt förvandlas den ena huvudpersonen till sitt eget tonåriga alter ego, och den andra blir hennes medelålders gubbiga pappa. I nästa scen är hon tillbaka till sitt vuxna jag, men väninnan har blivit hennes senildementa mamma…. Fast när slutet kommer är de båda flickorna ohjälpligen vuxna. Hur lång tid det egentligen har tagit är och förblir en gåta: Är det några månader, eller några år, eller kanske bara femtio minuter`??

Men det kanske är precis så det är här i livet: Man är ung och brinnande och osäker ända tills man plötsligt är senildement . Eller är man kanske hela tiden alla åldrar: löjligt ung och oanständigt gammal på en och samma gång??

/Kajsa Öberg Lindsten

FolkTeatern Besöker besökte i torsdags Biskopsgårdens Folkets Hus med föreställningen En nagel ögat av dramatikern Mirjana Rakuljic Feldt. Formatet, 50 minuter med två medverkande var precis lagom för ett gästspel i en liten lokal som inte är direkt anpassad till teater.

Ämnet var desto mer aktuellt: vårt ansvar för det som sker i världen. Hur långt utanför vår privata sfär sträcker sig vår skyldighet att handla? Två väninnor, båda läkarstuderande besvarar frågan på var sitt sätt. Den ena reser till Afrika för att försöka lindra nöden på ort och ställe, den andra stannar hemma i Sverige där problemen inte är av samma magnitud, men det är ju ingen tröst för den som lider och behöver hjälpas.

Archanna Khanna spelar den hemmavarande och Viktoria Folkesson den utresta. I en del scener får de gestalta andra figurer och en scen som särskilt drabbade mig var när Viktoria Folkesson var den dementa mamman och Archanna Khanna hennes dotter. För övrigt gestaltade de sina figurer så precist som man måste när man har publiken på armlängds avstånd.

En tendens till onödigt skrikande noterade jag som hörande till unga skådespelares schabloner för att beskriva häftiga känslor.

Jag tror att denna pjäs väl skulle kunna tjäna som underlag för en diskussion om vad det egentligen betyder att dagligen matas med alla olyckor och all uselhet som jorden rymmer. Kanske borde vi följa Hjalmar Söderbergs råd i Doktor Glas: ”…se på din värld från din egen synpunkt…blygsamt mäta med ditt eget mått…Då är jorden stor nog, och livet en viktig sak, och natten oändlig och djup?”

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: