[070219] – ett teaterspektakel i 24 scener
Urpremiär 17 februari 2007 på larssons&ADAS teater, Konstepidemin
En samproduktion mellan larssons&ADAS teater och Masthuggsteatern
Regi och idé: Sören Larsson
Skådespelare och medkreatörer: Helen Hansson och Fia Adler Sandblad
Scenografi: Råger Johansson
Ljus: Olle Skalare
Musikarrangemang: Jonas Franke-Blom
På den pyttelilla larssons&Adas teater på Konstepidemin är det premiär på ett slags varieté med sketcher, sånger och kupletter. Och materialet är återanvänt – från 40 och 50-talet. Där är Fridolf Rudins hundmonolog, scener med tanter och gubbar, kaffekoppar och fickpluntor, sjömanshustrur och finska tangokavaljerer, men inga mobiltelefoner.
Alltsammans gestaltas av två rutinerade skådespelare: Helen Hansson från Masthuggsteatern och Fia Adler Sandblad från larssons&Adas teater. Och det fantastiska är att det känns superfräscht, roligt och överrumplande – inte ett dammkorn så långt ögat når!!
Scener, musik och sinnesstämningar avlöser varandra, men inte genom snabba klipp utan genom att tvinnas samman till en levande organism som andas – och publiken lever och andas i takt med den.
Man förundras och ler åt gamla slagdängor framförda med humor och kläm av två tanter med bleka ansikten, röda läppar, sug i blicken och oerhörd pondus och självkänsla. Man vrålar av skratt åt två ohejdbart lyckliga fyllerister som sörplar koskenkorva som kalvar, dänger korvkastrullen i bordet så korvarna flyger och sen slänger sig in i en allt vildare gemensam tango – tills de förlorar medvetandet, och återuppstår: som två småflickor med rosett i håret, som sammanbitet spelar fyrhändigt piano på ett bord… Man lyssnar på sjömanshustruns stolta och fräcka attack mot alla svarterudolfar och everttaubar.. Och svettig och glad lutar man sig sedan tillbaka och känner sig styrkt.
För med sin blandning av kvarlåtenskap ur det svenska humorarvet har Larsson lyckats skapa inte bara en välbyggd musikalisk humorföreställning med hjärtat på rätta stället
utan också – faktiskt – en kraftfull feministisk manifestation utan datumstämpel.
Tonsäker och vig utklassar den all stel och människofientlig tönthumor och samtidssatir.
/Kajsa Öberg Lindsten
