Palme sedd från höger

[070305] Tesen i denna bok är att Olof Palme var i konflikt och i otakt med sin samtid.
Men lustigt nog kan författaren inte dölja sin beundran för ideologen, taktikern och retorikern Palme.

Om en bok ges ut på Timbro – som i huvudsak har publicerat högertyckare och nyliberaler – så är det förstås givet att problematiseringen av Olof Palme sker utifrån ett konservativt synsätt.
”Med sin revolutionära reformism bidrog han till att göra Sverige till ett annat land” skriver Claes Arvidsson, till vardags ledarskribent på Svenska Dagbladet.

På över 500 sidor försöker han visa hur fel Palme tänkte och hur felkonstruerad den socialdemokratiska folkhemstanken var. Och att allt tilltog när Palme tog över som partiledare och statsminister 1969.
När Tage Erlander på 60-talet hade talat för den nöjda generationen citerade Palme författaren Artur Lundkvist: ”Revolten och missnöjet har alltid varit drivkraften framåt mot ett bättre samhälle.”

Han ville gå längre än Erlander. Han ville skapa ett socialistiskt samhälle, menar Arvidsson – som dock inte utnämner Palme till hemlig KGB-agent eller spion (heder åt det) utan han konstaterar ändå att Palme stod i mitten politiskt i sitt parti. Det fanns långt radikalare kretsar bland gamla fackföreningssossar och inte minst Östen Undén och Torsten Nilsson hade också varit radikala. (Läs: ogillat USA). För att inte tala om Ernst Wigforss som var fullfjädrad socialist.

Högskattesamhälle, socialisering – via dagis och utbyggd offentlig sektor – passiviseringen av medborgarna, bostadsbidragens förbannelse och demoniseringen av kapitalet och arbetsgivarna, bland annat. Allt detta var Palmes fel, i grund och botten, eftersom han i huvudsak hade makten under tiden allt detta hände. Det är det ena.
Det andra är att Olof Palme spelade dubbelt. Under täcket, om man så vill. Han gillade egentligen inte löntagarfonderna, men höll masken utåt; han var väl medveten om Sveriges kontakter med Nato – redan som grå eminens hos Erlander var han med om att utforma säkerhetspolitiken samt inrätta IB – men i synnerhet om det sistnämnda dementerade han lögnaktigt.

Dock såg han till att Palmekommissionens fredssträvanden om en kärnvapenfri zon i Europa gagnade Sovjetunionen, menar Arvidsson. Och kommissionens politik (som emanerat ur Socialistinternationalens) blev liktydigt med svensk utrikespolitik på 80-talet.
Och så detta hemska med ubåtskränkningarna; som Palme bagatelliserade och helst ville negligera. Och att han tog strid med moderaterna – och ”den där Bildt” (som han lär ha uttryckt förakt om) – när ubåtskommissionen kom med sin slutsats att det sannolikt var Warszawapaktens ubåtar som kränkte svenskt vatten – visade hur dubiös han var, menar författaren.

Det mesta av politiska inrikesaffärer gås igenom i denna bok, som krävt ordentligt med researcharbete, vilket källhänvisningarna tyder på. Men anonyma källor, med chikanerande innebörd, som finns i fotnotar känns onödigt och olustigt skrytsamt.
Olof Palmes barndom, uppväxt och överklasstillhörighet diskuteras förstås. Och likt så många andra teorier framförs här att han bröt med sitt förflutna och tog ställning för arbetarklassen dels utifrån karriäristperspektiv och dels utifrån ett romantiskt perspektiv. ”Han höll alltid på det svagare laget” som någon lär ha sagt.

Journalisten Yrsa Stenius på Aftonbladet har hävdat att det var upplevelsen av förtryck inom släkten som fick Olof Palme att brinna för rättvisan.

En rättvisa som var alldeles fel, om man ska tolka Claes Arvidsson. Olof Palmes internationella engagemang – att han t ex var stor i tredje världen – avfärdas med att de missförstod socialismen han stod för och för de flesta länder har det på senare tid också gått illa med det samhällssystemet, menar författaren. Som också anser att Palme fjärmade oss från väst (kritiken av Vietnamkriget) och förde oss närmare öst (genom Sveriges nej till EEC) och att besöket på Castros Kuba 1975 var olyckligt och ett bevis för Palmes fascination över vänsterdiktaturer. Och att Palme egentligen ville att socialdemokratin alltid skulle regera, var liksom ett bevis på hans maktfullkomlighet.

”Han var en revolutionär reformist med socialistisk förändring av samhällsstrukturen som mål och staten som medel för det socialdemokratiska partiet.”
Samt:
”Ideologiskt bottnade Palme hos de gamla socialdemokraterna och lät sig inspireras av den nya vänstern.”

Vänstern – och främst socialismen – som förnekas, mer eller mindre, som en sjukdom bland konservativa och främst nyliberaler.

Men det går inte undvika, som jag skrev inledningsvis, att upptäcka hur fascinerad författaren ändå är av Palmes skicklighet, främst kanske som taktiker. Hur han kunde sitta på två stolar fast inte låtsas om det. Men också som ideolog (fast ideologin var fel!) och som retoriker. En talare som kunde elda de egna massorna.

Att Olof Palme med sin syn på demokratisk socialism med innehåll av blandekonomi ville skapa en tredje väg, undan kapitalism och kommunism, var fel. På annat sätt kan jag inte tolka vad som skrivits i den här boken. Ty vi blev för lika kommunisterna!

Inom folkpartiet fanns tidigt ett förslag om vad som liknade löntagarfonder. Roligt att få läsa om detta just här.
Men att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden – och att sambeskattningen togs bort – var en styggelse, för kvinnorna har blivit låsta i mest låglönejobb, menar Claes Arvidsson – men jag fattar inte riktigt hur lågt betalda jobb skulle kunna vara Olof Palmes fel.

Hade han levt idag skulle historien visat hur fel han hade, resoneras det avslutningsvis om. Och det mesta tyder väl på det – men å andra sidan är inte historien slut, än!

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Claes Arvidsson
Olof Palme – Med verkligheten som fiende
Timbro 20006

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: