När kampen mot terror vänds i sin motsats

[070220] Raskolnikov i Dostojevskijs roman Brott och straff mördar den gamla pantlånerskan för att han anser att hon är mindre värd än han och andra som kan tänkas tillhöra en intellektuell eller social elit. Romanen utvecklar sig sedan till att bli en passage till den punkt där Raskolnikov inser att människors värde inte kan beräknas enligt någon teoretisk modell, att det inte finns någon annan möjlig väg för den som själv vill kallas människa än att i andra människor se sina likar.

När demokratiska nationer med människors lika värde inskrivet i sina konstitutioner i handling visar att de inte står fast vid sina egna grundläggande deklarationer om människovärde, rätt till frihet, skydd mot övergrepp (inte minst sådana som stater kan begå) osv, innebär det en djup kris för dessa nationers trovärdighet. En sådan kris fördjupas nu, genom de krig som förs som följd av terrordådet mot World Trade Center den 11 september 2001. Den sannolikt minst omdömesgille, mest vidskeplige och minst kompetente president USA haft genom hela sin historia fattade en rad dåraktiga beslut, och kastade därigenom in hela världen i en kris som inte på något sätt verkar vara på väg att få sitt utlopp i en ny normalisering där lika människovärde och demokrati blir verklighet.

Det ligger en djup ironi i att George W Bush och hans allierade Tony Blair båda är bekännande kristna, men samtidigt tycks vara helt oförmögna att ta till sig de centrala kristna dogmer som just baseras på uppfattningen om alla människors lika värde.

Det här är en etisk utgångspunkt i den kritik som journalisten och författaren John Pilger med stor envishet och klarsyn bedriver mot hur framför allt USA och England agerar i världen, och där den så kallade kampen mot terrorismen används som legitimerande grund för alla tänkbara övergrepp mot stater och individer, och dessutom vävs samman med ekonomiska intressen, framför allt när det gäller kontrollen över oljetillgångar. De länder som angripits i denna kamp, Afghanistan och Irak, har så gott som fullständigt demolerats och människorna har kastats in i en atavistisk avgrundstillvaro, där deras liv ständigt är i fara och deras livsmöjligheter om de får leva är miserabla.

Men övergrepp mot befolkningar är inget nytt. I sin bok Friheten får vänta inleder John Pilger med berättelsen om hur invånarna på ön Diego Garcia i Stilla havet i början på sjuttiotalet deporterades av England, som koloniserat ön, för att USA önskade förlägga en flyg- och flottbas dit. De ca 2000 invånarna fick med kort varsel flytta till Mauritius, där de inte var välkomna och inte kunde smälta in i samhället.

Det märkligaste med den här historien är egentligen det rättsliga spelet kring Diego Garcia-invånarnas rättigheter. Efter att ha gått igenom det brittiska rättssystemets olika instanser hamnade deras mål mot den brittiska staten i högsta domstolen – som dömde till deras förmån. De skulle enligt domstolen ha rätt att flytta tillbaka. Denna dom ledde till att regeringen Blair utnyttjade en ålderdomlig feodal kvarleva i den brittiska rättsordningen, ”kungliga dekret”, för att pressa fram ett beslut som desavouerade högsta domstolens dom och slutgiltigt (?) berövade människorna från Diego Garcia den mänskliga rättighet det innebär att få bo i sitt eget land.

Palestiniernas helt orimliga situation under den alltmer hårdföra och expansiva israeliska ockupationspolitikens övergrepp både på deras mänskliga och av det internationella samfundet erkända territoriella rättigheter är en annan av de kriser som Pilger tar sig an. Hans metod är att bege sig till ort och ställe och själv bevittna vad som sker, samtidigt som han intervjuar folk som är utsatta för övergrepp och illegala interventioner. Han talar också med ledare i olika positioner och från olika sidor. Reportage och intervjuer från krisområdena relateras till vad han får fram vid samtal med folk i t.ex de amerikanska och brittiska administrationerna, politiker på den internationella arenan och folk i stora organisationer som FN.

Fram träder bilden av allt djupare klyftor mellan de som har och de som inte har. Det är en bild som motsäger tesen om att mer marknadsekonomi, mer kapitalism, måste driva fram ett ökat välstånd. Den trickle down-uppfattning som dominerat ett tag och bygger på föreställningen om att den ökade rikedomen bland de mest välbeställda innebär att också de som har det sämre kommer att få det relativt bättre, framstår som mycket diskutabel, det verkar snarare som om de som redan har det sämst får det sämre.

Ett exempel är hur de dumpade exportpriserna på jordbruksöverskott från EU slår ut lokal produktion på olika håll i världen, och det som då inte händer är att de bönder som inte längre kan leva på sin jord hittar något annat att försörja sig på. Massjälvmord bland hårt skuldsatta indiska bönder som lämnar familjer i misär efter sig är en följd. Fullständigt absurda åtgärder som privatisering av vattentillgångar i Sydafrika leder till att människor som inte har råd att betala för vattnet tvingas dricka smittförande lortvatten, och så vidare och så vidare.

Det finns mycket att bli upprörd och förtvivlad/förbannad över i Pilgers bok. Det som känns värst är nog ändå den sydafrikanska utvecklingen. Det fästes ju så mycket hopp vid vad som skulle följa sedan apartheid avskaffades och Nelson Mandela med sin oerhörda karisma kom ut ur fångenskapen för att gestalta ett ny och bättre framtid. Ur Pilgers beskrivning framträder bilden av ett fördjupat misslyckande, ett samhälle som såldes ut till det internationella kapitalet, bl.a genom att det åtog sig att betala apartheidregimernas skulder, samtidigt som det inrättade sig enligt de ekonomiska direktiv som Världsbanken och Internationella valutafonden utfärdade.

Fram träder också bilden av en självtillräcklig och i grunden odemokratisk svart elit, som har mycket mer gemensamt med den vita överhöghet som förlorade sin på rastänkande grundade överhöghet men inte sin reella makt och ekonomiska dominans. Korruption och maktmissbruk breder ut sig, och den internationellt så högt ansedda och respekterade försoningsprocessen visade sig vara ett misslyckat försök att göra upp med det förflutna. Grova förbrytare som begått grymma rasistiska mord klarade sig enkelt undan de straff som varit berättigade, och de mest skyldiga, de ledande vita politikerna, prövades aldrig.

Mest bisarr och egendomlig av de världar Pilger uppsöker är dock den amerikanska administration som präglas av de värderingar som präglat George W Bush. Där finns figurer som Paul Wolfowitz och John Bolton. Det finns en sammanslutning av före detta CIA-agenter, som arbetar för att motverka den roll USA påtagit sig i världen och sprida kännedom om hur den amerikanska ledningen tänker. Bland dem är flera av de personer som mest påverkar presidenten kända som medlemmar i gruppen ”galenpannorna”. Pilger intervjuar en av dessa tidigare CIA-agenter, som om de ledande i Bushs regering säger: ”Man måste förstå hur annorlunda de är. De har en rad trosuppfattningar som är mycket lika dem som kommer till uttryck i Mein Kampf.”

Pilger intervjuar John Bolton, mannen som till global bestörtning av president Bush tillsattes som USA:s FN-amabassadör, men som sedan fick sparken av den nyvalda demokratiska majoriteten i kongressen. Boltons uppfattning om FN var att ”det finns inget som kan kallas Förenta Nationerna, det finns ett internationellt samfund som bara kan ledas av den enda verkliga stormakten som finns kvar, och det är USA, när det passar våra intressen och när vi kan få andra att göra gemensam sak med oss…”

Bolton beskrivs av Pilger som ”…en man som man lägger märke till. Han har en hängande Zapata-mustasch av sjuttiotalstyp och en egendomligt gammaldags toupé som märkbart halkade nerför pannan under vårt samtal.” Bolton är representativ för den ultrahöger som under Bushs presidenttid fått starkt inflytande över hur USA agerar internationellt, vilket bl.a innebär att man tar avstånd från i princip alla försök att upprätta en internationell rättsordning byggd på avtal och överenskommelser mellan demokratiska stater, från inrättandet av den internationella brottsmålsdomstolen till Kyotoprotokollet. Allt som på något vis skulle kunna inskränka USA:s möjligheter att agera helt och hållet utifrån sina egna intressen tillbakavisas.

Det vore ju oerhört trist om det inte bland all den massiva kritik som Pilger riktar mot framför allt USA och England också fanns något att fästa förhoppningar vid. Och det måste man säga att det gör. John Bolton fick ju sparken och den amerikanska demokratin och kritiska frispråkigheten lever i högsta grad, inte bara de bekymrade före detta CIA-agenterna uppträder för att belysa brister och brott, utan det är också många, många, andra som engagerar sig för att åstadkomma en bättre ordning både i USA och i världen. Inte minst uppkommer sociala och politiska initiativ och rörelser bland dem som nu drabbas av en ekonomisk världsordning där människovärdet relativiseras och alltmer kommit att knytas till ekonomisk kapacitet och politisk koncilians.

Man kan tillägga att det i vårt land lyckligtvis riktas stark kritik mot det förfärliga förslaget att låta Försvarets radioanstalt kontrollera all elektroniskt buren trafik över gränserna. Den ohyggliga naivitet som ligger bakom ett sådant förslag och innebär att staten i princip alltid är god, omdömesgill och rättvis motsägs kraftfullt av de förhållanden som vuxit fram på senare år, där staters förbrytelser mot enskilda personers rättssäkerhet och integritet varit många och flagranta.

Också i det fallet har Sverige utmärkt sig genom den rättsvidriga deportationen av två egyptier häromåret. ”Vem vaktar väktarna” är ju en klassisk fråga, och den är mer aktuell än någonsin i en tid då principen om alla människors lika värde underordnas diffust definierad statsnytta och sätts på undantag i det krig mot terrorismen, som också kommit att bli en förevändning för förföljelse av oliktänkande, som i sin tur tagit sig formen av statsterrorism, t.ex i den ryska Tjetjenienpolitiken.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
John Pilger
Friheten får vänta
Ordfront 2007

Christian Swalander är kulturjournalist och verksam vid biblioteks- och informationsvetenskap på Göteborgs universitet.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: