[070324] av August Strindberg
Gästspel av moment:teater, Stockholm, på Pusterviksteatern 21/3 2007
Regi och bearbetning: Pontus Stenshäll
Scenografi och Kostym: Pontus Stenshäll
Musik: Sara Lundén
Ljus: Mathias Olsson
I rollerna: Anna Rothlin och Pontus Stenshäll
Pontus Stenshäll från Teater Moment har komprimerat och moderniserat Strindbergs äktenskapsdrama Dödsdansen. Alice och Edgar har blivit ett svartklätt uttråkat nerdekat överklasspar från Stureplanstrakten. De har varken vänner eller tjänstefolk, men framför ändå originalstycken ur Strindbergs djävulskt autentiska äktenskapsgräl. Att en och annan anakronistisk slaktarräkning råkar slinka med är bara chict och bidrar till att förstärka ironin.
Den verbala pingpongmatchen är medryckande. De vitsminkade skådespelarna excellerar i publikfriande överdrifter. Som åskådare blir man naturligtvis både förbluffad och imponerad av att det går att gräla så intelligent på den släpigt nasala brats-dialekten från Stockholm.
Men jag kan ändå inte låta bli att irritera mig på två saker: den överlastade scenografin och den stela ironin.
Salongsmöblemanget av återanvända kartonger är förföriskt. Men med sådana detaljer som det symboliska fönstret mot grannarna och den soliga semesterfilmssnutten som rullar på i ett minimalt hjärta förvandlas hela scenografin till ett stort pekfinger, som kör ner en färdig tolkning i halsen på åskådarna. Som om man ville kompensera skådespelarnas monotona spelstil med dessa övertydliga symboler.
Kanske är det ett försök att vara modern och lättillgänglig? Och kanske är det också därför textamputationerna understryks och tempot drivs upp genom en massa klipp i föreställningen: dialogen hackas sönder genom att ljuset plötsligt släcks, och sedan tänds igen.
Föreställningen varar bara en timme. Den är intressant, men jag tror att den hade varit ännu intressantare om man vågat sig på att göra en djärvare, friare och meningsfullare omtolkning av Strindberg. Istället för att bara hacka sönder honom. Om man verkligen ville berätta något, och inte nöjde sig med att framkalla beundran och ironiska småleenden.
/Kajsa Öberg Lindsten
Är Strindberg ute? ”De flesta jag känner tycker att han är dammig, unken, förlegad, kvinnofientlig, gubbig, tråkig, torr, mossig, ovädrad, möglig, inaktuell, helt keff…” skriver föreställningens regissör, tillika scenograf, tillika huvudrollsinnehavare Pontus Stenhäll i programbladet. Naturligtvis tycker inte Stenhäll att Strindberg är ute. Han försöker rädda honom för nutiden med en egenhändig komprimering och modernisering.
Det är med Strindberg som med Shakespeare: han tål rätt mycket ”bearbetning” och ”förbättring” men när man kommer ner till kritan och spelar honom som han vill bli spelad d.v.s. som han har skrivit, då får texten liv och mening. Det såg vi häromåret när man gav Fordringsägare på FolkTeaterns lilla scen.
Glimtar av den ursprungliga texten lyste som berg i dagen i föreställningen och skickade igenkännandets rysningar igenom mig. Båda skådespelarna visade exempel på detta, särskilt i lugnare partier medan de inte klarade av originalets hetta, de sammanlänkades hopplösa tillvaro som i den här moderniseringen fick mig att tänka på Sartres helvetesskildring Inför lykta dörrar.
Jag tyckte att moment:teaterns föreställning var intressant. Kanske är den ett sätt att visa för dagens ungdom att Strindberg fortfarande lever? Bra i så fall att den finns, men synd om den måste finnas.
Till skillnad från kollegan Kajsa anser jag dessutom att det var spännande med belysningsväxlingarna.
/Åke S Pettersson
