STJÄRNAN ÖVER LAPPLAND

[070415] av Staffan Göthe
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Nya Studion 13 april 2007
Regi: Elisabeth Frick
Scenografi och kostym: Marika Feinsilber
Ljus: Mikael Seidemo
Dramaturg: Nadja Gabay
Mask: Gunnar Lundgren
I rollerna: Anna Bjelkerud, Fredrik Evers och Henric Holmberg

En humoristisk, tragisk, satirisk men medmänsklig historia av Staffan Göthe.

Den handlar om en uttråkad överklassmans möte med en fattig förortsfamilj, som består av en spelgalen, utblottad ung kock som slagit sig samman med en tatuererska med konstnärliga ambitioner, skumma kontakter, dålig ekonomi och en liten son.

Henric Holmberg spelar överklassmannen, en stilkänslig men grånad bög som jobbar som designsamordnare på Kulturdepartementet. Hans uppenbarelse speglar en kombination av självgod cynism och känslig sårbarhet, av löjlighet och skarpsynthet. Henric Holmberg är som klippt och skuren för rollen. Han raglar in i sin eleganta överrock med den unga, barnsligt osäkra kocken på släp. Här blir ett diskret kärleksmöte mellan en gammal libertin och en ung man som är med på allt om han bara får chans att glömma sina egna sorger och besvikelser en liten stund.

Fredrik Evers väcker sympati som kocken. Han spelar en charmig, barnslig, ryggradslös liten skurk som automatiskt lyckas väcka de två andra rollfigurernas kärlek. En oklar figur som de andra kan projicera sina drömmar på.

Men Anna Bjelkerud, som spelar tatuererskan, blir för mig pjäsens huvudperson. Hon framstår mitt i hopplösheten som en hoppfull ikon: en ny variant av den änglalikt uthålliga arbetarhustrun som bär allt på sina späda eller fylliga axlar. Hon är ömsint, stark och listig. Hon sopar golv, tatuerar, tröstar, lagar soppa av second hand-grönsaker, säljer andras sexuella tjänster och agerar istället för att drömma. Hon går vidare i alla väder, medan de båda männen är undergångsdömda.

Föreställningen är lättsmält utan att vara alltför lättsinnig. Den snuddar vid något allvarligt, men ger oss inte en chans att gräva ner oss i medlidande eller psykologiserande. Det är både trevligt och tråkigt. Jag får en känsla av att de tre på scenen EGENTLIGEN hade kunnat utveckla sina figurer till något annat än dessa skisser – till riktiga, tragiska och komiska gestalter som vi kunde burit med sig hem. Men då skulle det ju ha varit en helt annan pjäs…Nu blev det vad det var: ett stycke välgjord underhållning för stunden.

Det enda som störde var scenografin – ett antal stora, bökiga hakar vars innebörd man aldrig blev klok på. Och som rollfigurerna på ett utstuderat, tröttsamt meta-teater-vis ibland måste lyfta och dansa omkring med.

/Kajsa Öberg Lindsten

Kulturen hankar sig fram med hjälp av arbetslöshetsunderstöd och liknande medan kulturens hantlangare, all den kringverksamhet som lever av att kulturen existerar kan glida flott i välavlönade och lönegradsplacerade befattningar. Fenomenet har förvisso uppmärksammats förr, men tål att påpeka. Guldäggen är välkomna, gåsen svältföds medan gåsväktarna bara blir fler och fler och fetare och fetare.

Vad gör en designsamordnare? Henric Holmberg har den yrkestiteln i Staffan Göthes pjäs. Jag skulle ha trott att det handlade om ett påhitt av den elake satirikern, men som vanligt överträffas fantasin av verkligheten. Yrket finns i verkligheten. Henric Holmberg slarvar inte bort rollen. Han är elegant, homosexuell och von oben ständigt avbruten av samtal i den bärbara telefonen. Han kommer mig att tänka på Sverker Åström.

Designsamordnaren förälskar sig i kocken, känsligt gestaltad av Fredrik Ewers, som inte är någon riktig kock utan en som preparerar mat så att den ska te sig bra på fotografier som ska illustrera kokböcker. Ytterligare en satirtanke: maten måste sminkas så att den blir oätlig för att snålvattnet ska rinna till.

Kvinnan som fotograferar är kockens fru, kraftfullt spelad av den härliga Anna Bjelkerud. Hon är dessutom tatuerare. Och mor. Hennes bekymmer gäller barnet som ska klä ut sig till sotare. Hur smutsig är en sotare av i dag år 2007?

”Stjärnan över Lappland” är en tavla som Holmberg skänker Ewers och som av misstag slängs bort av Bjelkerud. En vild jakt efter den försvunna dyrgripen leder till sopstationen där Ewers ben sticker fram ur en container.

En polis tröstar mor och plötsligt uppstår ljuv musik och kärlek vidtar, mild och stark som den man läste om i veckotidningarna på kaféerna i vår ungdom.

Föreställningen är satir och ironi, livets obegriplighet men också sköra skönhet samlade i en bagatell, fem underhållande kvartar för oss som känner oss förvirrade.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: