IGELKOTTEN OCH MULLVADEN

[070415] efter Anna Höglunds och Gunnar Lundkvists böcker
Teater Tamauer på Hagateatern, premiär 14 april 2007
Dramatisering & Sångtexter och regi: Anders Friberg
Dekor: Anders Friberg efter en idé av Johan Friberg
På scenen: Sara Klingvall och Jan Ericson
Kostym: Tove Berglund.
För barn 3-6 år

I lördags den 14:e april var det äntligen dags för den försenade premiären på Igelkotten och Mullvaden, Teater Tamauers satsning på barnteater. Igelkotten, spelad av Sara Klingvall, är en pigg rackare som utan vidare ceremonier bosätter sig hos den eftertänksamme och försiktige mullvaden, Jan Ericson.

Tack vare en fiffig dekor bestående av byggklossar, lådor, som kunde sättas ihop till olika bilder: skogen, muren, mullvadens hus, blev det livliga trettiofem minuter i de båda djurens sällskap. Någon berättelse fanns det inte, däremot två olika karaktärer som gnabbades i all vänlighet. Till och med en bilolycka i ett fantasifullt konstruerat fordon får vi bevittna.

Olyckan var inte värre än att vi kunde skratta åt den, som åt så mycket annat i pjäsen vars uppgift var att roa. Sångerna som fanns inlagda blev välkomna avbrott som markerade var de olika scenerna slutade och nya tog vid. De båda rutinerade skådespelarna, äntligen friska och välbehållna, tycktes ha lika roligt som oss andra.

/Åke S Pettersson

Teater Tamauers Igelkotten och Mullvaden är en kort och anspråkslös föreställning om vänskap och tolerans. Byggd på Anna Höglunds och Gunnar Lundkvists bilderböcker. Det är småroligt och lekfullt. Scenografin är lika viktig som figurerna. Särskilt skojigt är igelkottens fantastiska vrålåk till bil, och så den stora platta bussen som far fram över scenen för att i nästa stund förvandlas till tak på Mullvadens hus.

De båda skådespelarna arbetar med stora övertydliga gester och miner, högt röstläge och mycket kringspringande. Det är ett spel som inte lämnar några tolkningsmöjligheter åt åskådarna. Jag kan tycka det är lite synd. För även om små barn kan sakna både erfarenheter och ord brukar de vara bra på att tyda subtila detaljer i kroppsspråk och tonläge. Några sådana fanns det inte här. Fast de små åskådarna verkade ändå nöjda: många skrattade och ingen grät.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: