Om en ”förbindelse”

[070426] Handen om hennes nacke (på sidan trettio), jag faller handlöst, tillsammans med diktarjaget, baklänges genom ögonblicket, närvaron total, passionen skalar undan allt, utom mötet, det totala utlämnandet händer, och är över, samtidigt, sedan återstår bara minnet, och den mödosamma vägen att återupprätta de förlorade gränserna.

Där har ni min läsning. I korthet. I Åsa Ericsdotters Förbindelse berättas historien om en kortvarig relation – kanske från vinter till sommar – mellan en (ung) kvinna och en gift man. I berättelsens bakgrund finns mannens gravida hustru och deras gemensamma liv.

Den kondenserade texten gör att det blir en alldeles särskilt rytm och tempo i de korta styckena. Jag tänker att jag skulle vilja höra texterna upplästa. De korta styckena bildar en väv av ögonblicksbilder, dröjande tankegångar och bitar av dialog. Som läsare gäller det att hänga med och bitvis har jag svårt att hitta in i texten, vilket – skall erkännas – kan bero på min ovana att läsa poesi. Men så öppnar sig texten plötsligt och släpper in mig:

Du som aldrig har tappat ett skiljetecken ens i förbifarten. Jag som ägnat bok efter bok åt att väja för reglerna.

Fram träder en berättelse om ordning och kaos. Och hur passionen uppstår i mötet mellan de två. Å ena sidan mannens ordning – fullt av köksrenoveringar, spjälsängar och fotoalbum med tillrättalagd historia. Å andra sidan berättarjaget med uppochnervända dikter, känslomässiga gungbrädor och uppbruten interpunktion. Det hade kunnat stanna där och bara bli en historia om den känsliga kvinnan och den frustrerade äkta mannen. Men det finns ett driv i Åsa Ericsson språk som för det hela framåt. Hon undersöker tillvarons skrymslen och vrår som uppstår när känslorna tar oss i besittning – kasten mellan vemodig längtan, naiv gränslöshet och en långsamt växande vrede. Och under alltihop, en bultande lust.

Men det är nog den vreden, som gör att jag står ut. Mot slutet, konstateras att handskfacket är tomt och att hans lögner (med gem runt och fotnoter) inte är något annat än lögner. Det får mig att andas ut. För man vill liksom – likt mamman på sidan tjugofem – inget hellre, än att berättarjaget skall hitta nåt sätt att ta sig ur sin självutplånande gränslöshet.

▪ Oskar Broberg

omslag
Åsa Ericsdotter
Förbindelse
Wahlström & Widstrand 2007

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: