[070924] I förordet till Livet – med tiden berättar Elisabeth Ohlson Wallin om sin mamma. Hur hon dekorerat sin fars sjukhemsrum med texter och bilder från hans liv. Hon ville att personalen skulle lära känna honom som person och bemöta honom med större respekt och värdighet.
På samma sätt vill nu Ohlson Wallin hedra den äldre generationen. Och det lyckas hon med. Det här är en bok som borde finnas i varje hemtjänsts fikarum och på varje politikers nattduksbord.
Mary Rundquist, född 1913, lutar sig mot kuddarna på sin säng. På klänningen, över hjärtat, syns en projicerad bild av hennes framlidne make. Hennes blick är skärpt men riktad mot fjärran, ut ur bilden. I den korta texten på sidan bredvid skriver Elisabeth Ohlson Wallin:
”Mary är en stjärna, hon har arbetat som skådespelare och även som modell.
Hon och hennes man hade ett roligt liv. Det förstår man när hon berättar om alla upptåg de haft tillsammans. De älskade sjuttonhundratalet och hon har en dräkt kvar i garderoben, som hon ibland tar på sig vid extra festliga tillfällen på Väduren i Stockholm.
– När vi gifte oss köpte vi detta överkast, berättar Mary när hon lägger sig ner på sängen.
– Jag saknar honom så mycket.”
I Livet – med tiden presenterar Elisabeth Ohlson Wallin äldre människor med vilt skiftande bakgrunder. Hon berättar om ryska Paavo Pentikäinen som bytte sida i kriget mot Finland, om Theresia Harris från USA vars farfar var slav, om Irja Hakemar som är expert på stramaljtavlor och Ellen Rydén som var den första att ingå partnerskap i Stockholms Stadshus. Varje person fotograferas, ofta med projektioner av dem själva som unga i bakgrunden eller på deras kroppar. På flera bilder placeras personen på ett liknande sätt som på kortet från förr och det märks att Ohlson Wallin kommit sina modeller nära. Människorna ser äkta och öppna ut, skildrade med ömsinthet och tanke.
Hennes bilder blandas med kort från gamla fotoalbum och luftigt redigerad text.
I textstyckena blandar Ohlson Wallin övergripande rader om den avporträtterades liv med små detaljer, som Mary Rundquists överkast, som ger en glimt av något ännu större. Texterna är korta men genomarbetade och med skickligt valda vinklingar och detaljer. Ibland känns de nästan väl korta men jag tror att det är en bra idé att bara ge läsaren fragment. Lusten att veta mer gör mig nyfiken. Inte bara på personerna i boken utan på alla de som levt länge och samlat berättelser.
