Berättelse med många möjliga förlopp

[070614] Den på något sätt bundna boken, med ett antal papperssidor fästa vid ryggen och bläddringsbara i en avsedd läsordning, representerar vad teknikhistoriker kallar en closure, en (om än kanske tillfällig) ändhållplats i en lång teknisk utveckling, som resulterat i en produkt som är så ändamålsenlig och så väl svarar mot de krav på funktion som rimligen kan ställas att den helt enkelt får karaktär av upptäckt i stället för att ses som en uppfinning eller resultatet av en lång period där olika lösningar på samma problem prövats. Cykeln har samma karaktär liksom, tyvärr, bilen.

När Lotta Lotass i sin Den vita jorden i stället för att ha texten i viss ordning i en bunden bok har den i lösa blad och små häften, sammanlagt 148 textbitar, innebär det en radikal utmaning mot det hävdvunna, och det stämmer på sätt och vis bra med hur Lotass brukar förhålla sig, hennes författarposition och hennes motivkrets. Där förekommer ofta utmaningar av olika slag, det kan röra sig om polarfärder eller de tidiga flygarnas utmaning mot tyngdlagen, en naturlag, som på sitt sätt utgör en closure, men då förstås i överförd mening från människoskapad teknik till naturevolutionär lag.

Bladen och häftena i boken, som för övrigt kommer förpackad i en mycket boklik papplåda, kan läsas i vilken ordning som helst, de bär på delar av bokens olika motiv, men på ett sådant sätt att motiven, som ofta är just utmaningar mot naturen som stora dammbyggen eller för den delen den utmaning mot den mänskliga naturen som ett intill jagförintelse anonymiserat industriellt slit innebär.

Genom bokens fysiska form bryter alltså Lotass med en oerhört fast etablerad konvention När stoffet i boken inte ordnats i den form som den bundna boken ger och när dess delar kan läsas i olika ordningsföljder bryter hon mot en annan nästan lika etablerad konvention, den som handlar om det linjära berättandets princip. Det kan betraktas som en provokation, läsaren tvingas ta ställning till sin egen föreställning om vad en bok är och kan vara. Man kan ställa upp på Lotass inbjudan till en ny form av läsning där texten föreligger i en av läsaren förändringsbar ordning eller man kan tycka, och den risken är förstås överhängande, att boken som textbärande medium är bäst i den gamla vanliga formen och att de av författarens medvetna kompositoriska val styrda berättelseformerna är att föredra.

Lotass böcker är aldrig lättillgängliga, man kan säga att de lyder under något slags valryggsprincip. Förloppen stiger upp ur djupen för att välvas i ytan och låta de oceaniska krafterna bli synliga och sedan sjunker de tillbaka till de strömmar som styr berättelserna i dunklet där nere. Det kan bli en suggestiv form för berättande, ödesmättad och där förhållanden mellan djup och yta, mellan fast och flytande, mellan liv och död, alltid är med och driver berättelsen framåt.

Den form som den här boken har innebär att den här rörelsen uteblir, plockandet med alla bladen och häftena och det fragmentariserade i läsupplevelsen stör åtminstone mig. Här finns, liksom på andra håll i Lotass författarskap, en civilisationskritisk tematik, där ett närmast oförsonligt förhållningssätt till en natur som ska besegras, övervinnas, framträder. Det är ett faustiskt tema, i en tid där de sköna ögonblicken där historien skulle kunna upphöra, mer än någonsin inrymmer ifrågasättandet av sig själva. Genom det medvetande om framstegens pris som mänsklighetens aktuella existentiella läge väcker, liksom den ångest som följer därav och som handlar om tilltron till förmågan att förändra, blir det faustiska kontraktet oerhört närvarande. Det är vad jag finner i Lotass antikonventionella bok.

Det finns i boken egentligen inga karaktärer, inga människor som genom sina liv gestaltar de känslor och konflikter som skulle kunna komma ur de skeenden som utspelar sig. Sådan är Lotass stil, men i en bok som den här kommer också berättartilltalet, som annars är så väl strukturerat och modulerat hos Lotass, att kännas osäkert, vilket möjligen är meningen, för att osäkerhet är som jag upplever det, ett motiv i boken, som alltså kan visa sig också genom att berättarrösten känns som om den kommer från olika håll. Men det blir, tycker jag också lite tråkigt.

▪ Christian Swalander

bokomslag
Lotta Lotass
Den vita jorden
Bonniers 2007

Christian Swalander är verksam vid Centrum för biblioteksvetenskap i Göteborg.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: