Elegant spel på olika tidsplan

[070906] Det finns en egendomlig mekanik i den litterära framtidsskildringen. Är den ljus och lovande, utopisk, blir den också stillastående och ohyggligt trist. Det beror förstås på att den ger sig ut för att skildra ett slutligt utvecklingsstadium där allt är harmoniskt och fungerar väl. Stagnationen föder sin egen fasa. Mycket mer spännande och socialt och litterärt intressant är den mörka framtidsbilden, dystopin, där det mesta gått åt skogen, om det nu finns någon skog, och samhället urartat till en grym djungel eller ett av dödlig ordentlighet präglat system som i George Orwells 1984 eller Karin Boyes Kallocain.

Dystopin ger bilden av de hotande katastrofernas följder och riktning åt de onda aningar som väcks av samtidens risker. Den relativiserar vårt förhållande till tiden; det förflutna, det närvarande och det kommande smälter samman. Det är ett smart drag av Klas Östergren att låta handlingen i sin nya roman Orkanpartyt utgå från en framtida postkatastrofisk situation, ett i grunden osäkert läge, där vår tids oro besannad glider ihop med en mytologisk ordning som är nyckfull och kaotisk.

Boken är det svenska bidraget till den serie romaner med motiv från de klassiska myterna som ges ut i en rad länder. Initiativet togs vid det skotska förlaget Canongate, och ett antal förlag i andra länder har hängt på. Utgivningen hittills är av överraskande hög kvalitet, det är ju långt ifrån alltid bra litteratur kommer till på beställning. Karen Armstrongs religionspsykologiska studie av myterna är en uppseendeväckande intressant introduktion till serien.

Riktigt bra är också Margaret Atwoods Penelopiaden och David Grossmans Lejonhonung. Det samma tycker jag gäller Orkanpartyt, där huvudpersonen Hanck Orn försörjer sig på att reparera och sälja gamla skrivmaskiner, sällsynta antikviteter, i en stad som finns i en zon mellan Staden Under Tak, dit alla längtar, och de yttre territorier varifrån eventuella återvändare sätts i karantän vid gränsen. Jag får associationer till ett tarkovskijskt vattenlandskap, där de hemlighetsfulla ytorna kan dölja bråddjup och monster, samtidigt som de återkastar spegelbilden av den hotade och ängsliga människan.

Underliga sekter drar fram genom det förödda stadslandskapet. Några söker kontakt med okända världar genom att smita ut i det hål i medvetandet som uppstår när man nyser. Och visst kan en dystopisk berättelse med mytologiskt ämne få vara rolig också. Nysarna för ett beläte med sig, en gudabild av S:t Aron, och perspektivet till det förflutna klarnar, belätet kan av en nutida läsare lätt identifieras som Elvis Aaron Presley, iförd den ikoniska vita outfit han bar vid en av sina beramade återkomster.

Hanck Orn får på ett märkligt sätt en son, Toby, som han fostrar ensam för modern är försvunnen, så att säga redan vid födseln. Samspelet med en annan men högst närvarande värld är påtagligt, det sker oförklarliga ingripanden i människors liv, och när Toby i tjugoårsåldern plötsligt dör kommer lilaklädda budbärare som från en medeltida kuria för att meddela fadern. Då har också den ton, den oavbrutna musik, som strömmar ut över staden tystnat. Den sänds ut från Storkyrkan, och man förstår att den tystnad som utbryter öppnar för gränsöverskridanden.

Hanck Orn ger sig ut på en resa för att hämnas sin döde son, en resa som går till en ö där Toby arbetat som kock när han blev mördad. Hanck Orn möter en kvinna som vill träffa honom igen i biblioteket, en farlig plats, och där berättar hon en saga, en berättelse i berättelsen, om gudarnas fest, Orkanpartyt.

I Egil Skallagrimssons saga finns historien om hur hans söner dör och den sorg som följer. En sorg som också inrymmer den dystra insikten om att han inte kan hämnas sönerna, som dött genom gudarnas mellankomst. Namnet på denna historia, Sona Torrek, ropar Odins korpar sist i boken, som för att lämna nyckeln till dess grundläggande mytiska mönster, sorgearbetet efter förlusten av ett barn och sökandet efter hämnd, men också efter en mening, en möjlig försonande förklaring.

Klas Östergren har förmågan att nästan omärkligt låta berättelsen förflytta sig mellan olika tidsplan, och lika elegant förskjuter han det interna berättarperspektivet på ett sätt som ligger nära den mytologiska framställningen, där ofta tråden lämnas över till någon annan, ett åsyna vittne, en som på något sätt kommit gudarna nära, tar ordet.

Kvinnan som berättar öppnar porten till den värld där Tobys öde avgjorts, och den är grotesk. Bedrägeri, girighet, sexuell cynism, allt som präglar den nordiska gudavärlden när den är som värst utspelas i ett koncentrerat förlopp, här sammanvävs inslag från olika sagor, Trymskvida, Lokasenna, Heimskringla osv. Längre fram i boken får Hanck audiens hos Oden, mafiosisk, men av den magra och beräknande sorten. Då får han också bevittna hur Loke, som vållade hans sons död, plågas evigt.

Gudarna må vara onda men vi slutar inte tro på dem. Hanck Orn får bevittna Lokes lidande, men till vad nytta när nya myter spinns kring gamla gudar?

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Klas Östergren
Orkanpartyt
Bonniers 2007

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: