Ännu ett svenskt lik i garderoben

[070906] Frågan om vad det är som håller samman ett samhälle är klassisk och egentligen mycket svår att besvara. Man kan peka på gemensamma institutioner, ett språk att leva i, en stabil rättsordning med förankring i allmänt utbredda värderingar och en inte så lätt definierad upplevelse av gemenskap som är stark nog att överskrida klassgränser och andra sociala motsättningar.

Man är (väl?) mer svensk än blåvit eller hammarbyit. Framför allt utmärks samhällsgemenskapen av en stillsam vedertagenhet – tills den utmanas och ifrågasätts, då kan de värderingar den bygger på plötsligt bli tydliga och ställas i relation till principer som humanitet och rättssäkerhet, och ibland visar det sig att värderingarna inte alls är gemensamma utan åtskilda, intressestyrda och orättfärdiga. Då kan just den stillsamma vedertagenhetens välsignelser med dess ofta falska idyllisering bli argument för främlingsfientlighet och rasism.

Ola Larsmo har under många år som författare och journalist ägnat sig åt att undersöka just situationer där överordnade principer som humanitet och medmänsklighet fått ge vika för fördomar och särintressen. Framför allt är det argumentationen och de framförda motiven, språkspelen, som han intresserar sig för, och med all rätt, det är där man kan utläsa och analysera vad som händer när samhällsgemenskapen används som instrument för egenintresset och annars dolda värderingar kommer till ytan.

I Djävulssonaten granskar han det förmodligen skamligaste ögonblicket i den svenska akademiska historien, när ett stort antal av Uppsalas studenter och lärare en februaridag år 1939 samlades i universitetets tennishall för att uttala sig emot att ett tiotal tyska läkare av judisk härkomst skulle beviljas tillstånd att flytta till Sverige. Bland de mest framförda argumenten var att de svenska läkarnas arbetsmarknad måste skyddas. Vid den här tidpunkten var det ingen hemlighet vilka risker det innebar att vara jude i Tyskland, den sk kristallnatten hade passerat och transporterna till koncentrationslägren hade börjat.

Bland argumenten mot att släppa in läkarna fanns också omsorgen om den svenska särarten, den svenska folkstammen, den svenska kulturen. Alltså samma typ av argument som framfördes av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson när Ny demokrati hade sina framgångsår under den ekonomiska krisens nittiotal och som idag används av Sverigedemokraterna. Det förekom också en märklig omtanke om eventuellt inflyttade judar. De skulle genom sin närvaro i landet kunna orsaka antisemitism, vilket tidigare inte fanns i svensk tradition. För att bespara dem detta obehag, denna skuld, borde de alltså för sitt eget bästa stanna i länder där antisemitismen redan fanns. Här handlar det om att skuldbelägga offer, ett vanligt stråk i främlingsfientliga attityder också idag.

Larsmo är en grundlig grävare och genomgången av ståndpunkter, händelseförlopp och sammanhang känns fullständig och klargörande. Däremot kan nog inte ämnet anses uttömt, när Larsmo behandlat det i andra sammanhang har han fått mothugg av Jan Myrdal, som menar att den Arvid Fredborg, sedermera Svenska Dagbladets Berlinkorrespondent, som Larsmo menar är en drivkraft bakom motståndet mot att bevilja de judiska läkarna en fristad, i själva verket är en person som skall hedras för sin kritik av nazismen. Nu är det väl tveksamt vilken merit det är att berömmas av Myrdal med hans hegelianska urverkssyn på historiens drivkrafter, men ändå kan hans kritik ses som ett tecken på att omtolkningar av händelsen fortsatt är möjliga. Och det kan göras med andra förtecken än den upplysta humanism som Larsmo företräder.

Det finns en historia till i den här boken, och den är egentligen mycket mer fängslande, det rör sig om ett människoöde, som i sig gestaltar vad konflikten kring att ge judar en fristad i Sverige djupast handlade om. Leibas Wolfberg var musiker, bosatt i Oslo. Han kom till Sverige den 14 april 1941. Landsfiskal Bertil Lindahl i Järnskog i Värmland ansåg att hans flyktingskäl, att vara jude, var otillräckliga, och han tvingades återvända. Han hamnade i koncentrationsläger och blev en av mycket få norska judar som överlevde. Han spelade fiol i Auschwitz lägerorkester. Kontrasten mellan detta människoöde och det grumliga teoretiserandet vid mötet i Bollhuset är effektfull – och pekar på ett bestående dilemma, fortfarande helt aktuellt när en flykting söker asyl vid gränsen.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Ola Larsmo
Djävulssonaten
Bonniers 2007

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: