Voors når inte till djupet av själen

[070906] Iris man Fredrik och dottern Elin drunknar på isen en töande dag i mars. Det är ett fruktansvärt tema, en fruktansvärd händelse för huvudpersonen att utsättas för. Ändå känner jag det inte. Som läsare kan jag stå oväntat oberörd.

Barbara Voors har ett spännande upplägg i sin roman Islossning. Avsnitt där Iris berättar om livet med man och barn och överlevandet utan dem varvas med anteckningar från Fredriks bästa vän Daniel och älskarinnan Sofie. De sörjer alla. Iris berättar om tiden före och tiden efter. Daniel skriver noggrant daterade anteckningar i den förundersökning han sliter med för att besvara frågan Varför, vem som fick dem att drunkna. Älskarinnan Sofie skriver mer traditionell dagbok om sin hemliga sorg, om tankar kring Fredrik och Elin och om allt som händer i hennes egen familj efter deras död.

Tre olika historier. Tre olika vinklar och tydliga beskrivningar av sorg och förlust som vävs in i varandra. Kanske är det det som är problemet? Att det blir för tydligt, för analyserande? Även om jag läser hur huvudpersonen Iris först är för tung av sorg för att kunna resa sig från sängen och sedan ser sin döde make överallt på stan känns det som att det finns en distans mellan mig och henne. Jag förstår att hon mår dåligt, men jag känner det inte. Som att det är något som saknas för att det ska bli verkligt. Som att karaktärerna inte riktigt lämnats ut till läsaren.

Eller som att författarinnan skriver som hon intellektuellt tänker att det skulle vara att förlora sina närmaste kanske, istället för att lyssna till känslorna.

Vissa böcker jag läst funderar jag på länge. Tankar kring dem, nya idéer och tolkningar kommer månader efter det att jag lagt ifrån mig boken. Så är det inte med Islossning. När jag inte har den i handen har jag den inte i mig.

Den enda karaktär som verkligen berör mig i boken är den drunknade dotterns bästa vän, Anneli. Hon får några sidor, insprängda här och där mellan kapitlen, där hon pratar med den döda Elin via en skoldagbok. Hon byter namn och kallar sig An (neli är Elin omkastat och hon saknas nu), svarar i Elins namn på uppropet på gympan och vägrar låta någon sitta i Elins bänk. Hon har sitt personliga sätt att sörja och det känns väldigt gripande. Hon blir en levande, öppen person och är också den av karaktärerna som har den tydligaste egna rösten. De vuxna tycks ha så många masker, också för sig själva, som är svåra att bryta igenom som läsare. Något skyddar dem och stänger mig ute.

En annan del som känns riktigt äkta i boken är Iris gissningar kring vad som hände på isen. De är utspridda scener som dyker upp genom hela boken, där det verkligen går att tänka sig hur hon ser sin familj drunkna igen och igen. Hur teorierna om vad som fick man och barn att ta sig ut på isen vägrar lämna henne ifred.

Iris sörjer för att slutligen långsamt börja ta sig vidare. Daniel försöker frenetiskt hitta en mördare, en anledning till det meningslösa, men hittar något annat. Sofies äktenskap kraschar när det kommer fram att Fredrik var hennes älskare. Alla tre förändras av det som hänt och de knyts till varandra. Både Daniel och Sofie försöker stötta och skydda Iris. Det blir intressanta spel och förändrade relationer, men inte heller här når deras upplevelser riktigt fram till mig.

Islossning är en bok om saknad och om att bli lämnad när det värsta som någonsin skulle kunna hända händer. Det är inte en dålig bok, men den lämnar mig inte så berörd som den skulle kunna göra med sitt starka tema och upplägg. Den slår inte an på mina egna upplevelser av förlust.

▪ Anna Mattisson

bokomslag
Barbara Voors
Islossning
Bonniers 2007

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: