Berättelser om Kina

[070916] Det är en hisnande bok om Kina som Ola Wong skrivit. Bokens kalejdoskopiska berättelser tar med läsaren till Inre Mongoliets svarta kolbälte, till dildofabriken i Shenzhen och till vattenkraftsprojekt i Yunnan. Det är en berättelse om det jättelika landets omvandling och industrialiseringens explosiva förlopp beskrivs väl, med dess förödande konsekvenser för natur och kultur.

Ett återkommande tema är de historiska kopplingarna mellan österlandets och västerlandets industrialisering – det är inte för inte som det gamla brittiska epitetet ”Världens verkstad” också är namnet på bokens första del. Så dyker det, till exempel, upp en välavvägd jämförelse mellan den svenska textilindustrin i slutet av 1800-talet och motsvarande utveckling i dagens Kina. Men boken är inte någon enkelspårig svartmålning, Ola Wongs text är samtidigt en kärleksförklaring till såväl landet som människorna, bortom den våldsamma moderniseringen. Allra tydligast blir det när Wong skriver om nudelmästare Ma i Shanghai. Med exakta iakttagelser om ställets inredning, gästernas ätteknik och nudelmästarens hantverkskicklighet är det svårt att inte längta efter en varm skål nudlar med buljong och sichuanpeppar.

Två invändningar infinner sig dock vid läsningen. Den första har att göra med det kalejdoskopiska intrycket. Det stora antalet texter spretar åt olika håll och att de tidigare publicerats som separata artiklar i dagspressen blir tydligt. Visserligen ligger det en berättelse om modernitet (och dess pris) under samtliga texter och visst kan man tillåta sig att bara följa med på Wongs guidade tur genom Kina. Men där finns också ett djupare problem, som liksom smyger sig på. Jag tänker att det handlar om risken för exotism. Berättelsernas handlar ofta om det som skiljer – ”västerlänningar” från ”österlänningar”. Samtidigt är texterna så korta att man inte alltid hinner med att begripa människorna man möter. Jag känner mig ställd inför företeelser och perspektiv som är svåra att relatera till och jag önskar att Wong hade stannat kvar lite längre. För att ge mig en chans att förstå.

Min andra invändning rör textens två olika nivåer. Personligen tycker jag Ola Wong är som bäst när han iakttar och låter texten ligga nära intrycken. Det är så jag kommer ihåg honom från förra boken – No I’m from Borås – och det är då som hans kärleksförklaring till Kina kryper under huden. När den analyserande/distanserade Wong tar för mycket plats tappar jag lättare koncentrationen, eller blir arg. Det blir lätt stora ord i analysen:
”Slumbefolkningen används som röstboskap av politikerna. Därför rivs den inte. En effektiv lösning hade varit att ge dem landrättigheter. Men då hade politikerna mist sin hållhake på befolkningen.”

När tusen eldar slickar himlen är dessa mindre invändningar till trots, en bok att rekommendera. Det beror till en del på att utvecklingen som Wong beskriver är en angelägenhet för hela världen och att vi svenskar generellt kan alldeles för lite om Kina. Men det är det svaga skälet. Det starka är att Wong är bra på att berätta. Goda berättelser synes mig vara av lika stor vikt som en näringsriktig kost och Wongs lekfulla språkbehandling är en njutningsfull diet:
”Kina och Indien är de sista gästerna till världens konsumtionsfest. De missade hela efterkrigsperiodens toksupande på olja och bulimiska frossande på skogar och hav. För Västvärlden var det fri bar under 40-50-60-70-talen. Nu när Asien äntligen fått råd att haka på konsumtionståget så har det blivit stängningsdags. Tåget håller på att spåra ur. För så är det. Är det fri sprit spårar det alltid ur.”

▪ Oskar Broberg

bokomslag
Ola Wong
När tusen eldar slickar himlen
Kinas väg till framtiden
Ordfront 2007

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: