[071106] Utbrändhet drabbar många svenskar att varje år, men det är sällan de sjukas egna erfarenheter kommer fram. Det menar några kvinnor som själva är långtidssjukskrivna på grund av stress. I varför frågar ingen oss vill de visa hur de och andra drabbade upplever sin situation. Trots den fina tanken blir resultatet oväntat opersonligt.
Varför frågar ingen oss handlar om hur stressjukdomar påverkar möjligheten att arbeta och fungera i hemmet, om rehabilitering och om vägen tillbaka till yrkeslivet. I boken varvas fakta med korta texter och citat i punktform från sjukskrivna som diskuterat kapitlens olika ämnen.
Boken kan säkert fungera som underlag för diskussioner i liknande grupper och jag är säker på att projektdeltagarna fick ut mycket av att sammanställa den. Trots det kan jag inte känna att den gav mig särskilt mycket nytt. De korta och sammanfattande beskrivningarna av hur deltagarna mår och tänker kring sina situationer har jag hört förut, både av drabbade och av forskare. Undantaget är kapitlet om rehabilitering där tonen blir mer hårdare och idéerna känns nyare.
När det gäller själva upplägget är boken tänkt att vara lätt att orka igenom om man själv gått in i väggen, och det lyckas den med. Allt är mycket pedagogiskt och påminner lite om overhead- stensiler i sin uppunktade lättlästa korthet. Det lyckas också med att bli en smula tråkigt och opersonligt. Jag hade hellre läst mer om de enskilda fallen. Istället för att bara få ett och annat citat hade varje kapitel kunnat speglas genom en persons historia, som fått ordentligt mycket utrymme. Istället för att ge mig korta sammanfattningar från en rad personer hade jag kunnat få lära känna individernas vardag på djupet, med problem, rädslor och möjligheter. Jag tror inte det hade blivit mer svårläst. Däremot tror jag att fler verkligen kunnat känna igen sig och förstå. Jag vill veta hur det känns att drabbas av stressrelaterad sjukdom och hur personerna upplever möjligheterna att få hjälp i sitt tillfrisknande.
En annan sak jag saknar i boken är någon form av reflektion över den nya regeringens politik, som ju i allra högsta grad måste ha påverkat de långtidssjukskrivna och deras väg tillbaka till arbetslivet. Jag förstår att deltagarna i projektet varit sjuka länge och mest har erfarenhet av socialdemokraternas politik, men när de skriver om Göran Persson känns boken plötsligt väldigt inaktuell och gammal, trots att den precis kommit ut.
Tanken är god, men trots sina ambitioner är detta inte en bok som ger mig nya insikter.
