HAMLET

[071025] av William Shakespeare
Översättning: Britt G Hallqvist
Riksteatern på gästspel på Pusterviksteatern, 22 t o m 24 oktober 2007
Bearbetning, regi och scenografi Lars Norén
Kostym Anne Bonnander-Looft
På scenen: Scott Ackerman, Per Burell, David Dencik, Suzanna Dilber, Lo Kauppi, Isa Porovic, Lil Terselius.

Kung Claudius är en otäck typ, som när dramat börjar har lagt sig till med Danmarks krona, den som Hamlet skulle ha ärvt efter sin döde far, och dessutom konserverat änkan, gift sig med Hamlets mor. Nu vill han njuta av detta goda, dricker och festar till trumpeters ljud och kanoners dån. Inte undra på att arvprinsen inte är trakterad. Och inte undra på att inte Claudius vågar släppa sin brorson ur sikte.

Med redan i nästa scen får vi veta att verkligheten är värre än så. Hamlets faders vålnad visar sig på vallarna till slottet i Helsingör och berättar att han blev mördad av sin bror Claudius; det äldsta av alla brott, brodermord, har denne skurk begått. Nu får Hamlet ytterligare skäl att hämnas. Något tvekar han, eftersom en vålnad kan vara ett djävulens bländverk. Men sedan Claudius reagerat med illamående inför en teaterföreställnings om avbildar ett mord liknande det som Hamlets faders ande sagt att han begått, får Hamlet visshet.

Claudius skickar Hamlet till England där han ska dräpas, men Hamlet överlistar honom, och i en slutuppgörelse mellan Laertes, son till den av Hamlet dödade Polonius, fäktas med förgiftade värjor och töms giftbägare så att till slut blott Horatio återstår för att berätta den blodiga historien.

När Riksteatern under ledning av sin avgående chef, Lars Norén, spelar pjäsen har man valt att göra det som ett kammarspel med bara sju skådespelare på scenen och det fungerar i det stora hela alldeles utmärkt. David Dencik gör en intellektuell Hamlet. Hans spelade vansinne består av spetsfundigheter och vitsar. Han är melankoliker, på förhand övertygad om sitt öde i denna onda värld.

Kärlek kan förmå inte denne Hamlet att avvika från den utstakade kursen. Ofelia som han uppvaktat gestaltas gripande av Lo Kauppi. Hon blir ett offer i spelet. Hon protesterar, slår och sparkar utan att komma loss ur det spindelnät som händelserna fångar henne i utan att hon riktigt förstår varför.

Den otäcke Claudius spelas av Iso Porovic, stor, tung men mera bondslug än genuint ond. I slutscenen räcker han Hamlet värjan och blottar sitt bröst på ett sätt som illa rimmar med originalets (bortrstrukna) replik: ”Hjälp, mina vänner! Jag är bara sårad.” Men Hamlet tvingar kungen att dricka ur giftbägaren. Ingen senkommen ånger hos Shakespeare i Britt G Hallqvists utmärkta, lättflytande översättning!

Det är i den sista akten, efter pausen, som det börjar krångla i Lars Noréns bearbetning. I den välkända scenen där drottningen ska tillrättavisa Hamlet och själv blir tillrättavisad hade man gjort flera tillägg. Först en slags lättsinnig version, som en repetition, som man avbryter för att börja scenen på häftigaste allvar, så ett tillägg där drottningen, Lil Terselius, får in en tvättfat med isvatten och sköljer av sitt ansikte. Men om det ska föreställa ånger, så är den av ringa varaktighet. Lil Terselius, som hittills övertygat som en glad änka, är inte längre lika trovärdig.

Dödgrävarscenen får Per Burell klara av på egen hand med att växla mellan en svart och en vit hatt. Han klarar den bra med hjälp av lite gamla farsrutiner, men nog hade föreställningen vunnit på att man haft tillgång till ytterligare i skådespelare i den scenen. Denne hade också kunnat ersätta den rejält överspelande Terselius som fjanten Osric.

Horatio, den mest sympatiska karaktären i stycket, spelades med allvar och rakhet av Suzanna Dilber. Per Burell var en återhållen Polonius, Scott Ackerman kompletterade som bl.a.Laertes.

Den första vuxenteaterföreställning jag såg var Hamlet, Riksteaterns föreställning 1943 med den norske skådespelaren Hans Jakob Nielsen i titelrollen. Jag kan fortfarande komma ihåg vilket starkt intryck den gjorde, nästan livsavgörande för en fjortonåring.

Nu sitter jag på Pustervik och ser dagens fjortonåringar med hänförda ögon resa sig upp och stående applådera årets Hamlet och då känns det småttigt med mina anmärkningar som grundar sig på flera Hamlets än jag kan komma ihåg. Hamlet är som katten; han kommer alltid ner på fötterna, måste man till sin förvåning medge.

/Åke S Pettersson

Pusterviksteatern är fullsatt och förväntansfull när Noréns uppsättning av Hamlet gästspelar i Göteborg. Och plötsligt står alla pjäsens figurer uppradade inför publiken, i likadana fotsida grova bruna kappor. Allvarliga, stirrande: den ironiske Hamlet, den förtvivlade Ofelia, den svekfulla drottning Gertrud och hennes maktkåte man, och Hamlets lättledda kompisar Gyldenstern och Rosenkrantz – sin tids Stureplansbrats…

Första delen av föreställningen är grymt intressant. Vi sitter på första bänk, och Pusterviksteatern är ju sådan att spelet sker på platta golvet, precis framför oss.

David Dencik är en Hamlet som tål att ses på nära håll. Och likadant är det med Lo Kauppis lättantändliga och hyperkänsliga Ofelia. Deras ansikten går att läsa. Det är en fröjd. Och den uppskruvade förväntan att få se en alldeles ny, omgjord och moderniserad Hamlet avklingar…Det är bra tillräckligt som det är. Genom David Denciks mun framträder Britt G Hallqvists översättning i all sin glans. Så kvick och genial den är! Vår norenske Hamlet ikläder sig den och gör den helt till sin… Lo Kauppi visar en tidlös Ofelia, som i sin vidöppna och kompromisslösa kärlek sviks och misshandlas av alla. Men som ändå har tillräckligt med egensinnig kraft kvar för att bokstavligen kasta sig i väggen, innan hon dränker sig.

Efter paus blir det lite långtråkigare. Alla nya grepp har redan demonstrerats. Nu återstår bara att hederligt redovisa resten av pjäsen – så känns det. Inte ens dödgrävarscenen blir någon höjdare. Med hjälp av två hattar får dödgrävarslusken klara av en dialog på egen hand. Det är skickligt, men tyvärr blir diktionen lidande. Man hör inte riktigt vad han säger, ens på första bänk.

Att göra om fäktscenen i Hamlet till något nytt och oväntat är kanske väldigt svårt. Här liknar den mest ett låtsasslagsmål mellan lekande barn…Varför kan man inte stryka den?

Första delen av föreställningen var i varje fall tillräckligt genial för att ge full valuta för biljettpengarna.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: