Allvaret bortom massmediernas trivialiteter

[071029] Denna milda och lite disiga oktoberlördag har Göteborgs-Posten i sin helgbilaga Två dagar en intervju med numera före detta Aftonbladetbloggaren Alex Schulman. Inte särskilt originellt eller spännande kan man tycka, det är väl ingen som de senaste veckorna intervjuats så mycket som Schulman. Och det enda han gjort är att skriva skit om folk och pladdra om sitt eget ganska triviala familjeliv.

För större delen av det arbetande och ansvarstagande svenska folket kan knappast en mer ointressant figur tänkas, men idag mer än någonsin skapar medierna sin egen verklighet och jobbar hårt på att försöka få folk att förväxla den med den verklighet som verkligen berör dem själva. GP:s medverkan i skapandet och upprätthållandet av denna falska verklighet denna lördag är väl inte mer anmärkningsvärd än andras, utom möjligen i det avseendet att den är patetiskt senkommen.

Häromdagen avslöjade Uppdrag granskning att städningen på McDonalds och andra hamburgerkedjor utförs av underbetald svart arbetskraft, städslad genom en skattesmitande fifflarfirma. Det är naturligtvis bra med sådana avslöjanden men de presenteras med något som närmast liknar David Lynch-estetik, där man ser folk köra bil i mörker till ödesdiger musik och dystra skuggor röra sig bakom fönster som sprider ett blekt sken över regnvåta nattgator.

Problemet med denna estetik är framför allt att den bygger på föreställningen om en diffus ondska, som på olika sätt kommer till uttryck, men till sitt väsen är oåtkomlig och gåtfull, man vet inte var den gör sig gällande nästa gång. Det är en estetik som bygger mer på emotionell påverkan än på analys, vilket också gör att journalistiken blir mer präglad av besvärjelse än av klargörande och den undersökande processen ritualiseras. Mycket tid går åt till att visa hur reportrar talar i mobiltelefon, man får av ansiktsuttrycket försöka utläsa vad den röst man inte hör kan tänkas säga. Att konsumera tittartid tycks vara ett självändamål i dessa iscensättningar av journalistjobbet där rollen som journalisten spelas av journalisten. Det är inte så längesedan journalister med självaktning satte en ära i att inte synliggöra denna del av jobbet, fakta skulle tala och med sin tyngd bekräfta det gedigna arbete som låg bakom att de kommit fram.

Med sitt fokus på senare delen av 1900-talet är det alltså på sätt och vis en annorlunda och svunnen medievärld som Peter Bratt beskriver i sina memoarer Med rent uppsåt. Underhållningstänkandet dominerade inte medierna så som fallet är idag, utbudet av tv- och radiokanaler begränsades till Sveriges Televisions och Sveriges Radios utbud, och det var inte stort. Som ung journalist arbetade Peter Bratt på TRU, vilket låter som någon slags obskyr östblockskommunistisk myndighet, men uttyddes Television och radio i utbildningen. Där gör Peter Bratt några reportage om arbetarnas villkor, fackets roll i kontrollen av den svenska arbetskraften och den berömda svenska arbetsfreden, som nu hotades, det var vänstervindarnas år och gruvstrejken i Malmberget gav eko genom hela samhället.

Bratt kunde visa hur socialdemokratin och LO genom samförståndet med arbetsgivarorganisationen och de stora företagen medverkade till att inte bara hålla tillbaka lönekraven, men också till att arbetarliv offrades i vidriga arbetsmiljöer. Han använder pappersindustrin som exempel och ett dödsfall där en arbetare skars i bitar av roterande knivar som monterade i en grop i golvet användes för att strimla överblivet papper. Samtidigt som han höll på med researchen för programmet blev det klart för Bratt att den typ av samhällskritik han nu bedrev inte skulle vara välkommen i TRU, det visade sig finnas ett mycket starkt samband mellan socialdemokratin, LO och TRU. I själva verket var TRU en ideologispridare, som under utbildningens täckmantel bedrev propaganda för det socialdemokratiserade samhället.

Den typ av reportage som han ville göra platsade inte, och snart inte han själv heller, men då har ett huvudstråk i hans liv blivit upplinjerat, det som innehåller avslöjanden om hur en maktfullkomlig partiapparat, sammanvävd med staten, ursinnigt och med lögn och förtal som metoder, försvarar sig mot kritik som bygger på att dess egna olagliga och på annat sätt moraliskt tvivelaktiga aktiviteter visas fram för medborgarna i det samhälle vars demokratiska öppenhetsideal man sviker.

Peter Bratt träffar en lumparkompis, Håkan Isacsson, som berättar att han arbetar åt en hemlig organisation, Informationsbyrån (IB), som både bedriver underrättelseverksamhet riktad mot andra länder, främst förstås i det som då var det sovjetdominerade östblocket, men också mot svenska organisationer och enskilda, som bedömdes kunna vara säkerhetsrisker, men inte i första hand för landet, utan för den socialdemokratiska samhällshegemonin. En sådan verksamhet var förstås höggradigt förbjuden och helt i strid med grundlagsenliga fri- och rättigheter. Bratt tog materialet till tidningen FIB-Kulturfront, och där inleddes hans samarbete med Jan Guillou. Den 22 oktober 1973 anhölls Bratt och Guillou, och delgavs misstanke om spioneri.

Bratt har senare kunnat kartlägga hur åtalet mot honom och Guillou riggades, och hur en speciell åklagare, med ”rätt” personlig inställning engagerades. Bratts beskrivning av tidens ideologiska klimat och det händelseförlopp han drogs in i är helt fascinerade, inte minst framstår ledande figurer på vänsterkanten som närmast karikatyrmässigt absurda. Jan Myrdal skrev t.ex ett brev till Bratt i fängelset, där han i sin deklamatoriska stenstil framhöll att det var Bratts skyldighet att överklaga sin dom på ett års fängelse av ideologiska skäl, blev han frikänd skulle det visa att han haft rätt och då var socialdemokratin och staten ruttna, fick han flera års fängelse skulle det visa detsamma. Bratt valde att inte överklaga, vilket Guillou gjorde. Guillou fick sitt straff sänkt till tio månader och Bratt stämplades som vekling och förrädare mot arbetarklassen.

Tre år senare kom den andra affär där Bratt konfronterades med den socialdemokrati, som leddes av Olof Palme, som kom att visa upp just den maktens arrogans som Palme själv kritiserat när den förekom hos stormakternas ledare. Leif GW Persson, som var nära medarbetare till rikspolischefen Carl Persson, läckte till Bratt att det i Carl Perssons kassaskåp fanns en PM, som visade att justitieministern Lennart Geijer var bordellkund och indragen i en härva som polisen höll på att nysta upp kring den så kallade bordellmamman, Doris Hopp.

Bratt som var anställd på Dagens Nyheter skrev en stort uppslagen artikel om detta. Och det var nu som Olof Palme förlorade sin heder. Han dementerade bestämt, fast han måste ha varit helt på det klara med att uppgifterna var korrekta. Hans spefulla ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior” från Riksdagens talarstol innebar en kraftfull, men alltså totalt lögnaktig dementi av DN:s och Bratts uppgifter. Den fick en dramatisk effekt, DN, som inte hade tillgång till Carl Perssons PM, slog full back, och Bratt som inte kunde utesluta att han blivit lurad, skrev en artikel där han oförbehållsamt bad justitieministern om ursäkt. Varefter han förpassades till att redigera förortsbilagor.

Dessa två händelser är centrala i Peter Bratts liv, och i den mån han låter höra talas om sig idag, när han är pensionär, så är det i samband med dem, som så oerhört skandaliserade socialdemokratin och den svenska rättsapparaten. Men här skriver han också om sin bakgrund i överklassen, som kom att användas emot honom av t.ex Myrdal och Guillou, som var mycket tydlig med sitt förakt för Bratts vägran att överklaga sin dom och också med vilka skyldigheter som åvilade en sann kommunist, alltså en sådan som Guillou själv. Konstigt nog tycks både Myrdal och Guillou ha lyckats väl med att förtränga sina egna överklassbakgrunder.

Peter Bratts farfar var Ivan Bratt, mannen som förmodligen räddat fler svenska liv än någon annan, för det var han som lyckades genomdriva den svenska alkoholreglering som kom att kallas Brattsystemet, med restriktioner för inköp som dessutom bara kunde göras i särskilda, av staten ägda, butiker. Peter Bratts far, Lennart, var direktör på Svenska Arbetsgivareföreningen. För Peter Bratt kommer motsättningen mellan familjebakgrunden och de värderingar han gör till sina att bli problematiska, men ändå inte så mycket för honom själv som för andra i sjuttiotalets starkt politiserade samhällsklimat, där vänstervänner kunde se på hans bakgrund med misstänksamhet medan han i de kretsar som hans familj tillhörde kunde betraktas som klassförrädare.

Han diskuterar personlighetsdrag han fått med sig från barndomen, och hur han utvecklar en allt svårare alkoholism, med ett alltmer socialt handikappande missbruksbeteende, som han för några år sedan kunde ta sig ur då han med hjälp av en psykolog hittade fram till händelser i sin barndom som orsakat hans grundångest, som han då kunde bearbeta och bli av med.

Bratt hade ju efter Geijeraffären kvar sin anställning på Dagens Nyheter och fick så småningom tillbaka reporteruppgifterna. Han stationerades i Paris, men fick flytta tillbaka till Stockholm när nittiotalskrisen bröt in och tidningen som nästan alla andra företag, för att inte tala om stat och kommuner, måste dra ner, dra in, spara, spara, spara. Peter Bratts namn nämns alltid i samband med IB- och Geijeraffärerna, men han gjorde många fler viktiga insatser, bl.a kom hans artiklar om porrkungen Carl Greger Serung att sätta stopp för en bordell- och sexklubbsverksamhet som ägde rum på en av de finaste adresser man kan tänka sig i Stockholm, Arsenalsgatan.

Serung var själv ett komplett svin, som njöt av att kissa och bajsa på unga flickor. Bratt skriver lite självironiskt att ”Don Quijote kunde inte motstå en figur som Serung”, men där tycker jag att han tar ner sig själv i onödan, Don Quijote slogs mot väderkvarnar, men Serungs seximperium var högst verkligt. Det var för övrigt till Serungs porrklubb som den dåvarande ordföranden i TCO och sedermera näringsministern (hur var en sådan utnämning möjlig?) Björn Rosengren förirrade sig (om det nu var förirrade sig han gjorde) och råkade betala för sig med TCO:s kontokort. Det rörde sig om två räkningar, den ena på 19.800 kr och den andra på 35.800 kr. När Rosengren av Bratt och hans medarbetare konfronterades med uppgiften förklarade han att han i röken och mörkret sett fel på beloppen och trott att det rörde sig om 198 kr och 358 kr. Han betalade tillbaka pengarna, men fick lämna posten som ordförande i TCO. Carl Greger Serung lyckades lämna landet och gömde sig i Thailand, men hans imperium med tentakler in de politiska, juridiska och finansiella samhällssektorerna, föll samman.

Med rent uppsåt är en självutgivande och självkritisk betraktelse över ett intressant levnadsöde, men det är klart att de mycket speciella händelser journalisten Peter Bratt varit involverad i ger boken en särskild lyster, det är svensk nutidshistoria som skildras, men poängen är ju att denna historia skulle se annorlunda ut om inte Peter Bratt, trots allt sitt ideologiska vankelmod och sin ångest, haft modet att skriva.

Sedan tycker jag att boken har några svaga punkter. Här finns en inledande story om en omkommen katt som från andra sidan uppmanar Bratt att skriva den här boken, och det känns inte övertygande som motiv. I slutet beskriver Bratt hur han ensam ger sig ut på jakt och dödar ett vildsvin. Jag vet inte om han vill göra någon slags parallellisering mellan jakten på vildsvinsgalten och den jakt på samhällets svin som han bedrivit i sin journalistiska gärning, men jag tycker att han är märkligt okänslig för det lidande han utsätter det illa skadeskjutna djuret för innan han lyckas få död på det. Det är skillnad på svin.

I slutet nämner Peter Bratt, som brukligt är, några personer som varit honom till hjälp, bl.a förlagsfolk som läst och kommenterat. Konstigt nog har varken de eller han själv upptäckt att det citat han tillskriver Carl Jonas Love Almqvist, ”Varhelst en usling finns är han min vän, min bror”, inte alls är skrivet av Almqvist utan av Bengt Lidner.

Det mest centrala i Peter Bratts bok tycker jag är den tilltro till den seriösa och granskande journalistiken som den genomsyras av, en journalistik som också har modet att granska makten på ett mycket mer inträngande och analytiskt sätt än det som kommer till uttryck i frågor om obetalda tv-licenser och fortkörningar. Det är en bok som visar att massmediernas roll inrymmer helt andra möjligheter att göra skillnad än de som följer med anslutningen till underhållningsindustrin.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Peter Bratt
Med rent uppsåt
Bonniers 2007

Christian Swalander är verksam vid Centrum för biblioteksvetenskap i Göteborg.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: