Vad är man beredd att betala för lycka?

[071031] Mitt problem med Allt är bara bra, tack börjar redan med ”brand-droppingen” på första sidan – kängorna är Doc Martens, jeansen Filippa K, kjolen Agnès B och skorna Prada. Jaha, suckar jag och fortsätter läsa.

Boken är journalisten och tv-producenten Moa Herngrens debutroman. Hon har tidigare varit chefredaktör på tidningen Elle och medverkat i antologin Uppdrag: Familj (2005). Det är tydligt att det är utifrån dessa erfarenheter som Moa har snickrat ihop sin huvudperson Lea.

Vi får följa med Lea ut i den parisiska nyårsnatten där hon möter Michel, den vackre konstnären i skinnjacka, och den kärlekstörstande Lea kastar sig handlöst in i en relation. Hon dras dock snart ner i en destruktiv spiral, där naiva MittLivsNovell-drömmar får henne att blunda, trots att den ena varningsklockan efter den andra borde ha ringt på högsta volym. Lea gör sitt yttersta för att upprätthålla bilden inför såväl sin omvärld som sig själv – att lyckan ler emot henne. Men ju längre man läser, desto mer tillkämpat blir Leas leende.

Det är på många sätt en trovärdig historia Moa Herngren berättar, om hur snett det kan gå för en kvinna med begåvning och stort bekräftelsebehov. Det är inte lätt att få ihop familjelyckan, konstnärsdrömmarna och statusjakten i moderna mediekoncerner.

Problemet är att historien aldrig lyckas komma till liv. Jag förstår att det Lea går igenom är hemskt jobbigt, men jag blir inte berörd. Jag bläddrar vidare i strömmen av händelser och repliker, men jag kommer aldrig riktigt in i berättelsen.

Och så är det alla varumärken, som författaren strösslar med boken igenom. Visst skulle man kunna se alla dessa Boss-skjortor, ljusstakar från Room och American Express-kort som ett tecken på hur konsumtionen blir ett sätt att skyla över hur dåligt man mår. Men konsumtionen förblir oproblematiserad, för i slutändan lyckas Lea betala räkningarna och jag kan inte komma ifrån känslan att författaren ändå ville kittla mig som läsare, med en smak av den fina världen. Fast jag blev inte kittlad. Tvärtom får det mig att undra om det är Moas eller Leas förälskelse i varumärkena som lyser igenom och denna motsägelsefullhet gör att det blir svårare att förhålla sig till texten.

När jag slår igen boken och tittar på det romantiska bokmärket av gammalt snitt som pryder omslaget så tänker jag att Moa Herngrens bok på många sätt är ett träffande tidsdokument. Men någon stor läsupplevelse blev det aldrig. I alla fall inte för mig.

▪ Oskar Broberg

bokomslag
Allt är bara bra tack!
Moa Herngren
Albert Bonniers Förlag 2007

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: