[071104] av Simon Stephens
Översättning: Stefan Lindberg
Svergipremiär på Göteborgs Stadsteater, Stora scenen 26 oktober 2007
Regi: Ronnie Hallgren
Scenografi och kostym: Jeanette Wiman
Ljusdesign: Max Mitle
Dramaturg: Åsa Lindholm
Mask: Bim King
I rollerna: Erik Ståhlberg, Anna Bjelkerud, Eiwin Dahlgren, Åsa-Lena Hjelm, Tomas Engström, Daniel Nyström, Caroline Söderström, Eric Ericson, Susan Reynolds
Den engelska dramatikern Simon Stephens tar oss tillbaka till Stockport, hålan utanför Manchester där förra årets uppsättning Bort från Stockport utspelade sig.
På stranden av världen är ett familjedrama, som handlar om spelet mellan tre generationer, och om en parrelation inom varje generation. Den romantiska titeln är hämtad ur en dikt av John Keats.
Uppe på stora scenen har man byggt åskådarläktare, så att publiken sitter och tittar ner på skådespelarna från tre håll. Fjärde sidan vetter mot horisonten, eller världen utanför Stockport. Därnere markeras två enkla hemmiljöer med några stolar, ett bord och ett kylskåp. Ur kylskåpet hämtas allt som människorna i familjen kan bjuda varandra på: vatten, smörgåsar, öl och gemenskap.
Inklusive paus blir det tre timmars underhållande och välspelad relationsdramatik. Alla skådespelare kommer till sin rätt, där är ingen död punkt och balansen mellan de tre generationerna är perfekt.
Där har vi farfar och farmor, spelade av Åsa-Lena Hjelm och Eiwin Dahlgren. Det är äkta fint roligt och sorgligt karaktärsspel av hög klass!! Så roligt att dessa utmärkta skådespelare får utrymme att komma till sin rätt!
Det medelålders paret spelas av Anna Bjelkerud och Erik Ståhlberg. Hur hittar man tillbaka till varandra och sig själv när barnen växer upp och ger sig av? Den sympatiske snickaren Erik och hans gulliga fru ger mig tårar i ögonen, av rörelse och medkänsla, där i teatermörkret.
Tillslut har vi ungdomarna: Den känslige sjuttonåringen Alex och hans rastlöse, sprallige lillebror Christopher, som plötsligt är tragiskt och för evigt försvunnen. Och så Alex flickvän, Sarah, som först framstår som ett maskrosbarn, men på slutet visar sig vara lika rejäl och omtänksam som de andra generationernas kvinnor. De spelas alla av vackra och känsliga scenskoleelever, från Malmö respektive Stockholm.
“En lyckad satsning av Stadsteatern!” tänker jag när föreställning är över. Här finns något för alla åldrar, från tonåringar och uppåt. Och man får en känsla av mod och experimentlusta, som förgyller denna tungrodda institutionsteater. Fast egentligen är det väl inte särkskilt experimentellt – bortsett från ommöbleringen av åskådarplatserna. Och modet kanske mest handlar om att våga vara lite mindre pretentiös. För denna föreställning skulle mycket väl kunna utgöra de första tre delarna av en välgjord tevedramaserie. Och det är faktiskt inte så illa!!!
/Kajsa Öberg Lindsten
”Det sjunger inte om den här föreställningen, kanske beroende på att man inte spänner bågen tillräckligt hårt och det är naturligtvis på grund av pjäsen.” Så skrev jag häromåret när Stadsteatern spelade en annan av Simon Stephens’ pjäser Bort från Stockport. Sedan jag nu sett På stranden av världen skulle jag kunna avge ett liknande slutomdöme. Kajsa tycker att den påminner om en välgjord tevedramaserie, och det kan jag instämma i. Välspelad skulle jag vilja tillägga.
Men annars får den mig att tänka på en annan pjäs som jag sett i London: No sex, please, we are british. Kyskheten och troheten är påfallande i alla de tre generationerna. Känslor som man lägger lock på efter engelsk modell, i kombination med en längtan till något utöver, som dock packas ihop och stuvas undan varefter man slår sig ner tillsammans runt det gemytliga julmidddagsbordet.
Till det som på ett underligt sätt försvinner hör den yngsta sonens död. Alla som råkat ut för ett (plötsligt) dödsfall i familjen, vet att en sådan familj aldrig blir densamma igen. I På stranden av världen vidrörs denna katastrof med förunderligt lätt hand. Är det författarens avsikt att vi ska bli medvetna om den ödsliga likgiltighet som omger våra liv? Pjäsens titel är lånad ur en sonett av John Keats, där den dödssjuke poeten tvingas konstatera att han aldrig kommer att hinna fullborda sitt verk, ”tyda skuggskriften,” varefter han står ”på stranden/ av världen, ensam, i en djup begrundan/ tills kärlek, rykte, allt, har sjunkit undan.”
Regissören Ronnie Hallgren är inte bara vd för Göteborgs Stadsteater utan också professor i scenisk framställning vid Göteborgs Teaterhögskola. Det märks på de utmärkta skådespelarinsatserna. Han hade valt en arenateaterform för föreställning med publik på tre sidor om scenen. Kanske ska man tillskriva regissörens bristande rutin att han envisades med att låta skådespelarna så ofta sitta på golvet, till men för oss som hade platser högt uppe på den branta läktaren och fick svårt att både höra och se.
Som sagt: det är underhållande men det sjunger inte och det ska man skylla på pjäsen.
/Åke S Pettersson
