[071110] När Stockholmaren bjuder före detta väckelsepredikanten Olof Helmersson på messmöret, det som sedan urminnestider har tillverkats i samma gryta, blir vardagen, katastrofen och gemenskapens makt på gott och ont lika påtaglig i min läsfåtölj som i det västerbottniska landskap det hela utspelar sig. ”Den smaken känner jag igen. Sötma och sälta och bitterhet, allt blandat på det mest förvirrade sätt. Så har det alltid varit” säger Olof Helmersson där han sitter på trappan till Linuses hus och tar första tuggan.
Torgny Lindgrens roman Norrlands Akvavit berättar om väckelsepredikantens återkomst till den norrländska bygd han verkade i på 50-talet. Då fylldes bönehusen av psalmsång, dragspelsmusik och mäktiga predikningar. Nu är bönhusen rivna eller avsakraliserade och möblerade med biljardbord istället för predikstol. Många var det som lät sig frälsas av Olof Helmersson på den tiden, för det fanns kraft, såväl i hans ord som i hans säd, om han får säga det själv. Och det får han. Torgny Lindgen låter Olof Helmersson behålla både ordet och föreställningen om den egna personens omistliga betydelse boken igenom. En föreställningsvärld bra mycket mer seglivad än tron på Jesus Kristus som världens frälsare och försonare som han nu förkastar och förnekar.
Det går inte att ta miste på predikantens hängivenhet och iver att innan det är för sent hinna förkunna förnuftets seger över kristendomens falska, löjeväckande dogmer. Men frågan är om det inte är bilden av honom själv som invånarnas Messias, som stått i fokus, såväl den första missionsresan som den andra? Tanken kommer inte osökt. I Torgny Lindgrens språk finns bibelns och den kristna trons bilder och begrepp alltid närvarande och levande. Väntan på Messias, den smorde konungen som ska befria Israels folk, ja hela mänskligheten från förtryck och slaveri är ett centralt motiv i den judisk-kristna tron. Varje första advent fylls kyrkor där predikstolarna fortfarande står kvar med folk som sjunger ”Hosianna, David son” och ”Dotter Sion fröjda dig; Se din konung kommer till dig”.
Steget är inte långt från en självutnämnd frälsare till en annan när Torgny Lindgren låter lokalkorrespondenten för Västerbotten Kuriren droppa folkminnena av hur Karl den femtonde ärofullt for fram i bygden i Olof Helmerssons knä med jämna mellanrum. Den smorde, till konung krönte Karl den femtonde, såg som sitt kall att frälsa folket i Norrlands inland genom myrdikningen; 1800-talets satsning på modern landsbygdsutveckling. Och hur bra gick det?
Olof Helmersson fortsätter oförtrutet sin omvända missionsresa trots en stigande bitter besvikelse över att spåren efter hans ärofulla erövringar 50 år tillbaka är så gott som bortsopade. På cykel längs vägar som knappt längre finns utsatta på lantmäteriets kartor tar han sig fram till människor i ensliga gårdar för att göra avbön och förkunna hur allt han tidigare predikat är lögn och förbannad dikt. Och hur bra går det?
Lindgrens bitska och träffsäkra skildring av självgod uppblåsthet hos både Olof Helmersson och de människor han befolkar Västerbottens inland med, är samtidigt uppblandad med en underbart avväpnande varm humor som gör det omöjligt för mig att inte ta denne odräglige Olof Helmersson och dessa bitvis dryga människor till mitt hjärta. Och jag undrar om det är en liknande hållning Lindgren själv har till arvet av norrländsk frikyrkoväckelse och kristendomstolkning och den speciella variant av bygdeteologi kring det utvalda folket som frodas bland myrar och diken? Båda spåren är rent förskräckliga och det far rysningar av obehag genom kroppen när jag drar paralleller till hur boerna i Syd Afrika har använt sig av det bibliska, gammaltestamentliga temat av det utvalda folket för att betona ett Vi på bekostnad av den svarta befolkningen. Gemenskapens makt på ont i en av dess värsta skepnader.
Men när Olof Helmersson sitter med Stockholmaren på trappen efter katastrofen, när han låter tystnaden och dragspelet få tala vid den döende Gerdas sjuksäng och när han följer med Torvald ut i storskogen för att se Gud då är det ett vi av annat slag som framträder, en gemenskap på gott. Och här framträder också en god själavårdare; de ränderna har inte heller gått ur den gamle predikanten. Det mörka stråket av gemenskap på ont, utanförskap och självbedrägeri är genomgående i Norrlands Akvavit, men inte utan att samtidigt kryddas med en god och varm ton; ”sötma och sälta och bitterhet allt blandat på det mest förvirrade sätt.” Torgny Lindgren förmår som få hålla ihop det. Så har det alltid varit.
