Anomi – en diagnos på vår samtid?

[071213] Ett sätt att bli berömd på, har det sagts, är att skapa ett nytt begrepp. Freud gjorde det med libido, Max Weber med karisma och Marx med alienation (även om han lånade det från Hegel). Émile Durkheim skapade anomi. Det är både välkänt och märkligt okänt. Befriat från sin torra sociologiska dräkt vore det värt en renässans. Sammansatt av grekiskans a, icke och nomos, lag, och med en bestämd historia under senantiken, betyder det laglös, regellös. Mer precist står det för ett tillstånd av desorientering och förvirring utlöst av samhällets brist på sammanhållande normsystem.

Anomi betecknar alltså både ett samhällstillstånd och ett individtillstånd. Den helt centrala utgångspunkten är att samhällets mentala tillstånd överförs på individen. I det anomiska samhället driver människan omkring i en ogenomskinlig verklighet. Sociala och moraliska normer är motstridiga, oklara eller obefintliga. Hennes känslor och sin-nestillstånd präglas av otillfredsställelse och obestämd vrede, känslor som riktas mot henne själv, mot andra eller mot samhället och livet i allmänhet. För Durkheim var anomi en modell för att förklara en bestämd typ av självmord (Om självmordet, 1897).

1.
Med ögat plötsligt vidöppet för detta lilla ord
anomi stöter jag på det här och där i skönlitteraturen, till exempel som grundtema i Albert Camus Främlingen och senast i Jeffrey Eugenides märkvärdiga roman Middlesex. I existensfilosofiska sammanhang glider det ibland samman med rotlöshet, depression och alienation.

Men begreppet har i första hand annekterats av sociologerna. Det fick ingen större spridning i Durkheims samtid, utan först sedan Robert Merton långt senare hade utvecklat det i en artikel med snabb klassikerstatus, ”Social structure and anomie” (1938). Han definierade det anomiska tillståndet som ett akut glapp mellan kulturellt framhävda mål – framgång, status, pengar – och samhällets förmåga att låta individen förverkliga dessa mål, och hävdade att det hade hög relevans i 30-talets lågkonjunktur som förklaringsmodell för sociala avvikelser som kriminalitet, våld och drogmissbruk. Tesens stora slag-kraft var att avvikelsen beskrevs som en effekt av social förlust, inte som en dimension i den mänskliga karaktären.

Anomi är alltså ett kris- och depressionsbegrepp. Det är också en tidsdiagnos. Moderna uppslagsverk definierar det som ett tillstånd som uppstår i tider av snabb strukturell förändring, då de värden som stärker social sammanhållning minskar i synlighet och individen blir hängande mellan olika normsystem. Anomi är namnet på en social patologi, en samhällssjuka.

Som gjort för att sätta namn på vår samtida sjukdomskänsla kan man tycka.

2.
Anomin finns också i en psykologisk
dimension, som individens känslo- och beteendemässiga svar på samhällets anomi. Tillståndet har till och med ett eget diagnostiskt namn, anomia, och står för erfarenheten eller upplevelsen av förlorad samhörighet. Det kan både vara permanent och en akut reaktion. Kännetecknande är förfrämligande och avskärmning. Den anomiska svarar bara på sig själv och ansvarar för ingen utanför sig själv. Diagnosen kan också tillämpas på gruppnivå (gänget, klicken, nätverket) eller på relationer mellan gruppen och individen, till exempel på arbetsplatser. Här kan man drabbas om man underordnar sig normer som strider mot de egna, men också om man öppet förkastar dem och ändå väljer att hålla sig kvar. Anomi kan med andra ord vara ett symtom i det jättesyndrom som kallas vantrivsel på jobbet.

Tillståndet har fem diagnostiska kriterier:

• känsla av social isolering (att sociala relationer inte är trovärdiga)
• känsla av besvikelse (att samhället är likgiltigt för ens behov)
• känsla av maktlöshet (att samhället är oförutsägbart)
• känsla av utanförskap (att samhället skapar misslyckanden)
• känsla av att sakna värdegrund (att sociala måttstockar är oklara)

Men anomia-diagnosen innehåller också en skenbart motsatt symtombild. När sociala och moraliska normer försvagas ser individen inte längre gränser för sina egna begär och aspirationer. Hon blir jagande, otillfredsställd. Modernitetens predikament är en epidemisk omättlighet, en smitta överförd från marknadsekonomins okontrollerade natur, skriver Durkheim. Individen kräver mer och mer, när hon inte får vad hon förväntar riskerar hon att hamna i ett slags de stigande förväntningarnas missnöje. Behoven ökar ju mer de stimuleras och en behovsspiral startar som slår tillbaka på henne själv. Hon döms till rast-lös jakt på tillfredsställelse. Hon blir omättlig, men också utan mått, omåttlig.

Också i denna psykologiska dimension representerar alltså anomi ett slags patologi, ett sjukdomstillstånd.

3.
Men ordet är påfallande svårt
att återfinna i medicinsk och psykiatrisk litteratur. I medicinska uppslagsböcker från 1900-talets första hälft hittar jag det i starkt insnävad betydelse som beteckning för olika kliniska tillstånd av minnesförlust. Men när jag spårar det i dåtida och nutida facklitteratur, söker via register och nät, uppstår mest tystnader och tomma ytor.

Johan Cullberg är en av få psykiatriker som har ägnat anomibegreppet intresse. I Dynamisk psykiatri (1984) definierar han det anomiska syndromet som ett tillstånd utlöst just av social desorientering. ”Man kan se på anomiska störningar som existentiella bristtillstånd, uttryck för brist på bärande mening, mål och grundtrygghet i tillvaron.” Diagnosen är alltså social eller existentiell snarare än psykiatrisk. Symtombilden beskrivs som ”flimrande” och varierar inom en bred repertoar av ångesttillstånd och neurotiska och psykosomatiska uttryck. Det är de sårbara, utsatta, isolerade, arbetslösa, invandrade som särskilt riskerar att drabbas.

Att begreppet inte har en medicinsk plats är märkligt. Samtidigt med sin terminologiska frånvaro svävar en bestämd ”klinisk” bild av det anomiska tillståndet – med tvära kast mellan eufori och apati och höga genomslag i kroppen – som passar väl in på nuet, men också på hur den intellektuella eliten kring 1900 beskrev sin reaktion på modernite-tens samhälle. August Strindberg skildrar sitt första möte med Paris som just en sådan ångestfylld pendling: än rör han sig i gatuvimlet triggad av främmande ljud, beröringar och intryck, än ligger han apatisk, som slocknad, på hotellsängen i dagar. Påslaget på alla sinnen är intensivt, han befinner sig i ett tillstånd av hypersensibilisering och surrealistiska förvrängningar av tids- och rumskänslan, ibland i ångest.

4.
Frågan är alltså om
anomibegreppets sociologiska och psykologiska nivåer kan kopplas samman med en medicinsk. Det innebär fokus på hur individen överför social hemlöshet i sjukdom eller sjukdomsliknande gestalter.

Denna relation kan ses på flera sätt. “Psykopatologi är slutresultatet av allt som är fel i en kultur”, skrev Jules Henry i Culture against man 1963 och temat var endemiskt i tidens antipsykiatriska litteratur. ”Varje tid”, skrev också Christopher Lasch i Den narcissistiska kulturen (1978), ”utvecklar sina egna patologiska former, som i förtätad form svarar mot dess underliggande karaktärsstruktur”. Även om sådana modeller är starkt för-enklade, för de med sig en viktig slutsats: att vissa symtom inte skall betraktas som anomalier och avvikelser inuti en kultur, utan som karaktäristiska uttryck för den. Sjukdom som ett slags interaktiv normalitet skulle man kunna säga. Just av det skälet är det viktigt att läsa symtom som texter för kulturell självreflexion.

Också antropologiskt inspirerade analyser driver tesen att kultur och social struktur inte bara är de ”tillstånd” inom vilka psykiska processer opererar, utan att alla står i nära växelspel. Vad som ser ut som social avvikelse kan vara depression; vad som ser ut som depression kan vara förlust av samhörighet, alltså anomi. Här kan den förnumstiga invän-da att depression helt enkelt är den kliniska manifestationen av anomi. Men att hålla isär tillstånden har bestämda konsekvenser. Socialantropologen Anne Parsons har gett kon-kreta exempel: om en invandrarkvinna med obestämd symtombild klagar över brist på glädje över sitt nyfödda barn, skulle en analytiskt skolad läkare fråga om patientens egen mamma-relation, en biologiskt skolad kanske ge antidepressivum, en psykosocialt skolad däremot fråga hur hon i sitt nya hemland återskapar de rituella praktiker och det nära personliga nätverk som hon förknippar med moderskap.

Här finns alltså en andra viktig slutsats. Anomi kan användas för att visa att vissa symtom med ”medicinsk” form inte skall förstås som medicinska eller ens personliga, utan som sociala diagnoser. Om medikalisering brukar beskrivas som den process genom vilken livsfenomen benämns, förklaras och behandlas av medicinen, handlar det här om motsatsen: avmedikalisering. Principiellt kan en sådan modell tillämpas på flera dagsaktuella exempel, från de så kallade bokstavsdiagnoserna och olika trötthets- och depressionstillstånd till flyktingbarnens kroppsligt gestaltade uppgivenhet.

Vad jag vill komma åt är alltså inte sjukdom, utan ett tillstånd som svävar mellan det friska och det sjuka. Det kan kallas sårbarhet, är starkt kopplat till det sociala jaget och kan i sin tur söka sig till – eller bort från – sjukidentiteten.

Men hur identifieras denna sårbarhet? Kulturer, grupper och individer svarar på olika sätt på smärta och utanförskap. Idiomen kan vara direkta eller indirekta, emotionella, verbala eller fysiska, artikuleras inåt eller genom ett utåtriktat kroppsspråk. Skilda repertoarer visar på de spänningar, hinder och möjligheter som kulturen – eller olika subkulturer – erbjuder och hur olika symtomval blir bekräftade eller avvisade, belönade eller bestraffade. Vissa samhällen accepterar psykisk gestaltning av sjukdomskänsla, andra so-matisk. I Sverige kan vi till exempel räkna med livfull sympati när vi redogör för våra sömnproblem. På Manhattan (åtminstone om man skall tro Woody Allen) är det normalt eller till och med förväntat att uppleva och agera ut ångest. I hårt kontrollerade kulturer som Kina och Japan uppfattas samma symtom som tecken på illojal självbespegling; här måste psykisk sårbarhet gömmas i den fysiska kroppen för att gillas.

Historiskt sett – och på denna medicinska nivå – passar det anomiska tillståndet in i neurosbegreppet. Denna elastiska diagnos som så sent som 1980 (med den berömda tredje upplagan av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) löstes upp i en rad underdiagnoser, är disparat, men också användbar dels därför att den utgår från en koppling mellan det sociala rummet och individen, dels för att den flyter mellan det friska och det sjuka. Neuros är ett namn på ett mentalt tillstånd som kan gestaltas i många olika symtom och beteenden, ofta kulturellt accepterade och initialt förknippade med eliten. Många modernitetsforskare har visat hur neurosbegreppet spelade en central roll för den kulturella självförståelsen kring sekelskiftet 1900.

Kan en liknande analys göras för vårt eget sekelskifte och med anomibegreppet som redskap? Skillnaden är visserligen stor; begreppet neuros ingick i dåtidens allmänna vokabulär, var medicinskt etablerat, medialt exponerat och älskat av alla kulturanalytiker. Anomi som namn på vår egen tidsproblematik är ännu inte är prövat.

5.
Utgångspunkten för en sådan analys
är en briljant bild formulerad av Durkheim. Jaget beskrivs som en dubbelnatur där ”det sociala jaget så att säga bildar ett skal som omsluter det fysiska jaget”. Om samhället glider isär, glider också individen isär. I det anomiska samhället, skriver Durkheim, kan splittringskänsla, nedstämdhet och depressioner uppstå som inte härrör från individen, utan som är uttryck för upplösningen av sociala band och avspeglar en kollektiv asteni eller samhällssjukdom.

Själv såg han ”nervositet” som den sammanbindande länken mellan anomins sociala och medicinska nivåer, med neurasteni som den patologiska formen. Hans beskrivning av neurastenikern följer tidens jättelitteratur på temat och manar fram en hypersensibiliserad kropp – just den kropp som Strindberg samtidigt skildrar från sin parisiska horisont. ”Varje sinnesintryck eller upplevelse är en källa till obehag; nerverna oroas och störs vid minsta kontakt … Å andra sidan ligger också tröskeln för angenäma förnimmelser lägre; ett försvagat nervsystem med dess stora genomtränglighet är mottagligt för stimuli som ett normalt nervsystem ej reagerar på”. En märklig hybrid uppstår: den moderna människan som samtidigt sårbar och krävande, vek och njutande.

Tesen om den neurosframkallande konflikten mellan människa och kultur drevs av alla samtidens kulturkritiker. I Vi vantrivs i kulturen pekade Freud på neurotikernas högt spända kropp och psyke. ”De skaffar sig ett slags ställföreträdande tillfredställelse i sina symtom, men dessa former av tillfredsställelse skapar antingen själva lidanden eller … svårigheter i förhållande till yttervärlden och samhället.” Också Pierre Janet, samtida med Freud och en av den moderna psykiatrins stora namn, listade en lång rad sjukdomstecken utlösta av kulturen som energibrist, minnesförlust, ökad sensibilitet och perceptionsstörningar. Hans register över socialt skapade trötthetsformer kan utan problem kopieras in i ett nutida scenario: trött av samhällets förändring, komplexitet och krav, av dess rörelse, snabbhet och brist på stabilitet. Men också av dess ”excitationer” som utbildning och yrkesliv, njutningar och konsumtion, resor och sport, anhörigas sjukdom och död, droger, isolering, kärlek, moderskap, hot, risk och lidande.

Men Freuds och Janets syn på relationen mellan kultur och neuros skilde sig åt. Medan Freud såg sårbarhet och depression som resultatet av konflikten mellan lustprincipen och kulturen, såg Janet samma symtom som en svaghet, en nedsatt anpassningsförmåga till samhällets normer. Om till exempel det moderna samhället avkräver individen initiativ, översätts brist på handlingskraft till otillräcklighet, som på individnivå riskerar att gestaltas som depression och sjukdom.

Också filosofen och psykologen Karl Jaspers förutsätter den samhälleliga komponen-ten som styrande när han som hypersmart 30-åring i Allgemeine Psychopathologie (1913) inlevelsefullt beskriver det moderna samhällets två typiska psykopatologiska syndrom: det neurasteniska (sensibilisering, rastlöshet parad med extrem uttröttning) och det psykasteniska (sårbarhet, osäkerhetskänslor, tvångstankar).

Sekelskiftets vetenskapliga scen är alltså fylld med medialt uppmärksammade experter på ”sociopsykopatologi”. Mångordigt, och med fallbeskrivningar minst lika fascine-rande som noveller, utreder de den riskfyllda relationen mellan samhälle, kultur och individ. Men ingen av dem använder ordet anomi.

Kanske för att det inte passade in i en etablerad diagnostisk bild. Det typiska för det anomiska tillståndet är att det innehåller skenbart oförenliga symtom. Å ena sidan utlöser samhällets brist på sammanhållande normsystem besvikelse och trötthet, ett apatiskt, depressivt drag. Individen framstår som en hemlös stjärna på drift i ett kyligt kosmos – liten och utsatt. Å andra sidan utlöser samma normlöshet nervositet, rastlöshet och ett slags storvulen måttlöshet. Just denna dubbla personlighet beskriver Freud från sin mottagning på Berggasse 19. Neurotikern känner aldrig tillfredsställelse, säger Durkheim. Törsten finns där hela tiden. Rastlösheten blir som en klåda där passivitet växlar med bokstavlig oförmåga att vara stilla, man blir instabil och uppskruvad, präglad av okontrollerad överflödsaktivitet. Symtomen färgar över på andra, också på barnen. De hamnar i ett tillstånd av nervös och smittsam febrighet och deras medvetande splittras som skärvorna i ett kalejdoskop. Neurotikern är utlämnad åt stundens impulser; vilken tanke som helst kan dyka upp i huvudet, de mest motsägelsefulla böjelser och infall.

Hela denna symtombeskrivning ligger alltså innesluten i en bestämd utgångspunkt: att individens emotionella och mentala tillstånd är speglingar av de normativa villkor som samhället ger – eller inte ger – henne.

Men vilka riskerade i första hand att drabbas? Var anomi en klassfråga? Durkheim hävdade bestämt att tillståndet var ett modernitetsfenomen, en smitta överförd från en okontrollerad marknadsekonomi. Det var ett historiskt bundet tillstånd och också ett storstadsfenomen. I Metropolis samlades de framgångsrika och exponerades de sociala belöningarna: synlighet, berömmelse, upphöjdhet, makt, pengar, njutningar, kontakter med eliten. Här fanns alla de som i frånvaro av allmängiltiga normsystem inte skydde några medel för att lyckas. Men här fanns också alla de som varje dag påmindes av sig själva och andra om att de inte hade lyckats. Samhällets anomiker hämtas paradoxalt nog från bägge grupper. De hade en sak gemensamt: otillfredsställelse.

6.
Är vårt eget samtida samhälle anomiskt?

Har vi med anomi i själva verket funnit ett behändigt namn på alla de sjukdomstecken som det offentliga samtalet rastlöst kretsar kring: urgröpt solidaritet och ekonomisk omoral; eruptioner av våld och brottslighet; epidemiska sjukdomsmönster, ökad psykisk sårbarhet och det ständiga talet om denna sårbarhet; nästan en och en halv miljon personer i arbetsför ålder som inte går till jobbet en vanlig dag; depressiva och självdestruktiva unga kvinnor; män som rastlöst jagar nya upplevelser och gränser i en ”never-ending journey of dissatisfaction” (Axess 2005:4).

Durkheim hävdade att anomiska symtom var oundvikliga i ett socialt system i snabb förändring där framgång, pengar och självförverkligande var de främsta kulturobjekten.

Den som vill kan alltså med hög grad av igenkännande läsa en 1800-talsförfattare som en diagnostiker av vår egen samtid. Men givetvis finns också stor risk att tolka in samband där sådana inte finns. Det följande skall därför mera uppfattas som ett jämförande experiment än som en samtidsanalys med pretentiösa gester.

Först den socialpsykologiska nivån. De strukturella likheterna mellan de båda sekelskiftena 1900 och 2000 är stora i form av accelererad förändringstakt, ny teknik, nya kommunikationer, en hektisk upplevelse- och konsumtionskultur. I en starkt konkurrensbaserad ekonomi är höga prestationer förväntade, men med ojämna sociala säkerhetsnät. Stränga krav på självkontroll, självdisciplin och yttre konformism kamoufleras under illusorisk frihet. Den som vill kalla sig modern är nu som då en kosmopolitisk hyperkonsument som förkroppsligar den kulturella elitens ideal, en konnässör styrd av otaliga begär – men som rör sig rastlöst mellan begärspunkterna. Utan botten tycks han omättlig i just den mening som Durkheim talade om och löper kronisk risk att hamna i den anomiska pendlingen mellan eufori och apati.

När Robert Merton framhöll att det vid bestämda tidpunkter ”kan uppkomma en disproportionerlig, verkligt exklusiv betoning på värdet av specifika mål, men relativt litet intresse för de institutionellt lämpliga medlen att uppnå dem”, är igenkännandet likaså högt. Såp- och kändiskulten, spel-, äventyrs- och upplevelsekulturen, drömmen om den perfekta kroppen och den optimala synligheten är alla exempel på hur potenta kulturella värden byggs upp utan institutionell eller normativ grund.

Våra liv är inte längre styrda av en fast uppsättning bokstavliga eller symboliska förbud. Individen tillåter sig större och större frihet att optimera den egna lyckan och i första hand godkänna de sociala regler som gynnar henne själv. Liv blir till livsstilar. Inställningen till normer och normöverträdelse är kluven. Normer kan vara repressiva (du måste lyda) eller liberala (de finns, men du kan förhålla dig fritt) men tycks förhandlingsbara i relation till intressen. Den djärvaste individualismen manar: använd friheten, överskrid gränser, avvisa normer, underordna dig inte andras regler, var den du är, gör det du vill, använd lustprincipen som motor. Gränsöverskridande och rebelliskhet kan till och med framstå som nya tvång. Denna aktiva individualism är inte bara en fixpunkt för det privata livet, utan en viktig del av sociala institutioner som skolan och arbetet. Alla favoriserar det personliga valet och kopplar det till attraktiva värden som identitet, autenticitet och självständighet.

Men samtidigt är individen själv ansvarig för att finna och genomföra de livsprojekt som ger henne tillträde till samhällets kulturella, sociala och ekonomiska resurser. Infla-tionen i det personliga ansvaret skapar allt högre krav på bekräftelse. Enligt den franske sociologen Alain Ehrenberg lever vi i ett (västvärlds)samhälle där jaget är alltings mål. Problemet är bara att den konstanta jakten på detta jag leder till utmattning. Ehrenberg kallar tillståndet ”tröttheten på att vara sig” (La fatigue d’être soi). Samma jag-jakt leder till förlorad samhörighet.

Om individens mentala hälsa är beroende av samhällets förmåga till normativ integration, tycks alltså samtiden ligga illa till. Diagnos: anomia.

Därmed är vi tillbaka på den medicinska nivån och hur social hemlöshet överförs i sjukdomstecken. Vilka är dessa tecken? Varken symtom eller diagnoser kan oproblematiskt överföras i tid och rum. Neuroserna har en samtidsbestämd stil – de blomstrar i vissa situationer och är nästan osynliga i andra, noterade Karl Jaspers. Symtomen måste vara kulturellt godkända för att fylla sin uppgift i existentiella kriser, särskilt när de påverkar könsidentitet, social position och karriär. De måste också passa till gångbara förklarings-modeller och samhällsbilder. Om till exempel ”nervositet” passade till 1800-talets nyföd-da och hektiskt växande marknadsekonomi, passar ”trötthet” till dagens senkapitalistiska kultur med spetsade prestationskrav och krympande infrastruktur. Men symtomen kan också byta plats – tröttheten fanns då och nervositeten finns nu (namn: stress).

Närmare kommer man med det större depressionsbegreppet. I själva verket tycks det helt centralt i berättelsen om det nyfödda 2000-talets anomiska dilemma. Det har ersatt neurosbegreppet både som gestaltning av ett allmänt samhällstillstånd och som ett paraply för modernitetens alla sjukdomstecken. Från en tidigare relativt undanskymd till-varo har diagnosen på kort tid stigit fram som en kultursjukdom i ordets bokstavliga bemärkelse. Den har stor plats i det offentliga och vetenskapliga samtalet, har gjort en iögonfallande karriär och till och med upphöjts till rangen av folksjukdom. Cirka fem procent av Sveriges befolkning uppges idag vara drabbade av depression. Varje dygn står närmare 600 000 personer någonstans i ett badrum eller ett kök eller ett sovrum och tummar på en pillerkarta med magiskt SSRI-namn. Orsaken till succén är inte bara ökat medicinskt och farmakologiskt vetande, utan också att diagnosen är svårdefinierad (precis som neuros) och innesluter ett vidsträckt landskap av symtom. Ofta är insomnia en passage in i sjukidentiteten trots att sömnlöshet knappast är en sjukdom. Situationen är inte oproblematisk. Antidepressiv behandling på massnivå har ett normativt innehåll. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att notera att den generöst tar hand om mindre önskvärda egenskaper hos den moderna människan som håglöshet, hämning eller obeslutsamhet. Och i depressionens skugga följer en ostyrig rad av nya diagnoser som utbrändhet, utmattningssyndrom, posttraumatiskt stressyndrom, krisreaktion och uppgivenhetssymtom, de flesta nya namn på historiskt välbekanta tillstånd.

7.
Så vad göra?
Anomi fångades upp av förra sekelskiftets kulturkritiker som ett argument för radikala strategier – politisk handling, socialpolitik och moraliska reformer – med syfte att bota modernitetens fragmentiserade individ, det högt specialiserade djuret med konsumtion och självtillfredsställelse som mål. Namnen de skapade eller populariserade – alienation, normlöshet, rotlöshet, melankoli, acedia, alienation och anomi – överlappade varandra och var innebördsmässigt ibland identiska.

Durkheims recept var stort upplagt. Eftersom sjukdomsorsaken låg i samhället, måste terapin förläggas hit. Det gäller ”att upprätta grupper med bestämda funktioner och defi-nierade mål, vilka kan utgöra en förbindelse mellan den enskilde individen och det större sociala systemet”. På praktisk nivå innebar det bland annat förslag att begränsa rätten till skilsmässa eftersom han såg att självmordstalen var högre bland ensamstående än bland gifta. Mertons lösning av mellankrigsmodell var av kyligare neoliberal typ: samhällets ansvar var att erbjuda individen redskap för att tillfredsställa socialt legitima aspirationer. Antropologen Anne Parsons 60-talsrecept var konkret: i arbetet med den psykiska ohälsan måste läkare ta hjälp av kulturforskare, psykoterapeuter av humanister. Det finns inte en enda student i humaniora som inte kan definiera begrepp som trauma, syndrom eller bortträngning, påpekade hon, men få medicinare som vet vad nätverk och anomi är.

Min egen slutpoäng är enkel. Det finns ett ingenmansland mellan medicinen och socialpsykologin när det gäller att förstå och förhålla sig till vissa sjukdomstillstånd. Det sjuka är inte alltid sjukdom. Vad som kan kallas symtomens sociala historia borde stå högt på den kulturvetenskapliga agendan. Här finns alltså mycket att göra.

Litteratur:
Utöver texterna av Durkheim och Merton se t.ex. Freda Adler & William S. Laufer, The Legacy of Anomie Theory (1995); Peter Atteslander, ed., Comparative Anomie Research (1999); Marco Orrù, Anomie: History and Meanings (1987); Anne Parsons, Belief, Magic and Anomie: Essays in Psychosocial Anthropology (1969).

Texten är tidigare publicerad i tidskriften Axess nr 8/05.

▪ Karin Johannisson

En kommentar till “Anomi – en diagnos på vår samtid?”

Karin Johannisson är professor i idé- och lärdomshistoria i Uppsala.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: