Vetenskap i strypkoppel

[071218] ”Reclaim the Science” läser jag på omslaget till boken, och tror att jag fått en bok i min hand som handlar om att återta naturvetenskapen. ”Science” betyder, vad jag vet, just ”naturvetenskap”. Fortsättningen på rubriken är förbryllande dock, då den är på svenska. Jag undrar, innan jag öppnar boken, både vilket språk den är skriven på och vad naturvetenskapen råkat ut för, vilken sorts avakademisering som har drabbat denna.

”Reclaim the Science” läser jag på omslaget till boken, och tror att jag fått en bok i min hand som handlar om att återta naturvetenskapen. ”Science” betyder, vad jag vet, just ”naturvetenskap”. Fortsättningen på rubriken är förbryllande dock, då den är på svenska. Jag undrar, innan jag öppnar boken, både vilket språk den är skriven på och vad naturvetenskapen råkat ut för, vilken sorts avakademisering som har drabbat denna.

Boken är på svenska visar det sig och handlar mest om humaniora och samhällsvetenskaperna. Den borde alltså ha haft titeln ”Återta humaniora och samhällsvetenskaperna”. I synnerhet borde detta varit fallet som några av författarna i antologin, ex. Kerstin Rathsman, på ett mycket förtjänstfullt sätt tar upp problemet med att svenska akademiker snart inte kan tala om sina vetenskaper på svenska, och hur illa detta faktiskt är. Det är alltså fler än jag som irriterar sig på anglifieringen av den svenska akademiska världen och som anser att man aldrig kan tänka lika klart på ett främmande språk som man lärt sig som vuxen, eller på några lektioner i veckan under skoltiden, som man kan göra på modersmålet. Därför är det ett elände att universiteten nu tycks överge svenskan som ett akademiskt språk. Kerstin Rathsman låter Horace Engdahl säga det som varje universitetsansvarig borde läsa och tänka igenom: ”Vi kommer dock inte att ha någon tankeverksamhet värd namnet att internationalisera, när lärare och forskare inte längre arbetar med sitt bästa språk som redskap.” Även Kerstin Höghammar, en annan av skribenterna i boken, är inne på ämnet och uttrycker samma uppfattning.

Hur som helst, den här boken är en antologi i vilken ett antal forskare diskuterar dagens villkor för framför allt humaniora och samhällsvetenskaperna även om somliga av de mer övergripande frågorna också berör naturvetenskaperna. Den har tillkommit som ett resultat av ett symposium som ägt rum någonstans någon gång, läsaren av boken får inte reda på när eller var emellertid.

Efter denna olycksbådande introduktion till boken, övergår jag till det som är positivt i antologin och det är i stort sett alltihop utom titeln på den. Det här är helt enkelt en viktig bok. Den innehåller ett antal avsnitt om som borde kännas väsentliga för alla som är verksamma på våra universiteten men kanske ännu mer angelägna för beslutsfattande politiker, som ju gärna talar om hur vi i Sverige måste satsa på forskning och utveckling och se till att vi har framgångsrika universitet i vår lilla del av världen. De flesta av artiklarna handlar nämligen om de förändringar som har sin grund i statsmakternas beslut om målstyrning av forskning och utbildning, om konkurrenstänkandet vad gäller att locka till sig studenter men också om vad Bolognaprocessen innebär, eller kan komma att leda till.

Som en röd tråd genom alla uppsatserna löper en öppen, ibland underförstådd men stark kritik av målstyrningen och de nya idéerna om hur universitet ska fungera. Frågan borde förstås ha diskuterats inom universitetsvärlden redan innan man beslutade om att tillämpa dessa, för drygt 15 år sedan alltså. På den tiden tycktes det som om de flesta i denna värld inte förstod vad målstyrningsmodellen innebar. Det har allt fler förstått nu, förstår man av den här boken, och omdömet om denna styrform och om konsekvenserna av den är inte nådigt.

Reformerna som innebar en övergång till målstyrning av universiteten presenterades förstås som ett decentraliseringsprojekt där beslutandet över universiteten lades över på dem som verkade där. Att de nya reglerna till en början lade mer makt i rektorernas händer (men mindre av den hos studenter och doktorander ), var förstås ett av skälen till att målstyrningsprincipen välkomnades av dem som satt högt upp i universitetens hierarkier. Vad de inte insåg, får man förmoda, var att målstyrning ingalunda ger större frihet, tvärtom, och att en sådan i förlängningen, och nära nog automatiskt, leder till mer detaljstyrning och mer kontroller, liksom till mer likriktning och i värsta fall till sämre kvalitet, just vad forskarna klagar på i den här volymen, utifrån flera olika infallsvinklar på problemet.

En av författarna, Lars Fälting, diskuterar Bolognaprocessen, som, om vi får tro honom, huvudsakligen handlar om att strömlinjeforma universiteten i Europa, och göra dem till blåkopior av varandra. Inte överraskande är Lars Fälting kritisk till denna process. Han menar att den i grunden handlar om två ting, att avskaffa den akademiska friheten och att standardisera lärarnas arbete. Var och en som inte anser att vetenskapen enbart ska vara statsmaktens, EU:s i det här fallet, trutförlängare och teknologiska redskap, håller naturligtvis med honom om att en sådan utveckling är negativ. Mastersexamen, som först föreföll handla om en fördjupad utbildning, har, menar han vidare, genom ett riksdagsbeslut 2006 där det ställs krav på praktikterminer inom alla utbildningar, förvandlat universiteten till rena yrkesskolor, ämnade att i första hand utbilda anställningsbart folk.

Vart tar då utbildningen för det kritiska tänkandet vägen, frågar han sig och får medhåll av de flesta av författarna i boken. Han talar klarspråk när han bl.a. skriver att: ”….betoningen av den pedagogiska förnyelsen blir en rökridå för att skymma sikten mot den övergripande förändringen som är ökad styrning, standardisering och en deprofessionalisering av universitetslärarna”. Han menar vidare att det är en paradox att i tider av avregleringar och tal om ökad flexibilitet börja detaljstyra och reglera den akademiska världen.

För mig som länge ansett att politiker envist hävdar att de gör en sak, alltmedan de konsekvent gör det rakt motsatta, förefaller detta inte underligt, snarare helt naturligt. Sådant är effektivt som propaganda. Det ligger säkert mycket tankearbete bakom utarbetandet av denna verbala strategi. Man förväntar sig ju dock att akademiker ska kunna se igenom dylik retorik lite tidigare i förändringsprocesser av det slag det handlar om här. Måhända har det varit lite si och så med det kritiska tänkandet inom universitetsvärlden en längre tid, kanske har det aldrig varit speciellt utbrett där. Vad en del av skribenterna i boken skriver antyder att flera av dem är av den senare uppfattningen.

Michael Gustavsson för en viktig diskussion om epistemologi och metodologi och pekar på en allmän vetenskaps- och kunskapsteoretisk förvirring inom dagens universitet, i synnerhet kritiserar han lärarutbildningen för att inte göra mycket för att klargöra området för sina studenter. Kontentan av hans uppsats blir att studenter bör ges gedignare insikter i kunskaps- och vetenskapsteori och jag vore inte den jag är om jag invände mot detta krav.

Christian Abrahamsson och Sebastian Abrahamsson drar en välbehövlig lans för samhällsvetenskaperna i tider av tilltagande biologisering av allt mänskligt. Även de kritiserar universitetens tendens att utbilda till och kräva likriktning: Här gäller det att tänka som professorn annars går det en inte väl. Ska man ta detta också ad notam, och det ska man göra, så innebär det att professorerna tänker som makthavarna vill att de ska tänka och studenterna som professorerna vill och därmed har vi i universiteten de utmärkta redskapen för makten.

De båda påpekar också att det är ovanligt i Sverige att studenter rör sig fritt mellan institutioner och ämnesområden. Detta är dock, vilket inte påpekas, en effekt av reformerna av universitetet från början av 70-talet. Då inrättades linjerna och tanken var en snabb genomströmning av studenter utmed utlagd studieräls och även den gången handlade det om utbildning för anställningsbarhet. Linjerna blev ett effektivt sätt att minska kreativiteten eftersom det förhindrade intellektuell korsbefruktning mellan studenter som studerat olika ämnen innan de strålade samman på universitetens olika institutioner. Själv hade jag turen att studera på den tiden det fortfarande var möjligt att välja kurser som från en smörgåsbord och att få uppleva det spännande i seminarier där studenter kom med helt olika bakgrunder och referensramar och därmed helt skilda infallsvinklar på kurslitteraturen. För att inte tala om att man fick mängder av tips om givande litteratur att komplettera kursböckerna med. Nya tankar uppstår ofta, som bekant, i mötet mellan olika kulturer, och de olika ämnesområdena kan ses som olika sådana.

Däremot vill jag nog göra en invändning mot de båda skribenternas påstående om att beläsenheten inte blev större på 60 talet på grund av att sociologer, som de huvudsakligen skriver om, vid den tiden blev nymarxister. De var uppenbarligen inte med på den tiden och vet därför inte att just detta ledde till att beläsenheten blev betydligt bredare, eftersom det innebar läsning av mängder av litteratur som inte ingick i kurslitteraturen vid den tidpunkten. Det gällde att ha fakta att kasta fram mot den tidens auktoriteter, och de positivistiska professorerna. På den tiden hade man ju ännu inte kastat föreställningen om existensen av fakta på sophögen och då trodde man fortfarande på det rationella samtalet där man övertygar med sakliga argument. Man kan ha olika uppfattningar om de intellektuellaktuella marxisterna som dominerade scenen på den tiden, men man kan inte beskylla dem för bristande beläsenhet. Den har nog snarare blivit mindre sedan fakta förvandlats till allmänt tyckande. Sedan var det dessvärre samma marxistiska sociologer som initierade den process som ledde fram till dagens alltför utbredda förakt för det rationella tänkandet, men det är en annan historia.

Ylva Hasselberg skriver tänkvärt om Utbildningsfabriken, om svårigheten att sätta betyg på kvalitet, ett område som även andra författare i boken berör och skriver om. Hon berör det faktum att man agerar som om studenterna vore de verkliga utvärderarna av kurserna och om det verkligen är så, att de är bäst skickade att avgöra vad som är värt eller viktigt att lära sig, vad som är kvalitet i utbildningen och vad som inte är det. Detta är förvisso själva kärnpunkten i den saga man berättar om hur utbildningen ska bli bättre genom konkurrens om studenterna. Jag var en gång övertygad om, och hade alldeles fel i just det avséendet, att detta nya system skulle leda till att vi fick något enstaka elituniversitet med mycket höga krav och en grupp av B-universitet. Det blev inte så, har i varje fall inte blivit det än om man ska tro dem som skriver den här boken. Istället för det som incitamenten, pengatilldelning utifrån antalet examinerade, var tänkt att resultera i har det nya systemet tydligen tenderat att resultera i betygsinflation. Ekonomer tycks ha dåliga insikter i hur människor fungerar.

Janken Myrdal skriver om kampen mellan human-vetenskaperna och naturvetenskapen. Han talar om hur naturvetenskaperna annekterar samhällsvetenskaperna och humaniora och skriver att det är nytt att naturvetenskaperna framställs som modellvetenskaper. Det är förvisso riktigt att kritisera den saken, men nytt är detta fenomen inte. Det här är snarare en återkomst av de tankeströmningar som rådde från slutet av 1800-talet och kring det förra sekelskiftet och som alltfler började kritisera redan från 30- och 40-talen och allt intensivare ända in på 70-talet. Sedan har han förstås helt rätt i, att ska man förstå människor då måste man studera sådana. Det kan man inte göra genom att studera DNA-sekvenser eller andra biokemiska substanser.
Myrdal ger också synpunkter på dagens tanketrender, New Age och andra vetenskapskritiska rörelser, som förvisso tål att både diskuteras och att kritiseras.

Kerstin Höghammar frågar sig om svensk humaniora är provinsiell. Hon kommer med berättigad kritik av det faktum att universitetslektorer i praktiken inte får tid för forskning, ja att forskningsmöjligheterna överlag är små för alla som är verksamma inom humaniora. Hon kritiserar likaså att universitetsbiblioteken fått sina anslag beskurna och att de därför innehåller för få publikationer. Det bör vara så, menar hon vidare, att det är forskningen som måste få styra. Man kan inte, säger hon, förvänta sig toppresultat om man prioriterar största möjliga kvantitet på kortast möjliga tid. Detta är, som var och en förstår, vad som blir fallet då mål ska mätas. Det går inte att mäta kvalitet i undervisning eller på forskning på samma sätt som man mäter antal skruv som produceras per tidsenhet, också något som flera av författarna i boken diskuterar.

Alexandra Waluszewski tar upp frågan om forskningens kommersialisering och även hon diskuterar frågan hur man mäter forskningsresultat samt den inte minst viktiga frågan om endast forskning med direkt ekonomisk nytta ska räknas i framtiden.

Anders Jörnesten kommenterar frågor om styrning av forskningen. Det är frågor som diskuterats sedan jag var doktorand, och deltog i en kollokvieserier med forskare och politiker om just detta problem. Han presenterar ett par olika modeller för forskningen i samhället och deras olika konsekvenser.

Sverker Gustavsson, som skriver den sista uppsatsen i antologin, ger en historisk överblick över forskningen i samhället under 1900-talet, de försök som tidigare gjorts att styra den. Han ställer sig kritisk till den nya trenden att ekonomisera allting och att tro att utvecklingen har sin naturlagsbundna gång. Idag är det liberaler och ekonomer som definierar denna naturlag, Han slutar sin läsvärda uppsats med att varna för ett alltför intimt samarbete mellan forskare och ekonomiska intressen. En forskare, tycks han mena, som hela tiden sneglar på tiden och på ekonomin blir ängslig och törs inte riskera något. En god forskare måste kunna och få vara dristig och han måste just våga ta risker.

Sharon Rider som skriver om medel och mål i humanvetenskaperna får i den här recensionen stå för det centrala för forskning och vetenskap med följande uttalande: ” .. ty de stora genombrotten i tänkandet har historiskt sett oftast skett när någon eller några har satt sig på tvären mot rådande idéer bland makthavarna, både inom och utanför universiteten”.

Kort sagt, och avslutningsvis: Jag läste boken med många medhållande hummanden och anser att den är så viktig att den borde läsas av alla universitets- och högskoleverksamma, liksom av samtliga politiker som har ansvar över vårt utbildningsväsende och för svensk forskning.

▪ Kerstin Berminge

Bokomslag
Sharon Rider och Anders Jörnsten (red)
Recalim the Science
Om vetenskapens avakademisering
Gidlunds 2007

Kerstin Berminge är vetenskapsteoretiker.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: