VINTERTRÄDGÅRDEN

[080106] av Mattias Kärrbrink
Urpremiär 5 januari 2008
Göteborgs Dramatiska teater på Teater Uno
Regi: Erik Åkerlind
Scenografi: Ellen Oseng
Kostym: Heléne Pohlstrand
Ljus: My Persson
I rollerna: Sara Ahlberg, Carl Harlén, Josef Harringer och Anna Hjertén Grahm

För tio år sedan såg jag Lennartsforsgruppen spela Talejten. Gruppen har nu flyttat till Göteborg och bytt namn till Göteborgs Dramatiska Teater och Erik Åkerlind som den gången spelade en rolig polis (enligt mina anteckningar) är nu regissör.

Titelrollen i Talejten, den förrymde straffången, spelades av Josef Harringer, som (fortfarande efter mina anteckningar; jag har inget starkare minne av det; teater är färskvara) inte övertygade. I Vinterträdgården gjorde han desto starkare intryck. Han spelade sonen i familjen som samlats för att fira jul och det är hans bild jag bär med mig, tillsammans med minnet av samspelet med systern, Anna Hjertén Grahm, så fyllt av kärlek och förtvivlan.

För det kan ju alla förstå att det går åt helvete när man samlas i en stuga på landet för att fira denna heliga familjehögtid. Vi har sett ett antal pjäser som blottlägger denne skräck för att beröras av de känslor som drivs till ytan av situationen. Författaren Mattias Kärrbrink har spetsat ångesten med att låta systern vara ett psykiskt labilt vårdfall.

Familjen domineras av fadern, en framstående regissör. I den svåra rollen gästspelar Carl Harlén från teater Uno. Han fyllde rollen väl i första akten, egotrippad och hånfull mot sonen som beskrivit honom i en hyckelroman med titeln Voluptas.

Det var då han skulle framställa den ovan nämnda vällusten, när den plötsligt visade sig i andra akten, som han grundstötte. Nu är jag man och det finns säkert flickor som skulle protestera mot min analys. Men även jag vill bli övertygad.

Föremålet för faderns heta låga var sonens fästmö, den blivande läkaren Kerstin, Sara Ahlberg, som bröt samman när hon fick se blod. Det är en hemsk pjäs. Lars Norén och Alan Ayckbourn skymtar i kulisserna. Att författaren Kärrbrink inte lyckas i det sällskapet är inte ägnat att förvåna. Var det kanske onödigt att utsätta sig för jämförelsen? Borde han i så fall inte ha plöjt djupare?

/Åke S Pettersson

Vinterträdgården är en julrysare för vuxna. I en sommarstuga vid en sjö har fyra personer samlats för att fira jul. En äldre, lika framgångsrik som alkoholiserad regissör från huvudstaden, hans olycklige misslyckade son som knaprar lugnande piller och skriver romaner, sonens fru som snart är färdig läkare och så Judit – den mentalsjuka lillasystern i familjen, som är den känslomässiga medelpunkten i sällskapet.

Det skulle kunnat arta sig till en absurd Norénpastisch. Men så blir det inte. För det är blodigt allvar. I en superrealistisk miljö med sofftristess, rangliga småbord, kaffetermos, spritflaskor och öppen spis skriker den rödmosige fadern och den blekfete sonen på varandra medan sondottern spänt och bittert gjuter olja på vågorna och den söta Judit med ett osäkert leende serverar vidbränd glögg.

Senare på kvällen, medan Judits bror sysselsätter sin syster med skridskoåkning och planering av en vinterträdgård ägnar sig deras far åt att ömsevis våldta och förföra sondottern i soffan. Slutet är en familjeorgie i svek, spyor och blod.

Fadern, spelad av Carl Harlén, blir en obegriplig representant för självupptagen genialitet och ondska. Eller är det kanske bara infantil hjälplöshet?

Visst fanns det stråk av vardagsironi och allmänmänsklig smärta i den blodiga realismen. Men slutintrycket blev ändå ett par timmars ganska entonigt och meningslöst underhållningsvåld. Med svettiga och stela ansikten och munnar som spottade fram förväntade repliker eller teatralisk tystnad.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: