Om en deadline ingen slipper

[080118] Tänk om jag skriver färdigt den här lilla boken, som ju mest handlar om den självupptagna sorgen över mig själv, och jag inte dör vid lämpligt tillfälle. Så att säga. Att jag överlever längre än väntat. Då blir det lite konstigt, om jag bara fortsätter med livet.

Så skriver Anders Paulrud i sin roman Fjärilen i min hjärna. Han hade inte behövt oroa sig. Han dog i tid. Precis innan boken kom ut.

Den handlar på ett mycket konkret sätt om Anders Pulruds sista tid. Om hur han går omkring och vet att han ska dö snart. Att lungcancern är obotlig. Ändå kan han inte sluta röka ”för vad är det för mening med det nu?”

En bok om döden, den egna, riskerar att bli alldeles för tung för andra att läsa. Eller att bli pretentiös eller för storvulen. Det finns väl inte ord som räcker för att beskriva det som vi kanske innerst inne är allra mest rädda för? Men för Paulrud finns det det. Boken är inte ens särskilt stor. Det är en liten tunn och glest skriven bok. Bläddrar man snabbt ser det ut som poesi. Ändå hinner han säga det viktigaste. Nämligen att till och med döden blir vardag. Att väntan på den tillbringas på en bänk utanför sjukhuset eller i en korridor med ett glas saft. Man blir torr i munnen av att vara döende.

Det är lätt att glömma att det här är en roman. Den är så nära och personlig. Precis som i de tidigare Som vi älskade varandra och Kärleken till Sofia Karlsson är det lätt att förväxla romanens Anders med den verklige Anders. Men böckerna handlar ju också om andra personer. Sådana som sedan ska leva vidare (en del av dem i alla fall) och som lämnas ut. Men det är, i alla fall för mig ändå svårt att läsa dem som skvaller. Det finns ett alldeles för allvarligt stråk i botten för det, även om det var roligt att läsa om livet på Aftonbladets kulturredaktion under Karl Vennberg i Som vi älskade varandra och kittlande att läsa om den passionerade kärlekens alla aspekter i nästan alla de andra böckerna.

Egentligen har nästan alla Anders Paulruds romaner handlat om döden. Fast kanske inte så konkret som här. Men melankolin har funnits där. Och en känsla av att hur man än gör med sitt liv så dör man ändå rätt som det är. Tunga ämnen men behandlade med en ömsinthet som gjort dem uthärdliga och nästan vackra. Så är det med den här sista boken också (jag höll nästan på att skriva senaste…).

Om man kan behandla sig själv med ömhet så är det nog precis det Paulrud gjort. Han skriver om hur han märker sina favoritskor med ”låt stå” för att de skall finnas där om det skulle visa sig av någon anledning att de döda kommer tillbaka. Och om hur han skriver små lappar till den kvinna som stått honom närmast genom livet. ”Hej! Det är jag” börjar de allihop och det är meningen att hon ska hitta dem lite här och där sedan. Då när allt är över.

Fast det kommer inte att vara över. Det är det som är Anders Paulruds stora insikt. En insikt som vi är många som delar. Han skriver att ”allt borde upphöra med mig”. Livet borde verkligen stanna upp när någon nära oss dör. Men det gör det inte. Vardagen går obevekligt vidare. Så det är väl bara att samla ihop sig och göra just det. Gå vidare. Men jag gör det med en känsla av att vara lite klokare och kanske lite mer ödmjuk efter att ha läst den här boken.

▪ Siri Reuterstrand

bokomslag
Anders Paulrud
Fjärilen i min hjärna
Albert Bonniersförlag 2008

Anders Paulrud 1951–2008

Tidigare titlar av honom:
Det regnar i Wimbledon, 1994
Amamamor, 1996
Inbjudan till sorg, 2000
Ett ögonblicks verk, 2003,
Kärleken till Sofia Karlsson, 2005
Som vi älskade varandra, 2007

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: