[080202] av Björn Runge
urpremiär på Göteborgs Stadsteater, Studion, 1 februari 2008
Regi: Björn Runge
Scenogafi: Peter Lundquist
Kostym: Gunilla Nordin Hernandez
Ljus: Mattie Hollósy-Lamberg
Mask och peruk: Marina Ritvall
Dramaturg: Åsa Lindholm
I rollerna: Lisa Lindgren, Anna Bjelkerud, Magnus Krepper och Nina Zanjani
Björn Runges uppsättning av sin egen pjäs Night Rider är en experimentell, kuslig, vacker och till slut också rolig föreställning.
Men under första akten håller jag hela tiden på att somna – inte för att det egentligen är ointressant, utan snarare för att människorna på scenen är extremt stillsamma, sökande, mumlande, rökande, otydliga i sina intentioner och överhöljda av ett grumligt, smutsigt ljus.
Berättelsen handlar om Jimmy, som skriver manus till tevepjäser, men för närvarande försörjer sig genom att vara garderobiär på en nattklubb. Han är ensamstående pappa till en trettonårig pojke, och själva sinnebilden av en medelålders man med konstnärliga ambitioner som fått sina törnar här i livet och sökt skydd i en hållning som rymmer lika delar uppgivenhet och slapphet, men som också kan förvandlas till en sköld av coolhet gentemot omvärlden. Jimmy tröstar sig med sprit och cigaretter och kärleken till sin son, som han tar hand om efter bästa förmåga. Hans hobby är erotiska relationer och Jim Morrison – han som var med i rockbandet The Doors på 70-talet, och dog ung, och sjöng sina egna sorgsna visor.
Skådespelaren Magnus Krepper gestaltar Jimmy på ett strålande sätt. Plufsigt mjukt, som en dresserad björn, rör han sig över scenen. Och hans uppgivna manlighet och sentimentala självömkan blir vacker – utan ett uns ironi. Runt honom rör sig, i allt trängre cirklar, tre kvinnor av olika ålder. De är på en och samma gång älskarinnor, före detta fruar, skolfröknar och åklagare. Kvinnorna observerar och anklagar honom. De lockar och plågar honom. De kräver uppmärksamhet, men förkastar honom. Jag kommer att tänka på Strindberg i hans mest kvinnohatande texter. Runges gestaltning av en plågad man mitt i ett könskrig är också rasande skicklig – och politisk inkorrekt.
Efter paus blir det mer fart och färg. En kuslig science fiction-stämning, med en rysk röst ur Tarkovskijs Solaris som bakgrundsljud och en häftig användning av färgat ljus som markerar stämningsväxlingar. Rött, grönt och blått skuggar de agerandens ansikten. Jimmys son har begått ett fruktansvärt brott. Kvinnorna pressar Jimmy. De söker bevisen för att han är moraliskt ansvarig för sonens brott. Tillslut uppstår en absurd, kuslig, sagoaktig humor – som påminner om Alice i Underlandet. Eller Kafkas Processen. Kanske finns det inget brott, och ingen skuld. Bara samvetsplåga. Och ensamhet. Och tafatta försök att vara god i en värld av obegriplig grymhet. Jimmy blir ihjälplågad – eller barmhärtighetsmördad? – av de tre kvinnorna. Kanske var sonen ändå oskyldig. Och kanske var Jimmys enda brott att han gett sig ut att cykla utan hjälm.
Night rider är faktiskt något av det bästa och intressantaste jag har sett på Göteborgs Stadsteater!
/Kajsa Öberg Lindsten
Björn Runge tycker inte om mig. Varför skulle han annars vägra att komma in på scenen och tacka för applåderna efter urpremiären på sin pjäs Night Rider på Stadsteaterns studio i fredags? Visserligen var det behagligt (öronen, jag ber att få återkomma till dem) få av de tonåriga primalskrik som normalt hör till en teaterpremiär i Göteborg.
Björn Runge kan inte ha varit missnöjd med föreställningen. Huvudrollen spelades utmärkt av Magnus Krepper, en alltigenom trovärdig medelålders ”gubbkille” för att låna ett ord av Martin Theorin. Han står i centrum för tre kvinnors uppmärksamhet. Eller handlar det om samma kvinna i tre inkarnationer? Pjäsen består av dialoger mellan mannen och kvinnorna var för sig. Inte förrän i slutet förenar sig de tre kvinnorna mot honom och låtsas dränka honom i ett för ändamålet inrullat badkar. ”Låtsas dränka”, tar jag mig friheten att skriva, eftersom pjäsen är del två i en triologi och man knappast tar livet av huvudpersonen på ett sådant tidigt stadium.
Mannen får besök av ung dam, Nina Zanjani, som skriver en akademisk avhandling om manlig sexualitet. Redan nu börjar man ana att man befinner sig en dröm, en manlig sådan. Men precis som i drömmen, när det börjar hetta till, så ringer telefonen. Det är polisen som vill tala med huvudpersonen om hans son, som har gripits för ett svårt brott. Mannen måste genast avbryta vad han har för händer och infinna sig på polisstationen.
Frågan vilket brott den trettonårige sonen har begått blir en spännande cliff-hanger över pausen. Därefter får vi möta en kvinnlig utredare, stramt spelad av Anna Bjelkerud. Tyvärr talade hon så tyst att det var svårt att uppfatta vad hon sa, Enligt uppgift har 20% av svenska folket något fel på sin hörsel. Var femte av oss i salongen hade alltså svårt att höra, när Anna Bjelkerud viskade.
I vilken mån kan fadern lastas för sonens brott? Vilket ansvar har vi för barnen? Vi kan tillhandahålla en förebild, vi kan påverka aktivt och passivt, men vi kan ju inte lastas för omkombinationen av generna i vår avkomma. Alla människor är unika, också barnen,
Vi får försöka hålla snyggt i våra liv. I en nästan plågsam monolog gestaltar Krepper en amerikansk soldats omänskliga tillvaro i Irak.
Den lille pojken finns med på scenen som docka. Mannen tar ömsint hand om den lille, men då är det för sent. Nu sitter han redan hos polisen.
Jag tyckte om det jag såg och ser fram emot nästa Rungepjäs Mordet på en före detta komiker, som har premiär på FolkTeatern den 8 mars. Få se om han kommer ut och tackar för applåderna då?
/Åke S Pettersson
