Kan Indien bära arvet efter Gandhi?

[080226] – Att skriva om Gandhi är något man ger sig i kast med först när knäskålarna slutat skälva, skriver Zac O’Yeah mot slutet av sin mäktiga biografiska berättelse om den indiske ickevåldsaposteln som blev sin nations fader, men som nu ifrågasätts i ett Indien där västerländska konsumtionsideal och högteknologi får allt större betydelse, och där det urbaniserade och globaliserade välbeställda övre medelklasskiktet av befolkningen växer snabbt – men där också fattigdom och enorma sociala orättvisor cementeras allt fastare, medan vattenbristen blir mer och mer akut och de traditionella bysamhällena upphör att fungera som åtminstone nödtorftiga skydd för människor som försörjningsmässigt lever på de yttersta marginalerna.

Gandhi hörde till dem som tidigt varnade för att högkonsumtionssamhället inte skulle vara hållbart som vi säger idag, men precis som andra som i hans efterföljd påpekat samma sak, Ivan Illich, Ernst Schumacher, Georg Borgström, har han helt och hållet utdefinierats av en marknadsekonomisk utvecklingsdiskurs som fortfarande härskar, och i vilken planerna på åtgärder som kan hejda växthuseffekten omedelbart villkoras intill det meningslösas gräns.

Att skriva en biografi över Gandhi är på sitt sätt en heroisk insats, det finns ju så oerhört mycket skrivet om honom sedan tidigare, och alla som inte läst böckerna och artiklarna har i alla fall sett filmen. Zac O’Yeah som från början av sitt episka företag kände sig mycket skeptisk till den som han föreställde sig romantiserade Gandhibilden i Attenboroughs film ändrar så småningom uppfattning, och menar efter sina egna efterforskningar att filmens bild av Gandhi är helt ok.

För den som på ett djupare och mer fullständigt sätt vill sätta sig in Gandhis livshistoria och tankevärld kan å andra sidan O’Yeahs egen insats på området, alltså denna väldokumenterade skildring, rekommenderas. Den har fått titeln Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner, och det här med uppochnervändandet kan på sätt och vis antas gälla både för vad Gandhi åstadkom och vad O’Yeah själv håller på med. Han gör nämligen som en annan svensk författare som skriver insiktsfullt om imperialism och kolonialistiskt förtryck, Sven Lindqvist. Han beger sig till ort och ställe, han tar sig till en rent fysisk utgångspunkt varifrån omvärlden analyseras. Det betyder i Zac O’Yeahs fall att han följer Gandhi tätt i spåren, han skriver från hans bostäder och stadsdelar, från hans läger där han svälter sig i protest eller från hans marschrutt där han vandrar mot havet under den berömda saltmarschen.

Med det här perspektivet, från det fram till för sextio år sedan kolonialt underkastade Indien, är det lätt att se det som Lindqvist lyft fram i flera böcker och som Gandhi på sin tid var mycket tydlig med, det imperialistiska och koloniala tänkandet var till sin natur rasistiskt, och denna rasism hade lika starkt fäste i länder som England och Frankrike som i Tyskland. För Gandhi var det ingen större skillnad på Churchill och Hitler, båda företrädde en människosyn som utgick ifrån att det fanns skillnader mellan européer och andra folk, som innebar att ”de andra” var underlägsna, mindre utvecklade och mindre värda.

En kort tid efter det att Indien och Pakistan blivit självständiga nationer utbröt en omfattande hungersnöd, som förvärrades av de enorma folkomflyttningar som ägde rum när hinduer skulle ta sig till Indien och muslimer till Pakistan, och därmed sammanhängande våldsutbrott. Churchill, som några år tidigare hade sagt att han ”inte blev hans majestäts premiärminister för att avskaffa imperiet” höll ett tal, där han sa att ”De fruktansvärda massakrer som nu äger rum i Indien kommer inte som någon överraskning. Vi ser naturligtvis bara begynnelsen på dessa fasor, slaktandet utförs med kannibalistiskt ursinne av raser som begåvats med högkultur och levt i grannsämja i generationer under den brittiska kronans och parlamentets vidsynta, toleranta och opartiska styre:”

Den engelska kolonialismens former var inte som mest manifesta i fråga om varor som elfenben och ädla stenar, även om England som en självklar sak snodde sådant också från Indien och införlivade med kronjuvelerna. Det var dock på tygmarknaden som det koloniala förtrycket fick sin mest explicita och elaborerade form, som också kommit att bli sinnebilden för den europeiska hållningen till kolonierna i andra världsdelar. Fram till 1800-talet var Indien självförsörjande på tyger, som också var en betydande exportvara. Den brittiska mekaniseringen och industrialiseringen av textilproduktionen innebar en enormt ökad framställningspotential och lika enorma möjligheter till ekonomisk vinning för de bolag som bildades kring textilindustrin och deras ägare.

Men åtgången på råvaror var också långt utöver vad som kunde framställas på de brittiska öarna. Alltså tvingades Indien exportera textilråvara, bomull mm, till England, vilket innebar att den inhemska textilframställningen minskade så att den inte räckte för landets behov, vilka i stället fick fyllas genom en av England framtvingad import av i England producerade tyger, vilket i sin tur gjorde tygerna så dyra att många indier inte längre hade råd att skaffa nya kläder.

Det här absurda men iskallt logiska systemet för kolonial utplundring fick stor betydelse för Gandhi, han påbjöd att alla indier borde sysselsätta sig med att spinna tråd och väva tyg till sina egna kläder. Han gjorde det själv, och en hopfällbar liten spinnrock var ett av de fåtaliga föremål han lämnade efter sig vid sin död. Där fanns också två par hemgjorda sandaler, ett par glasögon och ett gammalt fickur.

Mohandas Gandhi föddes 1869 och mördades den 30 januari 1948 av en hinduisk ultranationalist. Familjen var någorlunda välbärgad och Mohandas skickades till London för att bli jurist. Det blev han också, och det finns bilder på honom, en ung snobb i det sena 1800-talets mode. Tillbaka i Indien började han som advokat, men hans förbindlighet och tafatthet i rättssalen gjorde att karriären inte vill ta fart. Han for till Sydafrika, där han konfronterades med boernas ohöljda rasism. En av de mest bekanta episoderna i hans liv inträffade när han blev avkastad från ett tåg där han insisterade på att sitta i den första klass han köpt biljett till. Där började hans kamp mot rasism och kolonialt förtryck. Han utvecklade en teori vars grundval är att det går att förtrycka ett folk så länge detta tillåter att det sker. Att inte tillåta detta borde ta formen av ett motstånd utan våld och baserat på vägran att ta befattning med motståndarens angelägenheter och på en moralisk ordning utan avseende på förtryckarens lagar. Denna form för motstånd fick namnet satyagraha, och blev den väg Gandhi följde, och på vilken miljoner människor följde honom.

När Tyskland anföll England när andra världskriget bröt ut uppmanades engelsmännen av Gandhi att låta tyskarna ta landet men vägra att erkänna dem som härskare. Här visar sig, förmodligen, en svaghet i satyagrahametoden, den förutsätter en åtminstone rudimentär anständighet hos motståndaren, som måste kunna förutsättas uppleva någon tvekan inför det rimliga i att döda obeväpnade människor som inte gör motstånd. Gandhi skulle möjligen kunna hävda att metoden håller, men förutsätter då att människor kan låta sig dödas om de bara vet att de har ett moraliskt övertag på motståndaren, vilket faktiskt kan komma till uttryck i den relationella situation som mordhandlingen utgör.

Zac O’Yeah ger bland mycket annat en utförlig beskrivning av Gandhis teoretiska tänkande, i vilket också ingick det som i dagens debatt framskymtar då och då som ett ideal för hur människan bör förhålla sig till naturen och den planet hon bebor, förvaltarskapstanken. Gandhi föreställde sig att ett sådant ansvarskännande förhållningssätt skulle kunna realiseras i global skala efter världskrigets slut. Från Marx hämtade han föreställningen om att kapitalismen var dömd till undergång och han trodde att denna skulle följa av andra världskrigets upphörande.

Man tänker sig ofta att historien visar att Gandhi fick rätt, och man vill nog också gärna känna en viss tröst i att hans ickevåldsmetod visade sig framgångsrik, vilket skulle indikera att ickevåldsmotstånd alltid är en framgångsstrategi. Så är ju dessvärre inte fallet, vilket för Gandhi, om man kunde fråga honom, skulle vara av underordnad betydelse, huvudsaken för honom var inte att få rätt, utan att ha rätt. Rätt i meningen att vara rättfärdig, och då måste den som inte tar till våld alltid ha mer rätt än den som tar till våld, oavsett vilka motiven är och hur motiveringarna låter.

När man bedömer Gandhis framgång brukar man vanligen anse att han lyckades väl, framför allt genom att Indien blev självständigt år 1947, men i själva verket misslyckades Gandhi i två för honom själv mycket viktiga frågor: han fick inte bort kastväsendet i Indien och han kunde inte hindra att landet vid självständigheten delades i två, vilka senare blev tre när Östpakistan blev Bangladesh.

Lika intressant som den här boken är när det gäller skildringen av en av historiens mest kontroversiella, och måste man ändå säga, mest älskansvärda och moraliskt högresta gestalter, lika fascinerande är den som skildring inifrån av det väldiga Indien, på randen av den globaliserade ekonomin, med Kina som massivt moln över sig när det gäller utbudet av billig arbetskraft till världsmarknaden och med frågorna fortfarande ständigt närvarande om vilken väg som är den rätta för landet mot framtiden. Redan håller delar av befolkningen på att vävas samman med en global, uppkopplad, högteknologisk värld, men datorer producerar inte rent vatten, stadsjeeparna kan snart ha förlorat sin betydelse som statusmarkörer och de moderna stål- glas – och betongbyggnaderna håller inte länge i det indiska klimatet.

”Kolkata, augusti, sextio år efter självständigheten. Dagar då svett och avdunstningar dryper från väggarna, nätter då man känner sig som om man sov inbakad i en pizza. Monsunmorgnar då man plaskar ut på de översvämmade gatorna suger sig skjortan fast som en brännmanet och irriterade röda utslag blommar likt bältros. Regnet lindrar inte, utan bidrar bara till de tunga ångorna man drar i sig med varje pust. Man börjar känna sig rostig invärtes.”

Så kan det låta när Zac O’Yeah söker efter vad som kan finnas kvar av Gandhis tankar i det moderna Indien. Han går till Rambo Cum-On Cum Off Super Strong Beer Bar på Park Street. Där träffar han några unga män, ”rutiga skjortor, gympaskor, glasögon, mobiltelefoner, elektroniska dagböcker, plastlaminerade ID-kort med streckkoder.” Inte oväntat betraktar de Gandhi som en hopplös figur, ”som ville att vi skulle sitta i någon by och förbli analfabeter. Det var på grund av honom som Bengalen delades och vi förlorade hälften av vårt land till Bangladesh.”

Zac O’Yeah gör reflektionen att Gandhi kämpade mer än någon annan för att landet inte skulle delas, och undrar över om det kanske inte är någon förbannelse att vara historielös idag. Kanske har han rätt i det, men frågan är om inte det kommer en renässans för Gandhis tankar, kanske inte om ickevåldet som taktik och strategi, men om det nödvändiga i en rättvis fördelning av jordens tillgångar.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Zac O Yeah
Mahatman! Eller konsten att vända världen upp och ner
Ordfront 2008

Christian Swalander är verksam vid Centrum för biblioteksvetenskap i Göteborg.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: