[080309] Berny Pålsson, född 1983, har diagnosen schizofreni och har missbrukat alkohol, mediciner och andra droger i nästan halva sitt liv. Känn pulsen slå är hennes självbiografiska berättelse om kampen för ett att leva ett drogfritt liv och lära sig hantera sin sjukdom. Med ett direkt och enkelt språk berättar hon om snöflingor som skriker och hallucinationer om blödande barn som får henne att springa från apoteket, om paranoia, tvångstankar och röster i huvudet, om drogsuget, våldtäktsminnen och misär. Hon berättar om sina, ofta negativa, erfarenheter från psyk- och missbruksvården. Hon visar hur det känns att vara sjuk.
Men även om boken är rejält svart finns det glimtar av ljus och en kraft som sträcker ut en arm rakt genom sidorna och drar in mig i berättelsen. En kraft som både kommer från författarinnans berättarjag och från bokens ärlighet. Det här är ingen sockersöt historia där allt plötsligt vänder och blir bra. Det är en stenhård kamp mot psykoser och drogbegär och självhat men också om kärlek och vänskap och om att bestämma sig och kämpa. För kämpar gör hon, genom hela boken. Och det går bra och hon faller tillbaka och kravlar sig upp igen i spyor och abstinensskakningar men hon ger inte upp. Långsamt tar hon sig igenom. Det är en tom och svart värld hon lever i, men den förändras och får färg och liv och hopp. Berny Pålsson skriver och ger läsaren hopp.
Känn pulsen slå är hudlös, den erbjuder inget skydd varken för författarinnan själv eller mig som sitter med boken i knät. Tankar och känslor blottas och lämnas till läsaren. Det gör historien personlig, äkta och trovärdig. Det gör att jag tror att den kan nå dem som är i liknande situationer som hon. Och få fler att förstå hur livet som missbrukare kan vara. Jag stannar uppe sent på kvällarna. Jag är på väg att komma för sent till jobbet för att bara läsa ett kapitel till och ett kapitel till.
Känn pulsen slå är också en tung kritik mot den svenska psyk- och missbruksvården. Ingen skonas när Berny berättar om processer som drar ut på tiden, hjälp som utlovas men aldrig kommer och om hur hon själv som patient tvingats kämpa för att få den behandling hon behöver.
Jag tror att boken kan vara viktig för att dra igång debatter. Jag har aldrig läst en så detaljerad bok om livet innifrån dagens avdelningar och hur hanteringen av de som mår dåligt går till. Men jag vet att Berny Pålsson inte är ensam om sina upplevelser. Och jag vet att det behövs en diskussion.
