[080331] Sekten är en debutroman. En debut kring ett intressant ämne och som dessutom fått rekommendationer från en betydligt mer erfarna kollegor, nämligen Elizabeth George och Stephen King.
Det är alltså med viss förväntan som jag sätter mig att läsa den.
Ämnet för boken som till formen är en klassisk thriller med deckargåte-inslag är en religiös sekt. Sluten och med starkt auktoritära drag. I bokens början står sektmedlemmarna och demonstrerar utanför en begravning. Den som begravs är en kvinna som dött i aids. Hennes sjukdom är enligt dem ett guds straff för begågna synder.
Obehagligt men tämligen trovärdigt. Så jag läser vidare med förväntningarna i behåll.
Huvudpersonen, Evan Delaney, visar sig sedan vara kvinna (plus i kanten), jurist (ytterligare plus – inte den schablonmässiga privatdeckaren eller polisen) och lever tillsammans med eller rättare, i någon sorts särboförhållande med en handikappad man (ytterligare plus… eller börjar det inte bli lite för mycket nu?). Hon tar hand om sin brors barn. Brodern har blivit lämnad av sin fru och han är stridspilot – och har förstås som sådan vissa barnvaktsproblem.
Den förlupna frun har sökt sig till den i början nämnda religiösa sekten och att hon nu vill ha sin son tillbaka. Eller rättare sekten vill ha sonen. Till en början oklart varför.
Och nu rullar det på Boken förvandlas till en aktionthriller och mina förväntningar skruvas ner.
Människorna blir allt för schablonmässiga för att det ska kännas bra. Utan djup förstår man inte vare sig sektmedlemmarna eller den handlingskraft som hjältinnan visar. Det finns mängder av ansatser att ta sig in i sektens tankesätt, men det blir liksom aldrig någonting. Bra början, men tyvärr sedan ett platt fall alltså.
Jag undrar verkligen vad de andra författare som rekommenderade boken tänkrte – ända tills jag inser att de alla ges ut av samma förlag.
