Ett piller söker sin sjukdom

[080417] Boken handlar om SSRI-preparatens segertåg över världen, medlen som ibland kallas ”antidepressiva”, ibland ”lyckopiller”.

Jag har under många år undrat varför ingen enda människa lider av den relativt lättbotade men nog så plågsamma åkomman magkatarr längre, eller varför ingen numer är överansträngd, medan allt fler drabbas av panikångest eller lättare eller tyngre depressioner? I Ingrid Carlbergs bok Pillret. En berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader, finner jag svaret. Den handlar om hur sjukdomar ”uppfinns” att passa de preparat som läkemedelsindustrin kan göra stora pengar på, eller som de troende uttrycker saken, ”att känna igen sjukdomar som det numer finns botemedel mot”.

Ingrid Carlberg har skrivit en intressant och mycket angelägen bok. Hon har gjort ett imponerande undersökningsarbete och hennes bok är, som andra recensenter har påpekat redan, fri från personligt tyckande även om åtminstone jag tycker mig ana viss ironi mellan raderna ibland. Att jag drabbas av sådana aningar kan ju bero på att jag träffat ett antal av de människor som farit mer illa av medicinering med lugnande (bensodiazepiner) och antidepressiva medel (SSRI) än de har blivit hjälpta av dem. Inte minst fick jag se hur illa min gamla mamma for av nerdrogningen, som tog vid så fort hon hamnade i äldrevårdens klor. Förklaringen till nerdrogningen finner jag i den här boken.

Med mammas öde vaknade mitt intresse, för åtta år sedan, för vad lugnande preparat och de moderna antidepressiva medlen gör med folk, och för hur de faktiskt verkar. Vad jag har sett av den saken har inte varit positivt, för att uttrycka det med ett understatement. Ingrid Carlberg har också några sådana fall, som dem jag känner, med i sin bok, tillsammans med berättelser av människor som anser sig ha blivit räddade till livet av SSRI. De här berättelserna finner läsaren som okommenterade instuckna avsnitt i boken. Det tycks, åtminstone mig, visa att hon anar att det finns människor som inte tål de här medlen och kanske är de här avsnitten ägnade att tala om för läkare att de bör vara noggrannare med uppföljningen när de förskriver de här SRRI-.preparaten. Kanske är det en förstucken kritik av att vanliga allmänpraktiserande läkare skriver ut dem så rundhänt. Men den eventuella kritiken får läsaren sluta sig till själv. Några pekpinnar kommer Ingrid Carlberg inte med. Hon berättar bara, i avsnitten ifråga, sakligt och utan indignation eller några som helst kommentarer om vad hon får höra, vad några som använder medlen har för erfarenheter av dem .

Boken är emellertid inte bara viktig vad gäller att ge oss inblick i hur folk reagerar på SRRI-preparaten och i dagens medicinska diagnostik, i alla vår tids nya sjukdomar, deras historik, och om den mer än hundra år gamla inomvetenskapliga kontroversen mellan dem som betonat natur- alternativt kulturperspektivet, den sociala respektive den biologiska synen på oss människor. Boken är minst lika viktig, kanske tom viktigare, som information om hur vi luras av kapitalstarka företag och grupper (ja även politiker använder sig av samma metoder idag,) att tro både det ena och det andra. Den talar om för oss hur moderna PR-kampanjer bedrivs, hur effektiva de är, hur det idag gäller för företagen att få ut information om sina produkter så att allmänheten inte förstår att den i själva verket matas med propaganda eller, som i fallet med SSRI-preparaten, sådana som Cipramil, Fontex och Zoloft, med ren reklam. Den talar, ganska tydligt men ändå enbart mellan raderna, om för oss att vi inte utan vidare ska tro på någonting som vi läser i tidningarna.

Framför allt, förstår man av boken, har läkemedelsföretagen hittat otaliga och försåtliga vägar att kringgå förbudet för direktreklam till allmänheten om läkemedel. De hyr forskare, läkare eller andra experter, för att föra ut sina budskap, exempelvis för att ”skapa medvetande” om nya sjukdomar och för att få människor att förstå att de lider av sådana. Vi ser ständigt sådana exempel i massmedias larmrapporter: ”Många lider av den okända sjukdomen XXX, här kan du testa om du lider av XXX”. Sedan får vi förstås veta, ibland inte direkt men ganska snart, att nu finns det botemedel mot sjukdomen ifråga.

Läkemedelsföretagen anställer kända läkare att indoktrinera andra läkare, på påkostade kurser, i för företagens produkter fördelaktiga synsätt på sjukdomar och på patienterna. Resultatet är att allt fler av oss börjar lida av hittills okända sjukdomar (samtidigt som vi, underligt nog, slutar att lida av andra, gamla invanda sjukdomar) och, viktigast av allt, blir beroende av preparat som ger läkemedelsföretagen ofantliga vinster, i inte så få fall trots att vi inte ens behövde ”medicinen” från början.

Hur många är vidare medvetna om att de stora läkemedelsföretagen inte bara sponsrar en massa patientföreningar med pengar utan att de dessutom är direkta initiativtagare till att skapa sådana. Jag hade inte klart för mig att det förhöll sig på det viset även om jag visste att somliga patientföreningar sponsras av läkemedelsindustrin. Hur många av dem, som är medlemmar i sådana föreningar, inser att de utnyttjas i reklamsyfte, på olika sätt, somliga direkt andra indirekt?

De där gamla sjukdomarna, som magkatarr alltså, som jag lidit av från och till och botat med mindre kaffe och snällare kokt mat någon vecka eller två, de finns alltså inte mer, så här fick jag svaret på den frågan. Helt begripligt att magkatarr inte finns numer förstås, för sådana lättbotade eller lättkontrollerade åkommor tjänar ju inte läkemedelsföretagen ett öre på.

Men nej, Ingrid Carlberg uttrycker absolut ingen indignation. Det är jag som gör det här. Hon, liksom de flesta andra som talat och skrivit om boken, liksom de som försvarar de moderna SSRI-preparaten in absurdum, antyder inte med ett ord att det stinker om läkemedelsföretagens ageranden, vilket det gör alldeles oavsett om preparaten fungerar eller inte och vilket Ingrid Carlsbergs bok visar bortom alla tvivel. Ändå betonar hon att det inte bara är naturligt, utan tom rätt att företag har vinsten som första målsättning. Däremot anar man en viss försiktig kritik av de kontrollerande myndigheterna, som alltså är till för att skydda oss från företagens framfart, för att värna om allmänheten, om oss som förr kallades medborgare men numer snarare är kunder i AB Sverige,

Det är inte utan att det är snudd på skandal att exempelvis Läkemedelsverket lever på och ska finansieras genom avgifter från de företag vars produkter de granskar och godkänner eller underkänner. Hur många kände till den saken? Jag gjorde det inte tills för bara något år sedan utan trodde att verket var skattefinansierat. När sedan detta verk sätts att konkurrera om de här avgifterna med andra länders kontrollerande myndigheter inom EU, då börjar det likna en historia skriven av Kafka. Som bekant måste alla länder i EU godkänna medel eller produkter som godkänts i ett av dess medlemsländer. Läkemedelsföretagen är alltså snarast kunder hos Läkemedelsverket numer – kul idé. Seriösare företag kanske väljer att försöka bli godkända av myndigheter som är kända för att ställa hårda krav, vilket den svenska myndigheten har varit, eftersom ett godkännande från en sådan myndighet kan ge en konkurrensfördel, men hur blir det med de mindre seriösa företagen? Vart vänder de sig i första hand för att få sina preparat eller sina produkter godkända? Nå, det senare är inte en fråga som boken avhandlar, bara en fråga jag fick anledning att ställa med anledning av vad jag läser i den här boken.

Författaren försöker också förklara för läsaren hur SSRI fungerar, och jag förstår vad hon skriver, och tror att jag förstår vad hon försöker förklara för mig – men hur jag än vrider och vänder på problemet, så får jag inte ekvationen att gå ihop. Så mycket är emellertid klart, man vet fortfarande inte hur medlen fungerar. Vad vi fått veta på senare tid tyder på att medlen inte fungerar alls på en stor del av dem som man testat dem på. Vad vi får veta emellertid är att Cipramil blev godkänt för användning i Sverige på inlämnandet av fem undersökningar, varav en (ja alltså, en av fem) visade bättre resultat än placebo.

”Du tror väl inte på konspirationsteorier”, sägs det alltid numer, så fort man framför en misstanke om något oegentligt från staters eller de stora företagens sida. Det är ett ödets ironi, att i tider när konspirationer mot oss småfolk är vanligare än någonsin tidigare i historien och då tekniker och teknologi att driva dem är effektivare än någonsin, då har vi alla indoktrinerats att tro att ingenting planeras eller genomförs för något annat än goda syften och för allas vårt bästa.

Efter detta kan jag bara hoppas att läsaren av den här recensionen inte avstår från att läsa boken för att jag ger intrycket att den är starkt vinklad och för jag är långtifrån att vara så fri från känsloyttringar som författarinnan. Boken är verkligen ett under av saklighet, så fantastisk i det avseendet att jag inte ens förstår hur man kan beskriva det här området utan att låta sina egna känslor rusa iväg med en. Det hade inte jag klarat. Full av beundran för författarinnan är jag alltså och mycket glad över att jag läste boken.

En bra bok att komplettera läsningen av den här boken med, är förresten Peter Rosts bok Sjuka pengar.

▪ Kerstin Berminge

Bokomslag
Ingrid Carlberg
Pillret
En berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader
Norstedts 2008

Kerstin Berminge är vetenskapsteoretiker och kvinnan bakom Motvallsbloggen i Alba.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: