Att läsa och läsa om

[080422] Sanningen bor någonstans längs vägen mellan min livslögn och era fördomar. Tanken landar i mig när jag slår igen pärmarna och blir sittande med ögonen fästade ut genom tågrutan på det förbipasserande lappländska fjällvidderna. I Torgny Lindgrens senaste bok Nåden har ingen lag löper förhållandet till sanningen bokstavligen som en eld genom bokens tre, delvis sammanflätade, historier. Eller kanske snarare: en hel mängd av förhållanden skissas till en ännu större mängd sanningar. Störst av allt – synes Lindgren resonera – är inte sanningen, utan Berättelsen. För vad han visar i alla de tre historierna är att man kan leva utan det förra, men svårligen utan det senare. Och hur sanningen förhåller sig till Berättelsen är en minst sagt komplex historia, vilket Torgny Lindgren visar med ett språk som får det att hissna i mig som läsare.

De tre historierna är inte nya, utan återpubliceringar av Hummelhonung, Dorés Bibel och Pölsan (jo, i den något omkastade ordningen). Alla historierna utspelar sig i det Lindgrenska Västerbotten – alltså en korsbefruktning av den del av Sverige som vi vanligen kallar för Västerbotten och det uppdiktade rum där Lindgrens gestalter bor och verkar. Lindgrenland. I Hummelhonung är det historien om de två dödssjuka bröderna, vars enda livsuppehållande krafter är att inte dö före den andre brodern. Med nattsvart humor återberättas deras liv, där till slut bara det ömsesidiga hatet och splittrade minnen av deras gemensamma historia återstår. I Dorés Bibel handlar det om en annorlunda pojkes uppväxt. Bertil, som pojken heter, lär sig aldrig att läsa, utan han tolkar istället världen genom Gustav Dorés bildbibel. I Pölsan är det ett flertal människors öden i byn Avabäcken som Lindgren väver sin historia kring. I centrum står den åldrande notisskrivaren – som från sin skrivpulpet på Solsidans ålderdomshem återberättar byns historia – och jakten på den perfekta pölsan.

Detta ovanliga tilltag, att återpublicera relativt nya böcker som en sammanhållen helhet, visar sig vara ett lyckokast. De tre delarna hade inga problem att stå på egna litterära ben när de först publicerades, men storheten i Lindgrens författarskap visar sig än tydligare när böckerna nu konkret ryms innanför samma pärmar – inte minst för att Torgny Lindgrens komplexa förhållande till religion blir än mer mångbottnat när alla dessa bibliska teman passerar revy som en komposition med variationer. Det förhållandet mellan Fadern och Sonen, det är Kristus och det är Kain och Abel. Bara för att nämna några.

Min begränsning som skriftlärd hindrar mig från vissa av de mer avancerade variationerna. Det befriande är dock att även för en mer humanistisk eller psykologisk fotad läsare lyckas Lindgren gestalta det mänskliga predikamentet. Det är uppenbart att Lindgren använder sig av det språk som är hans för att gestalta det allmänmänskliga. Visserligen är det en bibel som står i centrum i Bertils liv, men om vi lyssnar på honom så är det hans livs historia som är det viktiga: förhållandet till pappan, förhållandet till samhällets konformerande krav och vårt behov av en berättelse som kan hjälpa oss att strukturera våra fragmentariska liv. När vi läser Bertils historia är det lätt att genast ta sin tillflykt till ordet livslögn, att Bertil inte inser hur världen egentligen hänger ihop. Men det är här Lindgrens storhet visar sig, för ju längre man läser desto mer inser att man alla inblandade tvingas hantera sina liv genom att skapa sig en berättelse som gör livet uthärdligt. Mina egna fördomar som läsare utmanas när jag inser att ”livslögnen” blir ett alltför platt begrepp när de existentiella bråddjupen öppnar sig.

Visserligen framträder de enskilda människorna med stor tydlighet och Torgny Lindgren tecknar allvaret i deras livsöden med obönhörlig skärpa boken igenom. Det är frånvarande fäder, otrohetsaffärer, misslyckade karriärer, idealistiska folkskollärare, livsbejakande kärlek och tragiska olyckor med eldkastare. Icke desto mindre förmår Lindgren också formulera sig kring den moderna människan situation. Ett sådant viktigt tema är hur den moderna människans upptagenhet vid nuet förblindar henne. Aristoteles gamla uppmaning att se saker under evighetens synvinkel formuleras i kärv västerbottnisk tolkning när Hadar i Hummelhonung säger till den övernattande föreläserskan att tidningen endast bör användas för att tända brasan med:

”Människan förstod sig icke på saktfärdigheten, hon begrep endast sådant som rörde sig i hennes egen hastighet. Berget som föll sönder och tallskogen som stod och dog och stenarna som växte upp genom matjorden begrep hon icke, inte ens sina egna naglar förstod hon, huru de tillväxte. Tiden kunde hon taga till sig, men aldrig saktfärdigheten. Det var därför människan läste tidningarna, för att blåsa upp sig med händelserna och tiden. Men saktfärdigheten var ohyggligt mycket segare och starkare än tiden, tiden tog fort slut, men saktfärdigheten tog nästan aldrig slut. I saktfärdigheten var snart sagt allting samtidigt.” (s. 57).

Det skall erkännas att den här recensionen är en hyllning till Nåden har ingen lag – till såväl dess form som dess innehåll. Enstaka gånger inträffar detta att medan man läser en bok så inser man att de här personerna kommer att finnas med en så länge man lever. Och medan tall efter tall svischar förbi utanför fönstret inser jag att Torgny Lindgren visserligen är bra att läsa, men han är kanske ännu bättre att läsa om. För formuleringarna är, likt pölsan som kokas, värda att avnjutas gång på gång:

”Allt har sin tid. Levern har sin tid och hjärtat har sin tid och saltet har sin tid, att koka morötterna har sin tid och att taga bort dem har sin tid, att fylla på vatten har sin tid och att ösa ut överflödigt vatten har sin tid.” (s. 517).

Pocketshops alla självhjälpsböcker som sjunger långsamhetens lov står sig slätt mot sådan formuleringskonst. Samtidskritik och individuell nåd, formulerat på en samma gång. Och Hadars uppmaning, att leva långsamt som skägglaven, fortsätter att ringa i mina öron.

▪ Oskar Broberg

bokomslag
Torgny Lindgren
Nåden har ingen lag
Norstedts 2008

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: